Rocken går vidare och Martin Luther King vill inte kallas Black...

KULTURVECKA... Är man på rockturné så förväntar man sig kvinnor som tjuter... Men vi ärgade gråmelerade kämpar som är ute får nöja oss med lite stillsamma autografer och en salig blandning av frågor om Elvis, Elin Wägner och klimatet. Igår kom en fråga om hur man lägger an plåten vid en skorsten. Nån hade hört att jag är ganska bra på att snickra. Men så bra så att jag vågar ge råd - med vidhängande hot om skadestånd - aktar jag mig för...

Kör väl vidare med rockens historia och låter Elvis berätta om hur det var med rasismen, filosofin och karriären - men imorgon blir det högkultur...

Presidentkampanjen pågick för fullt och ungefär en miljon tonåringar
engagerade sig genom att gå omkring med knappar som
upplyste om att de ville se mig som president. Jag vet inte
hur många som bar knappar med Dwight Eisenhower på, men
han vann i alla fall valet. Richard Nixon blev vicepresident, en
kula från att ta över hela skiten.

Personligen kunde jag summera 1956 som ett bra år. Firade
gjorde jag med att köpa en ny Harley-Davidson och ett av de första
exen av nya årsmodellen av Eldorado Cadillac Seville – en tvådörrars
hardtop som kompletterade samlingen. Jag fixade till
framtänderna i överkäken och började färga håret svart, men det
har ni inte med att göra.

Är man artist så är man, det gäller att se snygg ut.

Vi hade haft provvisning av Love Me Tender och morsan grät
eftersom den slutar med att jag ligger i en grav, skjuten i en uppgörelse
i ett desperat försök att rädda min bror mot bovar. Tja,
ungefär så.

Översten varnade för att unga biobesökare skulle bli så tagna
att de skulle få depressioner. Psykologer inkallades och två veck-
or före premiären spelade vi in ett nytt slut där jag, som en spökfigur,
lämnar graven och vandrar bort i fjärran sjungande titellåten
medan familjen sörjer vid graven. Detta slut skulle förhindra
att nationens ungdomar gick rakt in i depression. Det skulle förhindra
självmord hos mina absoluta fans. Det nya slutet skulle
visa att jag fanns hos dem även om jag var död.

Det där tog jag till mig. Jag måste finnas hos dem.
Det var mycket skit i Amerika på den där tiden. Det var rasupplopp,
och kommunister fanns det nog gott om, och bensinpriset
hade gått upp för de bråkade om Suezkanalen. Min död, om
än bara på film, riskerade att bli droppen som skulle få nationen
att kollapsa.

Och det ville jag inte. Jag menar: Bibeln säger att det man sår
får man också skörda, och skulle jag så något dåligt skulle jag få
tillbaka det. Jag älskade ju ungarna som älskade mig. Det var inte
tal om annat. Det var detta jag försökte förklara för journalister
som ältade mitt sätt att agera på scenen.

”Om jag trodde att jag var dålig för folk skulle jag börja köra
lastbil igen”, sa jag, och jag menade det. Jag menade det verkligen.
Jag vill ingen något ont, jag ville inte få framgång på någons
bekostnad, jag ville göra ett så bra jobb som möjligt, ge folk lite
glädje och sådär. Jag menar, det var en svår tid. Jesus, ni ska veta
att det var en svår tid, en svår brytningstid. Den första generationen
av tonåringar växte upp. Ett nytt släkte som hittat en fristad
mellan barndom och vuxenliv. Och där fanns rock’n’roll. Det
bröts ny mark.

Det hade gått fort med min karriär och jag var rädd för att förändras,
bli märkvärdig och stöddig. Jag var medveten om att jag
haft tur, kommit i rätt tid och stött på rätt människor. Jag glömde
aldrig att påpeka det när jag gjorde intervjuer. Men jag hade
haft viljan också, en inställning som var bergfast.

Ni vet, den amerikanska drömmen. Alla har chansen. Bara de
ger järnet och har lite tur.

Man måste ta sig över både berg och öken. Man måste vara
som en get för att klara bergen och som en kamel för att klara
öknen. Humphrey Bogart hade det här klart för sig i Skatten i
Sierra Madre. Han var en fattig sate som gått på grund i Mexiko
och som tiggde sig till brödfödan. På ett uselt hotell kommer han
i slang med en gubbe som varit guldgrävare och tillsammans ger
de sig upp i bergen. Det är då, just då, Bogart får insikten att han
måste vara som en get för att klättra i bergen och som en kamel
för att ta sig över öknen.

Det där är filosofi på hög nivå.

Humphrey gräver guld och det går åt helvete.

