Det regnade när de lämnade Philadelphia den 28 juli. Kanske var
bitterheten större än ilskan. Men störst av allt var sorgen. Ur den där
mentala cocktailen av bitterhet, ilska och sorg växte, åtminstone i
stunden, övertygelsen om att aldrig lägga sin röst på Hillary Clinton.
 |
| Från gästledare i ETC |
De är unga, har väckts politiskt
av Bernie Sanders och sneglar nu alltmer intresserade åt Jill Stein.
Presidentkandidat från Green Party. Hon hade erbjudit Bernie Sanders ett
samarbete om eliten i det parti han plötsligt gått in i skulle se till
att konventet valde Hillary Clinton.
Det gjorde den.
Budskapen i Sanders valkampanj hade större likheter med Jill Steins än med Hillary Clintons. Maktfrågorna var centrala, det ekonomiska systemet skulle utmanas, kapitalismen tyglas, globaliseringen avarter motverkas, klimat- och miljöfrågorna tas på allvar. Utrikespolitiken förändras.
De bittra och sorgsna skrev häromdagen ett öppet brev till Bernie Sanders, de stöder allt han sagt före den där dagen då han gick upp i talarstolen i den där arenan i Philadelphia och meddelade att han gav upp, att han stödde Hillary Clinton, att han till och med föreslog att hon skulle väljas med acklamation.
Nu vädjar de till Bernie Sanders att ta Jill Steins utsträckta hand så att de två – Sanders som presidentkandidat och Jill Stein som vice – skall utgöra det tredje alternativ som kan ge Donald Trump den förlust han förtjänar.
Övertygelsen – som vuxit ur bitterhet, ilska och sorg – är nämligen följande; paret Sanders-Stein är de enda som skulle ha en chans att slå Donald Trump i november. De enda som skulle få miljoner hjärtan att brinna. Vilka hjärtan brinner för Hillary Clinton och den elit hon hör hemma i?
De bittra och sorgsna har kanske rätt. Man kan förstås tycka att de är naiva. Att de splittrar fronten mot Donald Trump, att de i själv verket blir hans bästa verktyg för att nå posten som USA:s president. Man kan hänvisa till hur det gick när Ralph Nader, som grön presidentkandidat, fick närmare tre miljoner röster i presidentvalet 2000 – röster som till avgörande del annars skulle hamnat hos Demokraternas Al Gore.
George W Bush vann valet. Vi vet vad som hände när världen fick George W Bush.
Det argumentet är Demokraternas främsta när det gäller att förhindra att rännilen av unga väljare som nu stöder Jill Stein växer till en å som växer till en älv. Mer eller mindre trovärdiga opinionsmätningar visar att en växande del av Sanders sympatisörer vänder sig till Stein.
Green Party har som lägsta mål att nå minst fem procent, det skulle innebära att de får visst ekonomiskt och administrativt federalt stöd inför nästa presidentval. Och därmed kunna få så pass stort genomslag att tvåpartisystemet – skapat och försvarat av Republikanerna och Demokraterna i lojalitet med varandra – kan förpassas till historien.
Och just det – att det reella tvåpartisystemet ersätts av ett flerpartisystem av europeisk modell – är en av Jill Steins käpphästar. Kina är en enpartistat, USA en tvåpartistat. Demokratin kräver mer än så.
Bernie Sanders själv var tidigare ”oberoende” – först när han blev medlem i Demokraterna kunde han driva en presidentkampanj. Som motarbetades av partiets elit och administration. På samma sätt som Jesse Jackson en gång motarbetats.
När man följer svenska medier, läser svenska ledarsidor, lyssnar på svenska politiska kommentatorer så slås man av en sak: Deras totala ointresse av att analysera det rimliga i det amerikanska partisystemet, hur genuint odemokratiskt det fungerar. Den svenska medieeliten tycks naivt begeistrad i tvåpartidiktat, byggda på särintressens donationer. Man hade åtminstone kunnat kräva mer av SVT och SR.
De unga sorgsna hoppas fortfarande på Bernie Sanders som president, med olusten för Hillary Clinton som motor och med Green party som verktyg. Hillary Clinton har lyckats vinna nomineringen i sitt parti – men inte folks hjärtan – genom annonser och tv-reklam för 57 miljoner dollar, skriver de sorgsna och bittra och förbannade i sitt öppna brev till Bernie Sanders.
Skulle paret Bernie Sanders/Jill Stein ställa upp, vinna opinionsstöd i de stora mätningarna, surfa på vågen av brinnande hjärtan, skulle Hillary Clinton ta sitt förnuft till fånga och stiga av inför slutkampen i november. Det är så de tänker. Som politiska oskulder. Som naiva och ärliga istället för taktiska och manipulativa.
Naivt. Javisst. Men det säger mer om politiken och det amerikanska valsystemet och dess politiska tvåpartidiktatur, baserat på korruption och kapital snarare än på demokratiska värderingar, än det säger om de som börjat engagera sig politiskt för att få till förändring.
Skulle det ändå bli så att Donald Trump vinner så må det vara hänt. Det lär bli fyra jävliga år. Som kan få USA att vakna. Till nästa val. Tänker man.
Och handen på hjärtat, är det inte naivt att tro att Hillary Clinton, som är så illa omtyckt, skall lyckas få hjärtan att brinna och ta hem seger över Donald Trump? Kan Demokraterna ha en kandidat som är mer insyltat i Wall Street, särintressen och feta donationer än Hillary Clinton? Har inte Demokraternas elit bäddat för Donald Trump genom att lotsa fram Hillary Clinton?
Vare sig Hillary Clinton eller Donald Trump vinner lär världen bli säkrare. Hillary Clintons agerande som utrikesminister ger inte skäl att hoppas på någonting. Så: Forget the lesser evil, fight for greater good.
Om fyra år är det val igen. Bernie Sanders är då 79 år. Demokraterna kommer att motarbeta honom och hans likar även då.
Fortsättningen kan du läsa här - på ETC:s ledarsida. Dela den gärna på Facebook!
