Inget är så förvånande som att några blir förvånade...

Arbetslösheten kommer att öka i Europa, inklusive Sverige, när nu åtskilliga länder tvingas minska sina utgifter för att komma tillrätta med de skulder man dragit på sig för att blåsa luft i tillväxten. 

Tanken man byggt sin politik på är att ökad konsumtion på krita ger flera jobb och ökade inkomster för staten. Nu tvingas man således spara, vilket innebär minskad konsumtion, färre jobb och mindre skatteinkomster. Och därmed mindre konsumtion. Bra för miljön, bra för klimatet, men dåligt för det som i dagligt tal kallas för ekonomin.

Eftersom EU-länderna är Sveriges största exportmarknad så drabbas vi också av detta hur fina statsfinanser vi än har.

Nu är det egentligen ingenting som är förvånande. Jo, det är det förstås. Det är förvånande att så många som anser sig vara experter är förvånade.

En effekt av den ekonomiska krisen, som det kallas, är att Europa kan uppnå de mål man har för minskade utsläpp av koldioxid... Det tragiska är att miljön och de planetära processerna vinner mer än de förlorar på att vi i den konsumtionsstinna delen av världen får mindre pengar att konsumera för.

I stort sett varje krona vi använder att handla för innebär att det någonstans i världen har gett upphov till utsläpp av koldioxid. Varje tusenlapp vi spenderar ger upphov till drygt 50 kilo koldioxid - ökar vi på konsumtionen med ytterligare en tusenlapp leder det till ytterligare utsläpp av koldioxid, Det är således svårt att bli rikare utan att också påverka miljön negativt. Och detta trots teknikens fantastiska landvinningar.

Det är just detta varje ansvarsfull politiker borde ha modet att samtala om för att finna lösningar ur dilemmat. Istället suckar man och försöker använda konstgjord andning för att varva upp, växla upp och köra på som vanligt ett tag till.

Så till det makabra i debatten:
Vi som hävdar att det, på rent naturvetenskapliga grunder, är nödvändigt att tänka nytt om vi, på rent socialpolitiska grunder, skall kunna växla över innan vi hamnar i den totala återvändsgränden, där omväxlingen kan bli så smärtsam att den till och med hotar demokratin, kallas orealistiska... Medan de som lever i tron att den digitala ekonomin utgör grunden för verklig ekonomi, verkliga människor och en verklig planet uppfattas som realistiska. Den politiska debatten har drag av surrealism.