Diego

OK, jag vet. Mer än väl. Att jag borde gilla honom. Men det är svårt.

Jag skriver om Diego Maradona.

Han var ju inte bara en gudabenådad och kreativ fotbollspelare, han är ju så mycket mer. Han tycks inte förakta människor lägre ner på stegen, och slår han så slår han uppåt: mot överheten, översittarna och globaliseringens överstepräster. Han har inte ens krängt något egen parfymdoft, än mindre kalsonger med eget märke.

Allt detta hedrar honom.

Och visst var det Maradona som gav fattiga och utsatta ungar i Neapel något att vara stolta över när han såg till att ligatitlar hamnade där och inte på de finare ställen som ansåg sig vara mer förtjänta av titlarna. Och visst var det Maradona som protesterade mot George W. Bush medan andra stjärnor gick på premiärer med sina fina diamantbetungade kvinnor.

Men så var det då målet. Det där målet mot England. VM 1986. Kvartsfinal. Det där målet som han påstod vara gjort av Guds hand. Som liksom bara råkade sitta på Diego Maradonas handled just vid det tillfällen då handleden av himmelska krafter sökte bollen för att slå in den i det engelska målet. Och Diego blev en fuskare. Som jublade över sitt fusk. Och som fick nästan en hel nation att jubla över att fusket gick hem.

Symboliskt blev fusket i sig något att äras över, något att vara stolt över. Fusket har alltid funnits, men idag är man stolt över det. Idag ramlar stora starka fotbollspelare när någon petar på dem, ibland till och med när någon råkar andas på dem. Fuskare. Hur i h-e kan man vara stolt vinnare när vinsten härrör från fusk?

Fusket har alltmer blivit det som håller igång hela globaliseringens jakt på ekonomisk vinster och tillväxt. Stolt är den som fuskar mest. Äras gör den som fuskar i kubik. Skit samma att fusket består i att utnyttja barnarbetare och halvslavar bakom den förgyllda ridån. Eller att man fuskar med kemikalier och innehållsdeklarationer. Bara vinsten blir stor. Kvartalsrapporten bra. Fusk ger fina siffror. Fusk håller världen i gång.

Jag avskyr fuskare. Jag avskydde mig själv när jag kom ut från den stora skrivsalen i Norra Latin efter att ha fixat till en uppsats i tyska med hjälp av fyra färdigskrivna meningar insmugglade bland de papper vi själva fick hålla med. Jag skämdes som en hund efteråt, svarade till och med medvetet fel på lektionen efteråt för att verkligen bevisa för läraren att jag var en klantskalle på tyska. Hon hade fått för sig att den som hade ett tyskt efternamn med automatik var en fena på det tyska språket.

Idag spelar Tyskland mot Maradonas Argentina. Men jag ser den där förbannade handen i en evig repris... Sorry, men jag kan inte annat än hålla på Tyskland. Mot alla mina principer. Med argumentet att de spelat en bra fotboll, en kul fotboll. Men egentligen beror det på fuskaren och framför allt den ära som tillföll honom för fusket.

PS! Maradona gjorde ett mål till mot England 1986. Utan fusk. Och så vackert.