lördag 14 januari 2023

När blir det fredsförhandlingar? Idag, imorgon eller om tio år...?

Att i Sverige framföra åsikten att det måste till förhandlingar mellan Ukraina och Ryssland medför omedelbart angrepp på temat "Putinkramare". 

Få som talar om vikten av förhandlingar är Putinkramare, även om de märkligt nog också finns.

En obekväm fråga som måste ställas är: Kommer det att bli slut på kriget utan förhandlingar?

Skulle Ukraina, uppbackade av Nato, eller Ryssland, som investerat så mycket pengar och prestige i vanvettet, plötsligt bara ge upp?

Knappast. Den ryska regimen skulle förmodligen hellre smälla av kärnvapen än att dra sig tillbaka med svansen mellan benen, Nato skulle förmodligen hellre ta till storkrig än att avsluta de allt mer hårdföra vapenleveranserna och se Ukraina falla.

Allt fler talar om krig som kan vara i åratal. Med många, många tusen döda. Ukrainsk civilbefolkning, ukrainska soldater som är där frivilligt eller påtvingat eftersom de inte får lämna landet, ryssar som tvingats ut i kriget utan att vare sig vilja eller begripa varför de är där. Hur länge anser de som slår ifrån sig förslag om förhandlingar att detta ska pågå? Hur många lik ska produceras? Och när sprider det sig?

Hur många städer ska bombas sönder och samman? Broar, sjukhus, skolor, fabriker, teatrar, bostäder, hamnar, kraftverk, järnvägslinjer... Hur mycket jordbruksmark ska bli obrukbar för årtionde framåt? Redan nu är en tredjedel av landets skogar drabbade. Hur mycket klimatpåverkan ska tillåtas - redan nu är utsläppen från kriget så stora att allt vi gör för att minska utsläppen äts upp många gånger om.

Och till slut blir det förhandlingar likt förbannat.

Man kan i evigheter diskutera varför det började - vad som var hönan och vad som var ägget. Klart är att Ryssland invaderade ett grannland. Det är det avgörande brottet. Sen kan vi diskutera om Nato hade kunnat agera annorlunda, stoppat länder som gränsar till Ryssland att bli medlemmar.

Å andra sidan har dessa länder ansökt av en speciell anledning - och den anledningen står att finna i historien, rädslan att åter hamna i något som är som Sovjetunionens gamla sfär.

Så kan vi gå tillbaka stegvis till tidernas begynnelse om vi vill... men det är meningslöst när liken staplas, grävs ner, forslas bort. När barn, syskon, föräldrar får besked om att deras pappor, mammor, bröder, systrar och vänner förvandlats till döda, kanske söndersprängda och skändade, kroppar. Oavsett om de är ukrainare eller ryssar.

Så är det så konstigt att frågan om förhandlingar tas upp? Till slut blir det ju förhandlingar i vart fall. Ingen kommer att ge sig. Ingen kan ge sig. Hur svårt ska det vara att begripa?

Ju längre det håller på, ju svagare blir Ryssland. Tror vi i väst. Så enkelt är det inte, världen utanför vår bekvämlighetszon är måttligt intresserade av kriget. Rysslands förhållande till de stora länderna i öst är inte särskilt naggat i kanten, tvärtom kanske många ser möjligheter när Europa drabbas av så kallad energikris och problem, det Europa som så många i andra delar av världen har historiskt dålig erfarenhet av. En afrikansk vän sa med sorgsen min: tja, välkommen till hur vår värld sett ut hela mitt liv...

Inte är det konstigt att det i andra länder i Europa i vart fall förs ett skapligt samtal om vikten av förhandlingar, det är som om människor där har större historisk förståelse för vad krig innebär än sådana som levt utanför och läst om krig, men inte haft föräldrar och morföräldrar som känt doften av bränt kött.

Och inte är det så svårt att leva utanför kriget men leverera vapen som ger sysselsättning, vinster och utdelningar. Inte minst är det lätt att sitta på en ledarredaktion och ha principfasta åsikter om att förhandlingar inte får ske - och sedan när man skrivit åka hem till flotta lägenheten, äta något gått, ta ett glas vin och titta på På spåret.

Slutfrågan blir som den inledande: Är det något som tror att det blir fred utan att det blir förhandlingar? Räck upp handen i så fall...

Men blir det förhandling blir det kompromisser och då har Ryssland vunnit något som de inte har rätt till. Jo, de lär i vart fall få behålla sin flottbas på Krim som lär bli ryskt. Orimligt? Ja, på många sätt. Nästan lika orimligt som någon sorts formellt "neutral zon" i östra Ukraina. För jävligt, javisst. Och hur ser det andra orimliga ut? Än mer för jävligt, eller? Svaret vet ni - ett storkrig som kan sprida sig, löpa amok, leda till kärnvapen som leder till kärnvapen som kan leda till atomvinter och godnatt med Europas framtid.

Har Ryssland lärt nåt? Förmodligen två saker i vart fall: a) ett anfallskrig kostar enormt mycket såväl vad gäller förlorade liv, lemlästade människor och sorg som ekonomisk och social utveckling samt b) att västvärldens länder inte står vid sidan om de försöker invadera något annat land, att försök i Moldavien skulle kosta än mer. Båda erfarenheterna är förmodligen en överraskning för den ryska regimen som hade fått för sig att gå in, ta över, lägga under sig snabbt och effektivt. 

Om kriget fortsätter år efter år kan såväl USA som allt fler EU-länder få opinion för att sluta det kostsamma stödet till Ukraina, det är en del av det som kallas demokrati att människor kan rösta också på de som vill avsluta de allt mer kostsamma vapenleveranserna. I Ryssland hålls däremot folket i ett järngrepp så länge regimen sitter kvar, och det kan den dessvärre göra även efter Putins avgång. Kommer Ukraina att hålla ihop om något händer Zelenskyj?

Slutsats: ingenting garanterar att en förhandling om sju år skulle ge bättre resultat för Ukraina och väst än en förhandling idag. Snarare kan det vara tvärtom. Ursäkta min oförskämda fortsättning: att inte inse detta är att blunda med ett öga.
 
Och, väl att märka, att vinna ett krig militärt innebär inte att fred vinns. Det måtte vi väl ändå ha lärt oss.

De som förespråkar fredsförhandlingar bör verkligen inte anklagas för att vara Putinkramare. En sådan anklagelse är bara ett sätt att fördumma debatten, avskräcka från ett rimligt samtal - och på sikt snarast bädda för att det totala vanvettet bryter ut.

Vi har att göra med en despot som nog anser det mindre förfärande att förlora en värld än att förlora sitt ansikte. Vi har att göra med en militär allians som blir allt mer inblandad, som inte får "förlora", som har inskrivet att de får använda kärnvapen utan att medlemsland blivit angripit. Så ser det - som militärexperter kallar "spelplan" - ut. 

Allt för många ser verkligheten som en spelplan. Särskilt vanligt tycks det vara hos de som slipper känna odören av bränt kött, kan sitta på sina högkvarter eller ledarredaktioner för att till helgen åka hem och avnjuta middag med några glas vin. Kanske borde de ta På spårets fråga på allvar: Vart är vi på väg?

Var finns de ledande politiker som erbjuder sig att leda förhandlingar? Det vore minst sagt pinsamt om det till slut blev Erdoğan i brist på initiativ från politiker i demokratier...