Omställningen kräver något av oss. Främst krävs att vi är ärliga. Vågar vi inte det är vi del av problemet, inte lösningen.Ska vi vara hederliga i klimatdebatten så må vi prata om laddstolpar, elvägar och höghastighetståg men om vi inte samtidigt redovisar hur effekten av alla byggen och produktionen av alla nya "klimatsmarta prylar" ska motverkas med kraftigt minskade utsläpp inom andra sektorer är vi bluffmakare. Som inte är mycket bättre än de så kallade klimatförnekarna.
Otrevligt? Javisst!
Ett av de strategiskt förrädiska tankemönstren som hamras in av allehanda politiker är att vi – oavsett i vilket land "vi" syftar på – ska bli det första fossilfria landet. Mål sätts upp. Typ 2040 ska fossiler vara utmönstrade. För säkerhets skull läggs målen långt bort. Men det är ju faktiskt inte årtalet vi blir fossilfria som är intressant för planeten. Det är hur mycket klimatrelaterade gaser vi totalt sett släpper ut. Växthusgaserna lever länge, de går så att säga inte upp i rök bara för att vi slutar producera dem.
Med den vetskapen blir det genast så mycket kinkigare att ställa om samhället. För de enorma investeringar som krävs i infrastruktur och annat kräver i sig fossila bränslen som ger upphov till ökat tryck på klimatet. Men att påpeka den enkla sanningen leder till besvärliga frågor: Hur mycket av vårt "vanliga liv" med dess allt mer absurda konsumtionsflod och förryckta livsstil måste vi ställa om för att ens balansera de utsläpp som de nya investeringarna ger upphov till?
Dessvärre räcker det ju inte med att balansera, vilket gör omställningen än mer besvärlig.
Eftersom det inte bara handlar om hur mycket vi släpper ut i år eller nästa år utan hur stora de samlade utsläppen totalt varit så ligger vi sämre till för vart år som går. Den totala utsläppsmängden som vi kan tillåtas släppa ut, om vi ens vill nå tvågradersmålet, är ungefär 2 900 miljarder ton. Vi har 700 miljarder ton kvar.
Med dagens utsläppsnivåer har vi mindre än 20 år på oss innan vi inte får tillföra någonting. Smaka på det, det är beskt. Och tro inte att vi kan klara detta om vi fortsätter att leva med tron på ekonomisk tillväxt som den heliga graalen. För i varje krona, varje euro, varje rubel, varje dollar finns koldioxid lagrad. I alla led. Oavsett om det handlar om varor eller tjänster.
Men med så kallad frikoppling ska vi lösa alla problem, meddelas av de som har svårt med tidsuppfattning och matematik. Frikoppling innebär att den ekonomiska tillväxten fortsätter utan att till exempel klimatrelaterade utsläpp ökar. Ofta menas relativ frikoppling. Det blir fiffigare på det sättet. Men är bedrägligt eftersom planeten är ointresserad av utsläppens storlek i relation till den ekonomiska tillväxten – det är det som kallas relativ frikoppling och som politiker älskar.
Det som krävs är absolut frikoppling. Det vill säga minskade utsläpp i verkligheten. Och det krävs tillräckliga sådana. Vilket är extremt mycket under kort tid. En ren fantasiprodukt.
Vi hade haft fler år på oss om vi startat omställningen för tio år sedan, ännu fler om vi hade startat för 30 år sedan. Då stod forskarna och knackade på regeringars, fackföreningars och näringslivs dörrar. Ingen jävel öppnade.
Så, ska vi nu säga som det är, eller låtsas att vi kan lösa det med bara ny teknik på den korta tid vi har? Ska vi fortsätta hyckla därför att politikens heliga graal är ekonomisk tillväxt också i länder där vi redan konsumerar alltför mycket i alltför hög hastighet?
Som sagt: Omställningen kräver något av oss. Främst krävs att vi är ärliga. Vågar vi inte det är vi del av problemet, inte lösningen.
