Schlaugism? Va?

 

Har ibland mött begreppet "schlaugism", vilket förvånar mig. Det har stundom använts som skällsord. Men inte alltid. AI reder ut begreppet så här, i vart fall nyss när jag frågade med anledning av att begreppet tydligen används i en kommande avhandling om gröna politiska schatteringar:

Begreppet schlaugism används i svensk debatt som en informell beteckning på den gröna ideologi, livsåskådning och systemkritik som förmärkts av Birger Schlaug, tidigare språkrör för Miljöpartiet. Det kan definieras som en mjukare, humanistisk form av ekologism som sätter livskvalitet, tid och mänsklig skala framför ständig ekonomisk tillväxt.

Kärnan i synsättet

Tillväxtkritik: Motstånd mot principen om evig tillväxt på en begränsad planet.
Mindre arbete, mer tid: Fokus på livskvalitet, frihet och minskad konsumtion.
Decentralisering: Stark tro på lokalmakt, folkrörelser och självtillit. 

Politisk filosofi

Grön ideologi: Balans mellan ekologi och social rättvisa.
Oberoende: En fri röst som ofta kritiserar etablerad partikultur och marknadsliberalism.

• Schlaugism: Utgår från en fundamental tillväxtkritik. Schlaug menar att evig ekonomisk tillväxt är matematiskt och ekologiskt omöjlig på en planet med begränsade resurser. Lösningen är systemförändring, sänkt materiell standard till förmån för livskvalitet samt kortare arbetstid. 
• Miljöpartiet: Har i praktiken rört sig mot en acceptans för den rådande ekonomiska modellen, men förespråkar en "grön tillväxt". Fokus ligger på att ställa om industrin, frikoppla utsläpp från tillväxt genom ny teknik och cirkulär ekonomi, snarare än att utmana själva tillväxtparadigmet. 

Teknikoptimism kontra livsstilsförändring 

• Schlaugism: Betonar att miljöproblemen är strukturella och kulturella. Det räcker inte att byta ut fossila bilar mot elbilar. Det krävs en minskning av transporter, en humanistisk livsstilsförändring och en återgång till en mer lokal mänsklig skala.
• Miljöpartiet: Sätter stort hopp till tekniska innovationer och marknadslösningar. Partiet fokuserar mycket på subventioner, skatter, elektrifiering och politiska styrmedel för att göra befintliga system hållbara.

Debattstil och retorik 

Politisk stil: Ett anogenes- eller särpräglat debattsätt inspirerat av Birger Schlaug, som ofta kännetecknas av moraliska argument, motstånd mot traditionell partipiskstrekrytering samt grön ideologi med fokus på livskvalitet och systemkritik. 
Retoriskt grepp: Att inta en fristående position där man öppet kritiserar den egna eller andras partiledningar för att ha tummat på sina ursprungliga ideal.

Kontrast: Gahrtonism vs. Schlaugism

Begreppet ställs ofta i kontrast till gahrtonismen (efter MP-medgrundaren Per Gahrton). 

Inriktning	Fokus	Syn på regeringsmakt
Schlaugianism	Radikal opinionsbildning. Lita på att väljarna belönar tydlig grön ideologi.	Gå endast i regering om partiet är tillräckligt stort (t.ex. över 12 %) för att sätta stenhård press.
Gahrtonism	Parlamentariskt samarbete. Söka kompromisser och allianser med andra partier.	Gå i regering eller samarbeta tidigt för att få reellt inflytande steg för steg, även om det kräver kompromisser.

 

Jaha, det ligger väl nåt i det, men som begrepp är det nog allt annat än vanligt, själv har jag som sagt mest hört det som skällsord från en och annan miljöpartist under en era en bit in på 2000-talet då partiet fullt ut anammade ekomodernismen.

För 45 år sedan sa det klick

 För exakt 45 år sedan. Det var en vacker dag, höstsol. Jag steg ur min bil. Ur bakdörren på en bil som parkerades bredvid steg en rödhårig tjej ut. Vi tittade på varandra. Och sen var det klart. Det skulle bli vi. Allt annat var otänkbart. Så enkelt kan det vara.

När vi åkte hem dagen därpå hade vi inte bara varandra, vi hade ett parti också. Miljöpartiet bildades den helgen.

Efter några år fick vi en dotter, sedan en son, sedan gifte vi oss 1986. Lena med maskrosor i håret, på bordet fanns maskrosvin. Då hade jag blivit språkrör. Mot alla odds.

