söndag 10 oktober 2010

Till minne

Vi befinner oss i en sommarvarm bygdegård i Östergötland. Det är fullt med folk. Utanför den sommarröda lokalen glittrar sjön, den skymtar genom fönstret längst bak. Jag sitter på en scen tillsammans med Fred Lane, jag har pratat om vad som hände en ljummen gryning i den amerikanska södern för närmare 50 år sedan. Fred gör en ren, lite rå, version av Reconsider, baby - röst, gitarr och munspel.

Plötsligt reser sig en man upp bland publiken, tar vid med sin saxofon och sommaren får en större innebörd. Och musiken fyller rummet med den skönhet som bara livsglädjen, sorgen och längtan i en saxofon, hanterad av en mästare, kan göra. Så ödmjukt, ändå så självklart.

Mannen med saxofonen var Kjell Westling. Han dog häromdagen, lika plötsligt som han reste sig upp och lät sin saxofon och person fylla rummet med en märklig blandning av toner och andäktig tystnad.

Mitt i livet händer det att döden
kommer och tar mått på
människan. Det besöket glöms
och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.
                       Tomas Tranströmer

I radion hör jag ett litet minnesprogram om Kjell Westling. Det känns märkligt att han är död, han satt alldeles nyss och åt en enkel soppa, tillsammans med Fred, på min soliga veranda. Jag kände honom inte, hade bara träffat honom några gånger. Lågmäld, ödmjuk och nyfiket allmänbildad. Och så minnet av den där varma sommardagen i den varma lokalen när han reste sig upp och gav publiken ett minne för livet. Kanske hade kostymen redan börjat sys då, vad vet man om döden och dess tysta besök för att göra sig hemmastadd? Hur länge har den sytt på min kostym? Är trådarna hållbara, eller kan jag slita sönder dem av ren livslust ett tag till? Kanske livslust mest av allt tonsätts med en ensam saxofon en vacker sommardag när sjön glittrar mellan vita stammar och gröna blad.

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.
                                  Tomas Tranströmer

Den sista skiva Kjell Westling medverkade på var Läget tillsammans med  Fred Lane. 
Ur recension: "Enkel inspelning med Kjell Westling som enda komp. Men som han kompar, som han spelar – månginstrumentalisten Westling ackompanjerar som en hel orkester."

3 kommentarer:

  1. "Jag har ofta undrat vilket som kom först. Min melankoli eller det faktum att jag älskar att ta mina promenader på kyrkogårdar. Men när jag tänker efter är jag nästan säker på att melankolin kom först. Somliga av oss är stämda i en låg tonart. Vi bär vemodet med oss. Det är som om vi aldrig fullt ut lärt oss leva. Som om livet bara är en skuld vi har.

    Om döden talar man inte gärna i detta land. Men döden är inget skamfyllt. Döden är en hastig rörelse i ögonvrån. Man bör tala om den. Man bör bjuda in den, göra den hemmastadd. Så futtigt allting blir i dess väldiga närhet!

    Nu för tiden har jag ärenden till kyrkogården. Jag brukar sitta vid minneslunden och tända två ljus och undra vilka liv som aldrig fick bli, på de stigar som nu för alltid kommer förbli oupptäckta. Det gör ont. Men det är aldrig det som gör ont som dödar en. Det är det som inte känns, som i förlängningen tar livet av en."

    Svarta Vykort av Marcus Birro

    SvaraRadera
  2. Beklagar sorger Birger även om du inte kände honom så väl. Kan bara instämma med "anonym" föregående talare vi har många på kyrkogården som kommer för att gräva och plantera blommor tända ljus och meditera, döden är väldigt tabu på något sätt i sverige. var för 3 veckor sedan på lasarettet på en minnestund för min morfar som dog 92 år gamal och jag tyckte det var helt ok man hade ställt ljus vid hans säng och blommor. lagt på honom ett snyggt täcke och knäppt hans händer på magen en möjlighet att säga farväl.Min mor skickade med en liten nalle och en rulle med barnteckningar som skulle med till begravningsentrepenören även om man kan vara krass att vad ska man med en nalle till om man är död, så förstår jag mors tanke ;)

    kyrkogårdsarbetaren Lars

    p.s vackra små dikter av tranströmer

    SvaraRadera
  3. Väl valda dikter, Birger!

    Kjelle saknas djupt av många - som musiker och som människa.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.