Pensionsförvaltare och marknadsfundamentalism v/s ekohumanism och blandekonomi

Ideologen av idag.

DN fortsätter sin granskning av pensionsfonder och de som lever på dessa - vilket inte är de som satt in pengarna, utan de förmedlar och förvaltar till sitt eget bästa. Detta föranleder mig att fundera en del på bedrägeri och vad som gör människor till bedragare. 

Klättermentalitet och orimliga förväntningar är nog ett skäl. Ett annat är att status och prestige inte handlar om bildning, kunskaper eller om att göra bra saker - utan att ha så hög inkomst och så stort konsumtionsutrymme som möjligt.

I boken Chefarbetets etik skriver Tomas Brytting - titulärdocent från Handelshögskolan och forskningsledare på Ersta Sköndal Högskola - skriver att "förmågan att bedra är en medfödd och i högsta grad användbar egenskap" samt att de egenskaper som gör en bra chef "tyvärr är samma egenskaper som även kännetecknar bedragarna". I grunden ligger, förutom människans rädsla att halka efter på statusstegen, flera av vårt tidevarvs kulturella särdrag som borde ersättas av någon motkraft. Materialism behöver balanseras med humanism och "vinstmaximering som dominerande föreställning i näringslivet måste ersättas med rimliga lönsamhetskrav".

Problemet, och det är min slutsats, är att vi på grund av att vi fastnat allt djupare i tillväxtsamhället dras till just materialism och hämningslös strävan efter tillväxtmål som inte kan nås utan att etik, moral och anständighet dränks. Vi blir inte bara slavar under tillväxtmanin, våra bästa sidor blir urgröpta när alla värden reduceras till en fråga om vinst, tillväxt och räddhågsen statusjakt.

Min övertygelse är att vi måste aktivt bejaka en samhällsevolution där vi strävar efter att förverkliga ett utvecklingssamhälle snarare än ett tillväxt- och konsumtionssamhälle. Men vi behöver också balans på den ekonomiska vänster-högerskalan. Lika illa som det var med vänsterns idéer om kollektiva löntagarfonder och statlig överbyråkratisering är det idag med marknadsfundamentalism och tron på att allt blir bättre bara det är vinstdrivande.

Det finns ett vackert ord som heter blandekonomi. Det finns ett annat vackert ord som heter ekohumanism. Det finns ett tredje vackert ord som heter solidaritet. Och ett fjärde mycket vackert ord som heter tillit. Inget av dessa ord hör hemma i ett tidevarv som präglas av att allt fler värden reduceras till ett enda - pengar.