Tack Lena, för alla dessa år.

Bild: Lena Rosén, som var aktiv i Linje tre, men för ung för att rösta. Per Gahrton,  som tog initiativ till bildandet av MP, på det partibildande mötet. Möteshandlingarna med fronten handskriven och bladen stencilerade. Heliga papper...

För 27 år sedan slutade jag som rör

Livet på landet och livet 1988 då vi kom in i riksdagen. Ragnhild Pohanka, jag, Åsa Domeij, Per Gahrton och Eva Goës.

Idag för 27 år sedan tackade jag för mig som språkrör. Länge sedan. Ändå alldeles nyss...

Jag var 22 år. Jag och min dåvarande sambo hade flyttat ihop i en alldeles ny och toppmodern lägenhet i Sollentuna Centrum. Högst upp, Malmvägen 4 A. Gigantisk utsikt. 

Från balkongen kunde man se en betongförsedd lekplats med fastmonterat lekmaterial och höra ljudet från motorvägen till Arlanda. Det var för jävligt. Så vi blev en del av gröna vågen. Drog till landet. Lämnade den planerade karriären och idén om fint cv.

Vi hamnade utanför Vingåker i västra Sörmland. Med torrdass och vatten att hinka upp från brunn. Inga pengar men en jättestor tomt med bördig jord. Nu blev det självförsörjning. Byggde hönshus och så småningom skulle marken rymma allt från potatis och grönsaker till får och bikupor med gula bin. 

Som del av gröna vågen läste vi syndikalistiska Arbetaren och den naturromantiska delen av Land. Höll kylan borta med kakelugn och vedspis.

Mitt i alltihopa skrev Per Gahrton en debattartikel i DN om behovet av ett miljö- och framtidsparti. En aktionsgrupp bildades. Lokalgrupper bildades. I Eskilstuna av en nittonårig tjej. I Vingåker av mig. Rikspartiet bildades på ett möte i Örebro. Där träffades initiativtagarna från Eskilstuna och Vingåker. Jag och Lena. Vi blev livskamrater. Fick barn, gifte oss med varandra och partiet. 

Så småningom blev jag språkrör. Hade glädje att vara det när vi som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen 1988. Var rör också när vi kom tillbaka till riksdagen 1994 efter att åkt ur tre år innan. Fyra år senare var det dags för min sista valrörelse.

Nostalgins minnesbank: De första åren skedde det mesta i partiet helt ideellt. Det fanns amatörer som gjorde stordåd i hela landet. Gräsrötter. Starka. Ogräs i den fyrkantiga politiska trädgårdsmästarens ögon. En del tog lån på husen för att kunna arbeta för partiet, några fick sparken från sina jobb. Miljöpartiet var ett stolt ogräs i mångfald.

Ibland blev det lite amatöristiskt. För den partipolitiska världen var främmande för de flesta av oss. Så småningom blev partiarbetet professionellt utfört av oss amatörer. Då var det nog som bäst på många sätt. När ingen tänkte på karriär, cv eller feta löner. 

Urkraften i det ideella kan vara enorm. Urkraften i att ingen ens sneglar på cv eller tänker på karriär. Sådant kan försätta berg. 

Så blev det 1 juni 2000. Kongress i Vadstena. Avgick. 11 år blev det som språkrör. När jag och Lena lämnade kongressen var det soligt och varmt. Fönstren i bilen var öppna. Ur högtalarna hördes Ulf Lundell sjunga Lycklig man.

Och det var jag verkligen.

Nåt att minnas... för den 15 juni tas beslut i riksdagen som du inte har en susning om

Per Gahrton var initiativtagare till bildandet av Miljöpartiet. Här i hans sista större intervju, från Min Sanning i SVT. Något att tänka på. Anser jag.

Per dog på dagen 42 år efter det att MP bildades.

Detta apropå ett beslut som riksdagen tar den 15 juni utan att du har en susning... Berättar lite längre ner. 

Hur definierades  "aktiv fredspolitik"? Jo, nej till konfliktskapande beslut, aktiv diplomati, icke-offensivt försvar, försöka se egna handlingar också utifrån den andres perspektiv.

Det beslut riksdagen förväntas ta den 15 juni är motssatsen till detta. 

Då tas beslut om att regeringen, även en minoritetsregering, kan ge enskilt  land som är med i EU eller Nato rätt att angripa tredje part från Sverige.

