Thursday, 14 March 2019

Är det rättvisa att döda?

IS-krigare. Tillfångatagna. Det har satt fart på debatten lite varstans.  Ställ upp dom och skjut dom, meddelas från olika mer eller mindre  sofistikerade . mest mindre - håll. Det skulle i så fall handla om någon sorts rättvisa. 
Kan det någonsin anses som ”rättvist” att döda någon? Tydligen ansåg en tidigare   svensk regering det. Utrikesminister Carl Bildt hävdade nämligen  att avlivningen av Usama bin Laden var en akt av rättvisa.
Ordvalet är intressant. Frågan är när det i så fall skulle blir rättvisa att döda. Hur många måste den  som skall dödas ha dödat - eller planerat att döda - för att det skall bli rättvist att döda honom eller henne? 3000? 300? 3?
Carl Bildt var alls inte ensam om att utropa att avlivningen var just rättvis. President Obama uttalade sig likadant. Det sistnämnda är kanske inte så konstigt eftersom Obama var president i ett land där man fortfarande har dödsstraff. Då är det logiskt att se avlivning som en form av rättvisa – gör man inte det innebär det ju att man sågar hela sitt eget rättssystem. Men i Sverige har vi ju inte dödsstraff.  Av goda skäl.
Men att en svensk regering - eller åtminstone dess  utrikesminister - kunde anse att avlivning av människor kan vara rättvist känns olustigt. Rent av förskräckande.  
Det fanns förstås en mängd rationella skäl att döda bin Laden. En rättegång vid krigsdomstolen i Haag skulle bli utdragen och under många månader leda till att världen skrev om bin Laden. Vilket i sin tur skulle förstärka myten och kanske få några av hans beundrare att löpa amok. Hatet mot västvärlden skulle öka, sjuka hjärnor skulle gå igång, religiösa extremister skulle få vatten på sin kvarn.
Så visst kan dödande vara rationellt, politiskt gångbart, kanske rent av politiskt nödvändigt. Men rättvist?
"Rättvisan hann äntligen i kapp Usama bin Ladin", skrev  faktiskt landets stora liberala tidning Dagens Nyheter på ledarplats.  Och Svenska Dagbladet hävdade på ledarplats att efter tio år ”har rättvisan  hunnit ikapp al-Qaidas ledare Usama bin Ladin." Hade det varit slappa kvällstidningar som, i någon sorts populistisk anda, ropat ut att det är rättvisa att döda så hade det varit lättare att förstå. Hämnd är säkert säljbart.
Den traditionella synen på hämnd är att man skall skipa någon form av "rättvisa". Har du huggit av min hand, så ska jag hugga av din hand. Har du dödat mitt barn, så skall jag döda ditt barn. Har du mördat så skall du dödas. Var går gränsen för att vi skall uppfatta det som rättvist att staten dödar någon? Våldtäktsmän och pedofiler, skall de dödas? Skall mördare dödas? Skall inbrottstjuven skjutas som en akt av rättvisa? Ska kinesiska dissidenter avlivas som en form av rättvisa?
Jag  skrev, när det var aktuellt, att  såväl Carl Bildt som ledarskribenterna på SvD och DN borde fundera ett tag. Över hur man använder begreppet rättvisa.
Det är sant att Usama bin Laden togs av daga på ett sätt som han själv förordat att andra skall tas av daga. Personer som befann sig på samma plats - skyldiga eller oskyldiga - sköts också ihjäl. Också det helt i linje med de principer som bin Laden själv stått för. Målet helgar medlen, var ju han devis. Precis som det är såväl andra terroristers som demokratiskt utsedda överbefälhavares devis.
Folkrättsligt lär det också varit helt OK att ta kål på såväl bin Laden som de personer som omgav honom - kampen mot terrorism är klassat som krig, och i krig tar man kål på varandra. Det är liksom själva idén bakom krig. Att döda.
Hur som helst blev jag orolig när såväl utrikesminister Bildt som ledarredaktioner i ledande morgontidningar talade om dödandet som en akt av rättvisa. Då sitter man på ett sluttande plan. Och riskerar att reducera sig själva till något farligt nära små hämndgiriga lortar, som i upphetsad stämning kan komma att stå på barrikaderna och ropa ”döda, döda”. Sådana saknar jag respekt för.
Vad säger den i vårt land dominerade religionen om att döda? Tja, det är faktiskt mycket oklart.  C. S. Lewis, som skrivit Narniaböckerna, är också ett stort namn inom den kristna rörelsen. I boken Kan man vara kristen? redovisar han att han anser att dödsstraff är okej och att kristna unga män bör få chansen att döda fiender på ett muntert och hängivet sätt. Så här skriver han:
”Idén om riddaren – den kristne väpnaren till försvar för en god sak – är en av de stora kristna idéerna. (-)Vad jag inte kan förstå är den sortens halvpacifism som förekommer i dag och som får folk att tycka att man visserligen måste slåss, men att man bör göra det motvilligt och som om man skämdes för det. Den känslan berövar mängder av beundransvärda unga kristna i väpnad tjänst något som de har rätt till, något som av naturen går hand i hand med att vara tapper – ett slags munterhet och hängivenhet.”
Och så fortsätter han:
”Tänk på att vi kristna tror att människor lever i evighet. Vi får döda om det är nödvändigt, men vi får inte hata eller gilla att hata. Till och med när vi dödar och straffar måste vi försöka känna på samma sätt för fienden som för oss själva – önska att han inte vore så hemsk, hoppas att han någon gång, i denna värld eller nästa, blir botad. Det är vad Bibeln menar med att älska honom: att önska honom väl, inte att tycka om honom eller att säga att han är hygglig när han inte är det.”

Är boken jag citerar udda skräp från någon kammare? Nej, inte alls. Boken trycks om och om igen. I USA förstås. Men även i Sverige.


Jag är nyfiken på ideologier och livsåskådning. Har varit i hela mitt liv. Kristendomen återtar inflytande i såväl USA som EU. Så för några år sedan gick jag en sk Alphakurs för att förstå bättre - en kurs för sökare, troende och ateister om kristendomen, Gud och Jesus. Fast i omvänd ordning kanske. Spännande samtal, trevliga människor. Det var där jag fick boken som ett av lästipsen. Som vanligen ges ut av förlag med kristen profil. På baksidan har man kunnat läsa att författaren ägnar sig åt "knivskarp argumentation",

Var och en kan fundera över vad som hade hänt om arbetarrörelsen, näringslivet eller miljörörelsen gett ut en bok där dödandet glorifierades. För det första hade det blivit en starkt diskussion inom de egna leden, för det andra hade omgivningen reagerat, för det tredje hade man fått dra in den.
Sägas skall att boken dessutom pläderar för dödsstraff. Hur ska man då kunna svara ja på bokens titel?