onsdag 22 februari 2012

Så är det då utrett: Mindre klasser ger bättre kunskap och större intresse för utbildning

Såja. Där kom den då. Den där studien som jag har väntat på i åratal. Elever i små klasser har bättre resultat än de som går i klasser med fler elever. Sannolikheten för att eleverna går vidare till högskolan ökade också. 

Egentligen är det självklart. Det är också självklart att lärare får bättre arbetsmiljö i klasser med färre elever. Eleverna blir sedda och bekräftade. Trots denna självklarhet så ältas frågan om högre löner för lärare som den viktigaste frågan - inte minst från MP, som således plötsligt anammat uppfattningen att status skall vinnas genom ökad konsumtion istället för bättre arbetsmiljö och kortare arbetstid. 

Peter Eriksson utnämnde förresten införande av omdömen i första klass till "den viktigaste reformen i modern tid" när han pratade i Almedalen för två år sedan.

Jag kan också älta, därför skriver jag ännu en gång: det viktigaste i skolan är att varje elev blir bekräftad och sedd. All forskning visar att just detta - att bli bekräftad - är ett av våra största behov. Mindre klasser är därför ett av de viktigaste kraven en politiker kan ställa.

Hade jag varit företrädare för ett politiskt parti hade jag dessutom drivit kravet på att vi inom 20 år ska ha förvandlat de svenska offentliga skolorna till vackra och kreativa Utbildnings- och kulturcenter. Det skall bli roligt, vackert, kreativt och nyfiket att utbilda sig. Utbildning och kultur ger människor kreativ självkänsla och identitet - och denna goda självkänsla och identitet står i bjärt kontrast till den ytliga identitet som osäkra och rädda människor jagar genom fler siffror på konton och iscensatt vulgärkonsumtion.

Eftersom jag är inne i ältartagen - och eftersom det tillkommit många nya bloggläsare efter vänsterns och kristdemokraternas kongresser - så lägger jag in ett utdrag av ett tal jag höll i Almedalen i mitten av 90-talet. Sorry, det var inte ett ord om högre löner eller om omdöme i ettan:

När zulufolket från Natalprovinsen i Sydafrika hälsar varandra säger man "Saku bona". Det betyder "jag ser dig". Den andra svarar med "Sikhona", vilket betyder "jag är här".

Budskapet är mycket tydligt. Ser du mig inte, existerar jag inte för dig. Budskapet kan lära oss i Sverige oändligt mycket. Inte minst har vi att lära när det gäller hur vi möter barnen i skolan. Saku bona! Jag ser dig!

Jag är övertygad om att det största, grundläggande problemet i skolan i dag är att så många elever inte blir synliga. I de allt större klasserna och grupperna försvinner individerna i kollektivet. Lärarna får ingen rimlig möjlighet att, ens om de själva verkligen vill, se alla elever i en stor grupp. Någonstans går en smärtgräns för hur stor en grupp eller klass kan vara för att varje individ skall framträda som en individ. Kanske går gränsen vid 18 elever.

Barn behöver bekräftelse Jag har under vårterminen besökt en mängd skolor - såväl grundskolor som gymnasier. Jag möts av samma problem snart sagt överallt: det är för få vuxna i skolan. Detta är resultat av politiska prioriteringar. Det är en av de politiska felprioriteringar som kommer att visa sig vara den mest kostsamma som vi överhuvudtaget gjort i vårt land.

Inom det moderna näringslivet arbetar man, i de goda exemplen, medvetet med att bekräfta medarbetarna. Bekräftelse ges främst av andra människor; chefer inom näringslivet, ordförande inom fackföreningarna, gruppledare, partiledare och språkrör inom den politiska sfären. Att få bekräftelse är för de flesta ett starkt incitament för att göra ett bra arbete. Att bli bekräftad är detsamma som att erkännas som en viktig individ i ett större sammanhang, att vara någon att räkna med, att få det egna jaget bekräftat.

