Sunday, 6 January 2019

Minnen och bagateller: Gråhårig dam i riksdagens tidningsrum


Det är ganska sent på kvällen. För många år sedan. Jag sitter ensam i riksdagens tidningsrum för att kolla några artiklar. In kommer en äldre kvinna som varit med förut. Hon har varit framgångsrik, inte minst i ett av de äldre partiernas kvinnoförbund. Hon presenterar sig och börjar prata om rave och Doclands.
- Det är förskräckligt, säger hon. Jag förstår inte hur man kan hålla på så där.

Jag slutar lyssna. Återgår till tidningsartikeln. Orkar inte lyssna på den äldre generationens fördömande av en kultur som man räds därför att man inte förstår den. Jag hade fått höra samma visa på tåg, på gator, i telefon och i brev. Stoppa! Förbjud! Sjukligt!

- Polisen bar sig verkligen märkligt åt. Har dom inte annat för sig. Maktfullkomlighet, säger hon.

Och jag förstår att jag missförstått. Det var inte ravekulturen, den äldre damen med de i mina ögon vådligt konservativa åsikterna reagerade mot. Det var polisen och det sätt man behandlat unga människor på hon reagerade mot. Mina fördomar kom på skam. Världen komplicerades ytterligare. Vilket gladde mig.

- Det känns märkligt, och politiskt skrämmande, när polisen finner anledning att kasta ut samtliga som deltog på den där tillställningen, oavsett om de använt droger eller inte,  men låter hatets skalliga nazister stampa takten till våldsuppmanande och rasistiska musikstycken i andra lokaler, sa den gamla damen och tittade nästan strängt på mig.

- Vuxenvärlden reagerar på ungdomskultur som vuxenvärldar alltid reagerat på ungdomskultur, sa jag lite snusförnuftigt och kände mig som en dålig kopia av den ständigt förstående Gudrun Schyman som, ackompanjerad av pressmeddelanden, gärna gjorde nerslag där ungdomar finns. Det är lustigt att hon tyckte sig få ut så mycket av  t.ex. Hultsfredsfestivalen när hon sökte efter kameror som kunde berätta för världen. Jag kan nästan lova att även hon skulle lära mer, och få ut mer glädje, av att bara vara där. Men det är klart, vi är ju alla olika. Det är naturligtvis svårt att ta sig ur rollen som levande reklampelare för ett parti. Man fastnar så lätt, kraven att synas tömmer ut privatliv ur timmarna och fyller på med rollspel istället.  

Vi satt tysta där i riksdagens tidningsrum, den gamla konservativa damen och jag. Vi pratade om hur lätt det är att glömma hur det var när man själv var ung - oavsett om det var jazz, rock eller flower-power som dominerade, som hon uttryckte det. Visserligen är det naturligt att man glömmer när man blir äldre, men frågan är om inte glömskan kommer förfärande snabbt då det gäller den den kultur man själv levde med och som förkastades av den tidens vuxenvärld och etablissemang. Eller består kanske hela Sverige av de som valde Tommy Steele framför Elvis Presley?  Lasse Lönndahl framför Mick Jagger? Donny Osmond framför John Lennon?

Jag fick sällskap från tidningsrummet, genom nattliga korridorer, av en av de mer paranta damerna i riksdagshuset. Hon tillhörde ett annat parti än den där damen i tidningsrummet. Ja, i själva verket ett helt annat som börjar på S.

- Dom verkar ju konstiga, dom där rejvarna, sa hon.  Står och skakar en hel natt! Dom tar ju knappt i varandra heller. Dom borde lära sig riktig dans. Vi som hade så trevligt när jag var ung. Knark finns det också.

- Jo, det finns överallt, sa jag. På Dockland, Café Opera, i Angered och i fina villan i Djursholm.

- Djursholm? frågade hon. .

Jag gillar den gråhåriga damen i riksdagens tidningsrum. Lika mycket som jag ogillar den paranta damen som med ett förfinat maner tog avstånd därför att hon inte förstod och inte hade för avsikt att försöka förstå. Det är trist att det var den paranta damen som hade riksdagen som sin arbetsplats. Och att det var den gråhåriga som avgått. Märkligt
var deras partitillhörigheter.