Thursday, 8 November 2018

Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid

Det som fick min politikmarinerade hjärna att först reagera när jag såg boken var de blå och röda prickarna. Flest röda eller flest blå? Aha, lika många av varje. Men grönt dominerar. Positiv känsla.

Hjärnan är en lustig figur.

Boken - Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid, det etiska alternativet - är skriven av Billy Larsson. Han är, som sig bör med tanke på bokens titel, såväl psykolog, psykoterapeut, fil dr i psykologi som engagerad i klimatfrågan och grön politik.

Att - bildligt - sätta tänderna i boken innebär en lång varande intellektuell middag (426 sidor) med bra, men inte torrt, tuggmotstånd. Texten flyter, akademiskt uppbyggd. Sträckläser och rätt var det är att middagen avslutad. Då ställde jag mig frågan: Jaha, vad har jag lärt mig nu då?

En hel del av sådant som professionella beteendevetare känner till men som nog aldrig utgjort varp i en väv där inslaget består av klimatproblematiken. Således tillför boken en hel del för förståelsen av de mentala svårigheter vi har att komma framåt i klimatfrågan. Produktionen av koldioxid är större än någonsin trots all debatt som varit, trots all kunskap som finns, trots alla målsättningar som satts upp. För att upprätthålla vår svenska livsstil i global skala skulle det krävas fyra jordklot. Mer än förra gången man mätte.

Det mänskliga psyket har svårt att begripa sig på klimatfrågan, som författaren skriver i en av sina slutsatser. Ska vi klara av de problem vi står inför krävs “en etisk evolution”, där naturens värde “får ett explicit erkännande som grunden för välfärden”. Vad som krävs? Jo, att vi blir “både mer ålderdomliga och mer moderna i detta sekel än på 1900-talet”. Det är onekligen lättare att prata om laddstolpar och höghastighetståg än om de beteendeförändringar som krävs.

Boken är pedagogiskt upplagd med tre delar. Del 1: Planeten, klimatet och psykologin. Del 2: Klimatfrågan och motivationen. Del 3: Mänsklighetens framtid. Till det kommer fotnoter som är väl värda att läsa.  Det är alltså inte några små områden Billy Larsson ger sig i kast med. För den som redan är hyggligt  insatt i klimatfrågan och funderat länge på mänsklighetens framtid är onekligen del två - klimatfrågan och motivationen - bokens stora förtjänst och mervärde.

Det som jag uppfattar som klimatfrågans stora dilemma formulerar Billy Larsson så här: “Klimatförändringarna är alltså en förutsägbar överraskning vars katastrofala karaktär blir alltmer uppenbar ju längre fram vi kommer i detta sekel. Och när effekterna blir uppenbara uppstår känslomässiga reaktioner som gör att vi i efterhand förstår vad det var vetenskapen försökte beskriva och varna oss för.”

Innebörden av begreppet “förutsägbara överraskningar” är att beslutsfattare, som egentligen har tillräcklig kunskap för att kunna förutse en händelse likt förbannat blir överraskade när de inträffar. Vad gäller klimatfrågan fanns tillräcklig kunskap redan på 1980-talet (jag höll min första presskonferens om klimatfrågan 1986) och sedan mint 15 år tillbaka har de flesta beslutsfattare egentligen haft klart för sig vad vetenskapen faktiskt sagt.

Frågan är vad man skall börja, och vad som skall tas med, i en recension som den här. Egentligen kan man börja var som helst. Kommentera vad som helst. Det påminner mig lite om när jag arbetade med Thomas Malms tvärvetenskapliga bok Den omöjliga kedjan - människan och mångfaldens mönster. Det är ett högt betyg,

Jag börjar så här: Billy Larsson går pedagogiskt igenom kännetecken på det han kallar “lösningsresistenta problem” - elva stycken kännetecken varav tio stämmer direkt inpå klimatfrågan vilket kan förklara varför det är så svårt att komma framåt. Det finns mängder av sätt att undandra sig ansvar, att skylla på att “det inte finns en entydig lösning”, att det finns målkonflikter, att det finns “lösningar” som förvärrar andra miljöparametrar, etc. Men näst värst är, så vitt jag förstått det under alla år, att det krävs beteendeförändringar av oss som människor. Allt detta går författaren igenom på ett gediget sätt.

Det värsta, som jag ser det, får däremot inte alls det utrymme i boken som jag personligen anser att det borde ha: det ekonomiska systemets inneboende drivkrafter och den kortsiktighetens förbannelse som dominerar i den globaliserade sentida kapitalismens tidevarv. Jag uppfattar det som att Billy Larsson menar att det är kontraproduktivt att anklaga det ekonomiska systemet eftersom det också gett så många människor så många fördelar.

Visst är det som Billy Larsson skriver: “Det finns (alltså) många förklaringar till misslyckanden att hantera miljöresurser på ett hållbart sätt, som saknar koppling till kapitalismen”. Självklart är det så. I de socialistiska planekonomierna var de stora problemen inte det som kom ut genom fabriksgrindarna utan det som kom ut från avloppsrör och skorstenar, vilket kunde pågå inte minst därför att yttrandefriheten och organisationsfriheten var strikt begränsad. Och visst är det så - exemplet är författarens - att de norska vikingar som utvandrade till Island avverkade skog så att jorden blåste iväg utan att kapitalism av dagens art var uppfunnen.

