Facket

Mitt förtroende för facket har aldrig varit i topp. Hur skulle det kunna vara det med tanke på att LO:s ordförande i alla tider suttit med i socialdemokraternas verkställande utskott och tillåtit att kvinnodominerade arbeten inom bland annat vården alltid varit lågt prioriterade. 

Ingen - absolut ingen - kan få mig att tro att LO på allvar varit intresserat av ökad jämlikhet och jämställdhet. I så fall hade man, tillsammans med socialdemokratin, haft alla möjligheter att förhindra den utveckling som skett under så lång tid och som nu bara fortsätter under borgerligt styre: klyftorna bara ökar och ökar.

Att de borgerliga partierna inte brytt sig, det ligger i deras ideologiska barlast. Man är helt enkelt positiv till stora löneklyftor, man menar att det är bra för samhället. Att socialisternas toppgarnityr inom S och LO inte brytt sig, är en barlast för deras trovärdighet.

Min egen erfarenhet från fackligt arbete är inte heller det bästa: när jag engagerade mig inom TCO-sfären upptäckte jag snart att det enda som fungerade när det gällde att försvara de som stod längst ner på stegen - med arbeten utan semester, utan helgersättning och med bundenhet dygnet runt - var långtgående hot om vild strejk. Mot fackets vilja. Det gick bra. Det blev nya avtal, som gav även dessa grupper rätt till semester och möjlighet att få sova åtminstone två hela nätter i veckan. Inte med fackets hjälp förrän i den stund de insåg att vi skulle lyckas. Facket hade haft 20 år på sig att göra nåt åt denna för fackets karriärister ointressanta marginalgrupp.

Läkarfacket - för att ta ett exempel inom SACO-sfären - bedrev intensiv lobbyverksamhet mot riksdagspolitiker för att begränsa antalet utbildningar till läkare. Jag var själv mottagare av denna propaganda. Man drev sin lobbyverksamhet trots att man rimligen visste att det skulle leda till läkarbrist. Politiker föll till föga. Och nu har vi läkarbrist, till glädje för läkare som därmed kan driva upp sina löner. För många läkare skulle riskera hålla nere lönerna. Stafetteriet skulle till och med hotas...

Och nu då: LO:s låglöneförbund erbjuder medlemmar ett avgiftsfritt kreditkort. Med räntor på upp till 17 procent och med det uttalande målet att de som utnyttjar krediten skall amortera så lite som möjligt. LO-förbunden får, enligt en artikel i DN, som tack för hjälpen "en viss procent" på de summor som kunderna handlar för med kortet och "på de ränteintäkter som blir beroende på amorteringens längd." Det var det.

Trots min kritik av facket är jag i princip inte mot fackföreningar. Givetvis inte. Men jag är djupt kritisk över hur de spelar med i det träsk som driver på skuldsättning, driver på ekonomismen, driver på konsumtionsmaterialismen.

I grunden tror jag mycket av spelet som fackföreningarnas eliter ägnar sig åt beror på att man tagit sig upp i hierarkierna och därmed börjat leva liv som skiljer sig avsevärt från de medlemmar man säger sig företräda. Man skaffar sig andra lojaliteter helt enkelt. Man byter inte blöjor på gamla människor i Säffle, man sitter vid sitt skrivbord i centrala Stockholm och går hem till sin fina bostad och umgås med likasinnade som också anser att man är värd åtskilliga gånger mer än de där som utgör den verkliga välfärdens kärna. Det är mänskligt. Visst. Men det är tragiskt.

Och arbetarrörelsen, som varit oändligt stark i Sverige jämfört med de flesta andra länder, har det tyngsta ansvaret för att det gått som det gått. Man har skaffat sig en gemensam världsbild med de man hävdar är sina motståndare - men som i praktisk tillämpning är medseglare. Man har legitimerat den utveckling man i retoriken säger sig vilja motverka.