Varför är det inte lika självklart inom skolan? Att som ung människa - barn eller ungdom - få bekräftelse är något av det viktigaste man kan få. Behovet av bekräftelse är närmast outtömligt. Bekräftelse fungerar som en stark social drivkraft. Det är kanske t o m den starkaste drivkraft som finns. Men varför tar då inte vuxenvärlden hänsyn till detta när man drar upp förutsättningarna för skolan? Varför är bekräftelse så viktigt i vuxenvärlden, men så bortglömt i skolpolitiken?

Att bli sedd, bekräftat, synliggjord kräver att omvärlden har tid att se, tid att bekräfta, tid att synliggöra. En lärare med 30 elever i en klass har inte den tiden - hur gärna hon eller han än vill. Genomsnittligt kan man ge några minuter till var och en under en hel vecka. Före sommarlovet mötte jag förtvivlade lärare - lärare som kände det omöjligt att sätta betyg på elever som man inte haft tid till, individer som försvunnit i den massa som en klass utgör. Jag mötte galghumor och till och med tårar.

Saku bona! Jag ser dig! Vi måste ta barn och ungdomar på allvar. Föräldrar måste ges tid för sin barn - vad gör man efter det att föräldraförsäkringen tagit slut och barnet är två år? Arbetar åtta timmar om dagen, en timme lunch, en timme resor och en timme handla. Elva timmar borta - sedan hem, trött, full med praktiskt arbete för att få hemmet att fungera. Är det så vi ska behandla barn? Är det rimligt?

Vuxna som inte har tid - hur gärna de än vill. Hur behandlar vi våra barn? Egentligen? Skollunchen får kosta mindre än en kopp kaffe i vuxenvärlden. Många skolmiljöer är så torftiga och hälsovådliga att facket aldrig godkänt dem om det varit vuxna som suttit inklämda i bänkarna i allergiframkallande skolsalar med icke fungerande ventilationssystem. Vad gör LO? TCO? Hur kan de tiga om de skolmiljöer som är undermåliga? Vad gör Svenska Arbetsgviarföreningen? Driver kravet på färre kronor till offentliga sektorn och därmed till skolorna! Vad gör regeringen? Drar ner statsbidragen till kommunerna, lägger nya kostnader på dem och tvingar fram neddragningar och avskedanden i skolorna. Miljöpartiet har aldrig accepterat detta.

Vi har förvisso också ställt oss bakom kravet på sanering av statens finanser men vi har konsekvent föreslagit att skolan ska ha mer. Vi har valt att dra ner på de militära investeringarna i stället av den anledningen att vi är övertygade om att demokratin hotas mer av att barn och ungdomar mår dåligt, inte blir sedda, inte tas på allvar, än av ryssen. Vi har också, när möjligheten gavs i en förhandling med regeringen, lyckats friställa över en miljard kronor för kommunerna att allergisanera skolor och dagis för. Vi önskar att vi kommit in i fler förhandlingssituationer - det hade gynnat skolan!

Jesse Jackson, tidigare amerikansk svart presidentkandidat, har sagt: "Jag vill hellre se barn i bra skolor i dag, än i dåliga fängelser i morgon." I detta ligger det mest grundläggande, själva kärnan i politiken: en bra skola är en investering i ett gott samhälle!

Någonstans på vägen till Nu förvandlade de makthavande politikerna skolan till en kostnad - inte en investering. Någon större felbedömning är svår att finna i svensk politik. Vi måste nu ställa krav på fler vuxna i skolan. Lärarfacket riktar lite väl mycket in sig på att tala om högre löner. Det vore pedagogiskt betydligt bättre om man koncentrerade sig på att kräva mindre klasser, mindre grupper och möjlighet att ägna tid åt varje elev.