Billy Larsson skriver “kapitalismen anklagas ofta för att stå för kortsiktighet, genom att prioritera ett mer eller mindre kortsiktigt vinstperspektiv. Det är riktigt men det är inte bara kapitalägare utan människor överlag som premierar kortsiktighet, mängder med psykologisk forskning visar att så är fallet”. Jag tvivlar inte ett dugg på det. Författaren fortsätter: “Att styras av att få kortsiktiga fördelar är därför inte en produkt av kapitalismen utan ett naturligt sätt för människor att tänka på - hur skulle vi annars ha fungerat som jägare och samlare? Därför har mänsklig kortsiktighet åstadkommit negativa effekter på miljön såväl före som under industrialismen, och såväl under kapitalistiska som planekonomiska förhållanden”.

Det må vara sant. Men sant är också att vi aldrig någonsin under människans historia varit så utsatta för livsstilspropaganda med budskapet “köp nu, låna nu, ta ut vinsten nu” som idag. Vi lever - och uppmanas dagligen och stundligen - att leva efter kortsiktighetens evangelium utifrån ett nästan totalt individualistiskt perspektiv. Vi har såväl solidariska som egoistiska sidor i oss, men hela det system vi lever i vädjar ideligen till våra egoistiska sidor. Konsumera mer, flyg längre, om du kan så gör det. Om du inte kan är du en loser. Vi matas med detta ideligen. Systemet kräver det för att överleva. Hur ska vi kunna bete oss etiskt hållbart - bokens undertitel är “Det etiska alternativet” - om vi hela tiden matas med budskap om att göra det vi innerst inne vet är fel? Om hela den norm vi lever i är köpandets och ägandets norm?

Nåja, så småningom, i del 3, skriver Billy: “Självfallet inser jag att det behövs mer än värderingsförändringar för att hantera framtidsutmaningarna.” Och så ställer han sig bakom sådant som framförts av andra författare i andra böcker: ny politik, ny teknik, ny livsstil, ny etik och ny ekonomi. Gott så, även om jag saknar psykoterapeutens djupare analys av det sistnämnda. Vad mörkt hade inte dykt upp om den sentida kapitalismens legat på Freuds soffa.

Som beteendevetare må det vara naturligt att författaren “fokuserar på den aspekt som handlar om ny etik”, vilket är “själva startmotorn i förändringsprocessen”. Därmed hamnar han i samma stråk som jag själv befinner mig i - och befann mig som språkrör för Miljöpartiet under många år: Det krävs en inre kulturrevolution inom oss själva för att vi skall kunna bryta oss ur ett destruktivt livsmönster. Ska vi klara att ge kommande generationer, och även de yngre nu levande, rimliga möjligheter till goda, eller åtminstone drägliga, livsförhållanden så krävs nya system, nya strukturer och nya normer. Svårare än så är det inte. Inte lättare heller. En beteendevetare har nyttiga saker att säga om den saken.

Ett av de avsnitt jag verkligen önskar att många klimat- och miljödebattörer skulle studera mycket noga är det som fått rubriken Win-win - fem generella brister. Där kläs flosklerna - som förmodligen yxats till av goda skäl - om hur alla möjliga saker som önskas av alla möjliga politiska riktningar skall vinnas genom att vi tar klimatfrågan på allvar. Motivation till förändringar skall skapas om lockande bieffekter också uppstår. Billy Larsson skriver: “I klimatfrågan innebär win-win-tänket att långsiktiga fördelar för framtidens människor uppkommer, men för att åstadkomma den effekten vänder man sig till människans egoistiska sida och lockar med fördelar”. Klimatrelaterade åtgärder skall ge fler arbetstillfällen, nya exportmöjligheter, ökade tillväxtmöjligheter. Eller omvänt: förkortad arbetstid kan ge klimatvinster om vi istället för mer pengar får mer fri tid. Författaren analyserar förtjänstfullt  svagheter i win-win-strategin vilket borde vara underlag för åtskilliga studietimmar, liksom de efterkommande kapitlen om motivationsstrategier.

Boken har lärt mig en hel del, det mesta uppskattar jag. En del småretar jag mig på. T ex  en sådan petitess som att Billy valt att ofta skriva “klimatförstörelse”. Efter många år som anställd hos SMHI anser jag - eller inser om jag ska vara märkvärdig - att klimatet inte kan förstöras, bara förändras. Vilket är illa nog…

I förordet skriver Pär Holmgren: “Det har varit både intressant och roligt att läsa boken”. Helt rätt. Men också klart oroande. För det mänskliga psyket har, som Billy påpekar, uppenbart svårt att begripa sig på klimatfrågan.

PS! Boken ges ut på Vulkans förlag och kan köpas direkt därifrån.

För några månaders sedan kom Billy Larssons Att älska en vuxen människa - Användbara tankar och färdigheter ut.