 |
| Illustrationer: Per Lager. |
Så heter den, den senaste boken i vilken Valentin Sevéus skriver och sammanställer texter om vikten av fredsdepartement och fredsministrar. Jeremy Corbin meddelar att han avser att utse en fredsminister om han får bilda regering, i USA:s kongress finns ett färdigt förslag på vad en fredsminister skulle ha för uppdrag. Så tanken är inte provinsiell...
I Sverige har frågan diskuterats på åtminstone Miljöpartiets kongresser. Intresset från partiledningen har varit måttligt, eller snarare avvisande. Kanske uppfattas idén om en fredsminister som alltför provocerande i en tid när regering och riksdag inte ens kan ställa sig bakom en FN-konvension om förbud mot kärnvapen.
Valentin Sevéus är en eldsjäl, en sådan som behövs för att hålla fast i en fråga som tycks ligga utanför den politiska dagordningen där det mesta istället handlar om närmande till Nato, upprustning och skapande av konflikter istället för konflitklösning.
På många sätt lever vi i en ond tid, där begreppet "gemensam säkerhet" omtolkats från att ha varit en fråga om att söka dialog och gemensam säkerhet med de som kan uppfattas som fiender till att istället söka säkerhet genom att närma sig "sina vänner". Effekten är given: det blir mer tal om krig än om fred, fler strategier för upprustning än för nedrustning, mer konfliktbyggande än konfliktlösande.
När en motion till s-kongressen 2017 tog upp den bristande viljan till dialog med Ryssland så ligger det, hur ont det än gör att konstatera, mycket i det. Tragiken är dubbel: dels den uteblivna dialogen, dels att denna snarast gynnar Putin-regimen som kan förstärka bilden av att hela världen är emot ryssarna.
Själva idén i boken kretsar kring visionen om att bygga en infrastruktur för fred. I vilket fredsministar och fredsdepartement fyller en funktion. Att rusta för fred helt enkelt.
Valentin Sévesus skriver i en av de inledande texterna: "När jag lyssnar på TV-nyheter om flyktingar från Syrien och Afghanistan som nått landet Sverige hör jag aldrig något konkret om hur människor i framtiden skall slippa krig. När jag läser Dagens Nyheter eller Aftonbladet ser jag aldrig någon vare sig ledartext eller nyhetsartikel som berättar något om forskning om hur krig kan förebyggas. Hör jag dåligt? Ser jag dåligt? Nja, jag tror snarare att det handlar om ett mycket allvarligt systemfel. Och vad detta beror på bör vi försöka förstå."
Vi som har samlat en del årsringar har, åtminstone vi som var aktiva i Miljöpartiet, minnen av hur larvigt - rent av oseriöst - vårt förslag om att inrätta en miljöminister och ett miljödepartement ansågs vara. På samma sätt kommer frågan om fredsminister att tas emot den dag något parti för fram idén. Men den kan mycket väl vinna gehör i längden. Därför är det en välgärning att frågan hålls vid liv.
Vägvalet handlar om fredskultur eller våldskultur. Låt oss inte låtsas något annat. Tro inte på retoriska finter om att rustning för krig leder till fred, tro inte att målet om två procent av BNP till militären (vilket innebär 8 procent av statens utgifter) leder till ökad säkerhet, tro inte på de politiker som försöker omforma begreppet "gemensam säkerhet" till något helt annat än den ursprungliga innebörden - deras omformning av begreppet innebär krigskultur, den ursprunliga betydelsen grundades på fredskultur. Om sådant som boken handlar.