Miljöpartiet vill sjösätta Projekt Saku bona! Målet skulle kunna vara att före år 2005 ha rustat upp grundskolor och gymnasier, att öka antalet vuxna i skolan markant, att se till att inga klasser är större än 18 elever, att det finns fungerande kurators- och skolsköterskeverksamhet, att skolluncherna är bra och näringsriktiga.

Ganska rimliga krav. Inget märkvärdigt. Det som är märkvärdigt är att det måste sägas. Och jag är övertygad om att en överväldigande majoritet av alla oss som bor i landet skulle ställa sig bakom att det skulle få kosta. Att bygga ett ekologiskt, socialt och demokratiskt hållbart samhälle förutsätter att vi ger barn och ungdomar de bästa förutsättningar - och att vi ser och bekräftar. Miljöpartiets krav på barnkonsekvensanalyser som underlag för varje politiskt beslut skulle kunna förändra politiken - om det tas på allvar. Och jag är övertygad om att det som är bra för barn och ungdomar också är bra för hela landet!

7 kommentarer:

  1. På 1940-talet var vi ca 30 elever i klasserna (Södertälje Folkskolor). Det var på den tiden lärarna fick slå barnen i ansiktet.

    Så blev man som man blev också.

    Ju mindre klasser desto bättre resultat. Barn som blir sedda växer bättre även andligt.

    Att MP:s ledning skulle läsa Birgers kloka blogg är svårt att tro, med tanke på att partiet alltjämt ångar på i det spår som drogs upp för att behaga S och leda till regeringsmakt.

    Som tur var, plockades den fallna gröna manteln upp av Sjöstedt och hans vänsterparti. Hoppas V är bra på skolfrågan också. Någon som vet?

    Gt

    SvaraRadera
  2. Gt: Jonas Sjöstedt har en blogg dit han skriver nästan dagligen; linken handlar om den svenska skolan:

    http://jonassjostedt.se/?p=3678

    SvaraRadera
  3. Din åsikt är lika god som den var i mitten av 90-talet - tyvärr!

    Behovet av ett "Projekt Saku bona!" är i dag ännu större.

    SvaraRadera
  4. Mindre skolklasser är önskvärt, liksom en statushöjning av läraryrket. I nuläget är dock lärarnas höjda status mer avhängigt kvaliteten på lärarutbildningen än löneutvecklingen.

    SvaraRadera
  5. Bra Birger !
    Slarv med grundläggningen av en byggnad orsakar stora, komplicerade och kostsamma problem helt i onödan.
    Det kan många gånger vara helt omöjligt att få någon fason på byggnaden i efterhand.
    Byggnaden rivs och ersätts med en mer genomtänkt och varsamt uppförd konstruktion.
    Att slarva med grunden är kortsiktigt, dumt, dyrt och framförallt ovärdigt människan.

    Kanske den gamla traditionella skolan , där barn sitter på baken 40-50 timmar i veckan borde
    ersättas av en humanare skolform som är mera anpassad till hela människan, både kropp och själ.
    En höjdare för barnet att längta till, som lockar fram alla fantastiska talanger som ger mervärde i livet.
    Vi är inte födda till att bli akademiker allihopa. Kroppsarbete är en viktig del av allas vår utveckling.
    mvh/BertEdvin

    SvaraRadera
  6. Klassens storlek kan betyda något, men läraren betyder mest. Min bror jobbade som lärare i många år och han klarade av stora så kallade problemklasser som andra lärare gick bet på. Min bror var fenomenal på att vinna respekt, hålla ordning i klassen och väcka elevernas intresse. Hans pedagogik var vinnande och de övriga lärarna undrade hur han bar sig åt. Själv sa han alltid att många av lärarna valt helt fel bana...

    SvaraRadera
  7. Det stämmer. Helst skulle jag vilja se ca 10 elever per klass/kurs ända från grundskolan upp på högskolenivå (där det får den dubbla effekten att man även anställer fler forskare då de allra flesta lärare även forskar), det blir en väldig skillnad till och med från 20 elever.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.