Politik som teater, del 3: Lika illa med Ohly som Glader och Adelsohn som Reagan

Politik som teater. Hur långt får man gå? Hur strategisk beräknande får man vara?

Mahatma Gandhi beskriver i sina memoarer, Mitt tidigare liv, hur han kom till Sydafrika som advokat och prövade sig fram i olika roller. Han uppträdde i bonjour som engelsmännen, med turban i bengalisk stil – och registrerade noga resultatet. Han skriver: ”I Bombay bar jag skjorta, höftskynke, mantel och vit halsduk. Därefter klädde jag mig i kostym som de fattiga med mössa från Kashmir - allt valdes efter kalkyl och registrerades, liksom effekten i ett aktivt och passivt politiskt spel.”

Kläder har alltid varit viktiga i den politiska världen; ofta beskrivet är hur Robespierre bar gula byxor i sämskskinn, livrock och skärp i trikolorens färger. Kläderna var ett budskap i sig: han ville se ut en bonde klädd till fest och med det berätta att han kom från folket och inte skämdes för att likna det.

I Sverige utgjorde länge grå kostym och vit skjorta det manliga politiska plagget. När jag var språkrör var det därför viktigt att inte använda dessa symboler. Så under 80-talet bar jag stickade koftor istället. Efter mycket om och men fick jag till och med använda kofta – om det var slag på dem - i riksdagen.

Inför valet 1994 blev det skjortor i starka färger med slips. Det gav distans till såväl det gamla vänster-högeretablissemanget som det gamla koftpartiet, som ju faktiskt ramlat ur riksdagen och hade förlorarstämpel. Inför ekonomidebatten i teve kom jag till studion med traditionell kostym, men minuterna före sändningen tog jag, som planerat, av mig kavajen. Jag satte mig på min plats, bredvid Göran Persson, med mörkgrön skjorta och slips. Persson insåg att jag skulle se mer avspänd ut än de övriga - hur skulle han uppträda? Han blev orolig, funderade på att ta av sig kavajen, men bestämde sig för att ha den på sig. Någon på den borgerliga kanten mumlade något om provokation. Debatten gick bra, budskapet gick hem och kläderna förstärkte, på ett närmast retoriskt sätt, budskapet.

Kläder speglar en attityd, men attityden som man vill skapa får inte krocka med den personlighet man har. Då blir det lätt katastrof. Högerns Yngve Holmberg försökte man lansera som en svensk Kennedy, en roll han inte kunde fylla. Ulf Adelsohn, som var en glad gamäng med ett stort mått av självdistans, försökte moderaterna i valrörelsen 1985 stöpa om till något annat. Han fick dra iväg till Scandinavium i Göteborg för valupptakt. Här skulle han spela en annan roll än den sympatiske killen i grannhuset. Han möttes av mängder med strålkastare, gjorde en lång entré med spotlights och talkörer som följde honom. Det viftades med flaggor och han framträdde i en upphöjd, isolerad talarstol högt över alla människor, avtecknad som en siluett mot himmelen… Och i skyn svävade ett jättestor M.

Det där var inte Ulf Adelsohn. Det visste han. Det visste journalisterna. Det visste publiken. Det var ett skådespel med fel regi, fel skådis och fel manus. Modellen hade man hämtar från Reagans valrörelser. Det blev förödande. Sossarna tog över makten.

När Lars Leijonborg, som ju har en närmast förlägen framtoning, skulle göra sitt första framträdande i Almedalen hade man hjälp av en PR-byrå. Byrån försökte lansera Leijonborg som en karismatisk, offensiv statsman. Man lät bland annat trycka upp en gigantisk textilbanderoll som täckte Visbys största husgavel. Teatern misslyckades totalt. En person i PR-firman berättade sedan att ”Leijonborg kunde inte leva upp till vårt koncept”. Då har man som PR-firma, och teaterregissör, totalt missuppfattat sitt uppdrag. Och gjort sin uppdragsgivare mycket illa och än mer förlägen.

Vänsterpartiet har också missuppfattat teaterns gränser. Man ha tagit beslut om att se gladare ut. Men när opinionssiffror rasar är det inte trovärdigt att pressa Lars Ohly att spela rollen av Glader.

(Detta var den sista delen i en serie, som i olika omfång, bland annat publicerats i BT.)