Beslutet medför att Sverige, utan att de folkvalda i riksdagen sagt sitt, kan bli måltavla även om vi inte är i krig. 

Och att tredje part, utifrån sitt perspektiv, lär se Sverige som ett potentiellt aktivt hot. Med allt vad det innebär av ytterligare bygge av konflikt, osäkerhet och upptrappning för krig. Helt emot definition av begreppet aktiv fredspolitik. 

Per dog på dagen 42 år efter det att MP bildades.

Är det månne fel på män?

Vad är det för fel på män? En relevant fråga, kan tyckas. Vilket får mig att minnas en av de få gånger Per Gahrton och jag var oense. Mer om det under bilden.

Mer än var fjärde man sympatiserar med SD, alla som ägnar sig åt Street Fight - där man i underhållningssyfte slåss utan regler - är också män, vilket är ett ironiskt retoriskt påpekande på fullt allvar....

Utdrag ur mina memoarer som kommer ut i höst:

 

Under ett partistyrelsemöte under onådens år 1993 – Svenska Mad läggs ner – presenterade Per Gahrton sin nya bok Låt mormor bestämma. En på många sätt lysande bok men också med innehåll som jag ansåg vara fullständigt förödande för trovärdigheten. 

 

Per menade på fullt allvar att det skulle vara en formell merit vid tillsättning av tjänster att vara mormor. Jag tar det en gång till: att ha fött en dotter som i sin tur fött barn skulle vara en formell merit vid tillsättning av tjänster. Det var, enligt min uppfattning, fullständigt sjukt. Jag antydde att den där idén runnit upp i Pers huvud för att han skulle imponera på sin nya kärlek, Drude Dahlerup, som inte bara var ledande i den danska kampen mot medlemskap i EU utan också ledande forskare inom forskningsfältet "kön och politik". Jag mindes förstås också den korkade argumentationen mot Åsa Domeij några år tidigare. Dessutom: att kvinnor som inte kunde få barn skulle straffas när det gällde tillsättningen av tjänster var milt sagt oaptitligt. 

 

Per ville dessutom införa lagstiftning om att minst hälften – upp till 100 procent således – av alla viktigare positioner skulle tillsättas med kvinnor. Vilket inte överensstämde med Miljöpartiets egen linje om minst 40 procent av varje kön i beslutande organ. 

 

Jag meddelade styrelsen att jag skulle ta avstånd från denna bisarra art av särartsfeminism och biologism om någon journalist började ställa frågor. Per hävdade att jag inte förstod mig på feminism. Kändes förstås lite marigt med tanke på att det var Elin Wägner som var grunden till att jag var språkrör i vårt parti. Troligen följde jag upp vårt meningsutbyte med några lätt sarkastiska påpekanden om att det dåvarande Bilistpartiet hade en kvinnlig partiledare och att Nordiska Rikspartiet var det första parti i Sverige som valt en kvinnlig partiledare. Det hade ju inte med saken att göra, men retoriken kan ibland gå på autopilot... Vilket sällan är bra. 

 

Gudarna ska veta att jag var väl medveten om hur patriarkala system och normer styrde. Det hände flera gånger att jag beskrevs som avsändare av citat på presskonferenser trots att de härstammade från Marianne. Vid ett tillfälle påpekade jag detta för Magdalena Ribbing på DN, som just gjort på det sättet, vilket resulterade i en sur kommentar om att det viktiga var väl att partiet fick sagt det som sagts. I och för sig helt sant. Men motsatsen – att Marianne tillskrevs en bra pratbubbla som jag presterat – förekom aldrig. Vi experimenterade genom att skicka ut pressmeddelande med citat från Marianne – vare sig TT eller medier i övrigt tog notis om det. Vi skickade dagen efter ut samma meddelande med samma citat men från mig – då togs det in. Det hände flera gånger. Så såg det ut. Under alla de år jag var språkrör minskade inte inslagen i denna sketna ignoreringsbransch. Senare i boken återkommer jag till hur den yttersta chefen på ett public servicebolag betedde sig i just den branschen. 

 

Det följde några frostiga dagar mellan mig och Per, men bara en vecka senare hörde Per av sig i ett annat ärende. Han berättade att Peter Eriksson hade startat ett rykte om att det rådde ”en bitter konkurrens mellan Birger och Marianne”. Vilket Per insåg var rent nonsens. Vilket han gjorde helt rätt i. Han antydde att Peter nog ville bli språkrör. 