För mig ska det inte gå åt helvete. Jag ska bara gräva guld.

Uppriktigt sagt hade jag ingen aning om vad jag tjänade. Pengarna
strömmade in och Översten fick sköta den där skiten.

Hur som helst: det blev en föreställning till hos Sullivan det där
året, 1956. Tittarrekord och totalt genombrott, jag tror inte
någon i Staterna kunde undgå att veta vem jag var.
Inte illa pinkat av en get. Inte ens av en kamel.

Det började flyta på bra på andra sidan Atlanten också, även
om en del radiostationer vägrade att spela mina plattor. Man
hade statsradio i den där delen av världen och hade satt upp
några sorts statliga regler för vad som var god musik och inte.
Konstiga länder.

Det var skönt att vara ledig några dagar efter Sullivan. Jag stack
ner till Las Vegas och tittade på shower och köpte julklappar och
tände på en tjej som hette Marilyn, som hängde med hem till
Memphis där vi slappade några dagar. En dag släntrade vi in till
Sam Phillips och kollade vad de hade för sig där.

Carl Perkins höll på att spela in några låtar, med Jerry Lee
Lewis vid pianot. När de var färdiga satte jag mig vid tangenterna
och vi jammade hela kvällen. Johnny Cash kom in och vi blev
fotograferade. Vi hade så in i helsike roligt! Jag var hemma. Och
det kändes. Vi sjöng gospel, blues och country i en salig blandning
och allt var som förr.

Sam Phillips kunde förstås inte avhålla sig från att dra dit en
journalist från en lokal blaska och han skrev: ”Jag har aldrig sett
grabben mer nöjd än när han kom loss med de här killarna i studion.”
Det var sant.

Vi blev kallade The Million Dollar Quartet. Och det var väl så
det var. Fyra grabbar med cotton fields, corn patches och polk
salad i själen.

Jag hade roligare än på länge därinne i studion på 706 Union
Avenue, Memphis, Tennessee, United States of America. Tillsammans
med grabbar som brann för samma musik som jag, som
hade rötterna i samma sörja, som visste var det stank och som
visste var det gick att andas, som visste hur det var att kröka rygg
för bossar och överhet.

Som jag sagt förut så var det svart musik som gällde både i kyrkorna
och på Beale Street. Att påpeka detta den dag som idag är
kanske inte är så märkvärdigt, men då var det banne mig märkvärdigt
och rent av farligt om man inte passade sig. Vi hade spelat
för vita, gula, röda och svarta och skulle, om det var så, gärna
spela för gröna också. Jag har sagt det förr, kommer att säga det
igen.

För att markera min inställning så drog jag ner till WDIA, radiostationen
som kallades ”The Mother Station of the Negroes”. Där
spelade man all svart musik, med alla svarta sångare. Just den här
kvällen var det stor välgörenhetsgala och grabbar som Ray Charles
och B.B. King deltog. Publiken var svart men när jag, en vit
grabb, dök upp bakom kulisserna blev det kvällens största jubel.
Utan att jag tagit en enda ton. Och det med grabbar som Ray
Charles och B.B. King närvarande.

I den svarta pressen blev jag framställd som en hjälte som mitt
i raskrigets bomullsbälte tog ställning. Några sura kommentarer
blev det också förstås: ”Hur kan färgade flickor bli som galna när
de ser en vit grabb från Memphis?” kunde man läsa i Pittsburgh
Courier.

Tja, inte vet jag.

Det här med negrerna är knepigt. Efter inbördeskriget och en
bit in på 1900-talet kallade sig negrerna för färgade. Men under
den här tiden, på femtiotalet, ville de kalla sig för negrer. Martin
Luther King Jr var noga med det. Han fick hela medborgarrättsrörelsen
med sig. Så jag kallade de färgade för negrer ända tills de
ville bli kallade för svarta. Och det ville de under sextiotalet. Då
var det frågan om Black is Beautiful, Black Power och Black Panter.
Det var militant och jag har inga kommentarer till det. Mer
än att musiken blev sämre och att Mohammad Ali var den störste.

Negrerna var inte nöjda med att kallas svarta så länge. På sjuttiotalet
skulle det heta afro-amerikaner. Efter några år fattade de
att de reducerat sig till bindestrecksamerikaner. Då blev det ett
jäkla akademiskt ståhej. Uppriktigt sagt struntar jag i det där.
Men det är viktigt att ni har det klart för er.

Ni bör också ha klart för er att den riktiga musiken var svart.
Och att James Brown är äkta vara, men Jagger bara en vit upphottad
kyckling med manér

Utdrag ur Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.