Från Verbal förlag, som också ger ut min bok i höst, rea just nu. Här.

 

 

Saknar allt fler...

Ett gäng kända figurer, som jag av olika anledningar uppskattat, har dött under året. Några jag har goda minnen av:

Marianne Faithfull. Mick Jagger och Keith Richards skrev låten As tears go by för henne och den spelades hemma så många gånger, i så olika sammanhang, att skivan blev utnött. Mest spelades den i mitt barndomshem under det år då jag fick ett så kallat sabbatsår i gymnasiet för att stå ut med den förbaskade skolan.

Ngũgĩ wa Thiong'o. Han borde fått Nobelpristagare i litteratur, skrev ofta om kulturell självständighet i det postkoloniala Afrika. Blev en av mina tre favoritförfattare redan innan han blev ett namn aktuellt för just Nobelpriset. Ngũgĩ wa Thiong'o, Mo Yan och Yasa Kemahl - tre stora berättare.

Claudia Cardinale. Ungdomens förälskelse kan man väl säga. Var bland annat med i ”Den rosa pantern” med Peter Sellers och i Federico Fellinis ”8½”. 

Nils Uddenberg. Docent i psykiatri och pratglad tänkare.. År 2003 fick han Augustpriset för boken ”Idéer om livet”, vilket var ett bra val. En av dem som fått mig att sitta tyst och filosofera över livet och varför det är som det är.
 

Begravningar tenderar onekligen att bli en del av livet. Vänner och bekanta dör. Ibland bara hux flux. Ibland efter år av jävelskap. Per Gahrton dog för några år sedan när musklerna förtvinat men med hjärnan i trim. Ragnhild Pohanka hade det mindre eländigt innan hon lämnade. Miljöpartiets första språkrörspar är därmed borta. Jag efterträdde Per som språkrör i Miljöpartiet. Och Ragnhild var min första kvinnliga språkrörskollega. Efter min första omgång som språkrör efterträddes jag av Jan Axelsson, också han är död. Vi hade en hel del gemensamt förutom politiken: vi var båda djurgårdare och gillade samma musikstycken av Mahler.

I min kommande memoarbok ("Medan sanden rinner") skriver jag så här, apropå att livet har ett slut:

Jag observerar, när jag scannar sidorna med dödsannonser att en gammal partikamrat just avlidit. Inget kors i dödsannonsen. En båt. Funderar på vad jag skulle vilja ha. En maskros? Hade jag tagit farväl för drygt 20 år sedan – vilket då kändes nära förestående – så hade en maskros varit det självklara valet. Nu vore det inte lämpligt. Vare sig för maskrospartiet eller för mig. Rösta? Jo, det må vara en sak, men att ha med sig partisymbolen i graven känns som överkurs. Miljöpartiet av idag är dessutom ett annat parti än när jag var språkrör. Ett helt annat. I och för sig inget konstigt. Alla partier är andra än när jag var aktiv. Om jag tycker om det? Nej. Det kan förstås bero på nostalgi. Men jag tror mer på att det beror på vett. Humanism, säger en vän, som hävdar att humanismen begravts. Sans och måtta har begravts, svarar jag. Katten tittar på mig som om den ville säga: nostalgi, men du får bo kvar i mitt hus i alla fall.

 

Undrar om det inte ska bli en katt i dödsannonsen. Men det är nog lite sand kvar i timglasets övre behållare. Kul bild, det där med timglas, sa en god vän, och fortsatte: du kan vända på det så blir det undre det övre. Sorry, sa jag, när jag är död kan jag inte vända på någonting. Min gode vän tror på reinkarnation. Tanken på återfödelse är ganska skrämmande. I vart fall om återfödelsen skulle ske på den här planeten. Vi har ju ställt till det så förbannat. Det gäller inte bara miljön och klimatet utan också den förbannade krigskultur som ätit sig in i samhället. Exempel på det sistnämnda är att Försvarsmakten på en av sina Youtubekanaler musiksatt avskjutande av Pansarskott M86 med Ave Maria av Franz Schubert.

 

Nytt år nalkas. Det vore snopet att dö när våren är på väg, ska man dö, och det ska man ju, bör det ske i november. 

 

Jaha, det här var ju muntert. Men gåvan att få leva har ett pris. Bättre att vara tacksam för det förra än att vara sur på det senare.