Kvinnodagen - vad är bättre än att hedra Elin Wägner...?

Eftersom jag på 90-talet var ledamot i Exportkonrollrådet, som är riksdagens organ för att ge råd i frågor som rör vapenexport, borde jag förstås redan kommenterat de nya affärerna i branschen. Men det får vänta. För idag är det internationella kvinnodagen, ska prata i Drottningkällaren på Nyköpingshus. Ska tala om Elin Wägner. 

Elin Wägner skrev den stora romanen om kvinnlig rösträtt. Den fick namnet Pennskaftet och firar idag exakt 104 år. Sverige fick kvinnlig rösträtt sist av alla nordiska länder.

I boken Väckarklocka, som kom ut 1941, hade hon vävt ihop kvinnors rättigheter med freds- och miljöfrågan. Hon skapade en ideologisk väv som fångat upp många, bland annat mig. Utan Väckarklocka hade jag aldrig blivit politiker, kanske struttat omkring på Stureplan eller något annat förnedrande. 

Elin Wägner skrev Väckarklocka mitt under brinnande krig. Hon kände djup ångest över kriget och djup besvikelse över att kvinnor inte var ett dugg bättre än män på att förhindra vare sig militarismens vanvett eller den våldtäkt på miljön som hon redan då insåg skulle komma. Berodde detta möjligen på dåligt självförtroende hos kvinnor, att de helt enkelt blivit fråntagna kvinnors historia? Att de, som hon skriver, redan som barn tvingades "lära sig utantill det bud där Gud själv antages sätta kvinnan näst före oxen och åsnan och övrig lös egendom som män inte fick stjäla av varandra" och att det från predikostolarna ständigt predikades att kvinnas ställning till mannen var densamma som mannens till Gud.

Väckarklocka blev illa omtyckt av etablissemanget när den kom ut, och är radikal än idag. I fråga efter fråga bär Elin Wägner fram idéer och slutsatser som var långt före sin tid. Hon inleder med fyra ganska tunga kapitel, en genomgång över vad myter, religioner, sagor och tro har att säga om en forntida moderålder, hon berättar hur kvinnors roll i samhället kunde varit innan patriarkat tog över. Hennes engagemang hade lett henne ner till bland annat Kreta och Delfi. Hon ville ge kvinnor kraften att se att de stod på en egen plattform, att de inte behövde tycks som sina män, att de, precis som män, hade en historia, även om den både gömts och glömts.

Hur har historieskrivningen kunnat negligera kvinnors roll genom historien? Hur kan en ensidigt manlig utgångspunkt fått gälla som objektiv? Elin Wägner skriver: 

"Flertalet människor nu för tiden dricker vatten från sjöar de aldrig sett. Det har runnit lång väg genom rör, det har förändrats genom de filter de passerat. (-) De historiska lärdomar på vilka vi formar vårt öde, liknar sådant vattenledningsvatten. Endast ett fåtal specialister har tillgång till historiens källor.


Naturligtvis måste vetenskapen ge en sovrad, förenklad och fattbar bild av vad som hänt. Fråga är om den urvalsmetod som nu tillämpas vid förenklingen är rättvis och om förklaringarna förklarar det som skett. (-) Hur skulle historien se ut om man betraktade den från kvinnornas synpunkt? Jag vet att det är förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... (-) Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget."

(För den som inte vet vad varp och inslag är skall sägas att varpen är den osynliga del i väven som det synliga inslaget flätas samman med).


Elin Wägner har modet att också rannsaka sig själv, och sina bästa vänner, för att de inte redan efter första världskriget förstått de ekologiska sammanhangen. Hon hade själv varit med på den internationella fredskonferensen i Haag 1915, varit djupt engagerad och trott på dess slutsatser. Men nu, drygt 20 år senare, ser hon en rad brister. Bland annat hade man begärt att "naturtillgångarna skall fördelas rättvist" - men nu har hennes ekologiska medvetande vuxit och hon skriver upprört att det betyder att "om alla bara får vara med om den hänsynslösa och planmässiga utsugningen av jorden så är allt gott och väl".

Men det var alls inte väl för Elin Wägner längre - hon hade under de senare åren allt tydligare vävt samman feminism, fredsfrågan och ekologi till ett. Och det var mycket mer än samtiden kunde acceptera. Ja, mer än nutiden också kan acceptera... Hon förklarar hur svårt det är att bryta gamla tankemönster, invanda normer, ifrågasätta det som de många uppfattar som självklart och naturligt: "En fågel värjer sig i sin bur. Det är det enda de kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet någon annan uppehållsort. Det öppna dörren är då inte en utgång till friheten utan ingång för katten."

Elin Wägner anade att hon öppnade sig för kritik. Diplomatisk var hon inte. Karriär brydde hon sig inte om. Det som måste sägas, måste sägas. Hon låter sig inte stillas av de olika råd hon får från både vänner och förläggare att tona ner, vara mjukare, inte dra på... Men vi som kunnat följa hennes utveckling, så här med facit i handen, kan förstå att denna bok var omöjlig att skriva på något annat sätt.

Elin Wägner var villig att ta skott, till och med bli skadeskjuten av sina kritiker. Även hennes gamla vänner från Fogelstadtiden mötte hennes bok med tystnad. Även de mer liberala bland Fogelstadkvinnorna hade en viss undfallenhet för Stalin, vilket upprört Elin Wägner, som avskydde både Stalin och Hitler genom att avfärda dem som primitiva, tredje klassens diktatorer.

Elin Wägner är bitter. Besviken. Ledsen. Kvinnor har gått in i de system som män byggt upp, blivit systemets fångar utan att påverka. Militarism, skövling och en mekanisk syn på världen var det system man byggde upp. De politiska huvudlinjerna var som "poler på samma utvecklingsväg" där militarisering, skövling av naturen och härskarideologi förenade dem: mannen skulle härska över kvinnan, den vita mannen härska över den svarte, människan härska över naturen. Allt detta måste avvecklas. På samma sätt som mannens härskande över kvinnan gått hand i hand med människans härskande över naturen måste nu avvecklingen av av detta också gå hand i hand, skriver Elin Wägner.

Elin Wägner var besviken över att ingenting av detta hade hänt sedan första världskriget. Då hade kvinnor samlats till världsomfattande protester, men nu satt man med sin rösträtt och teg, begravda i partiernas kvinnoförbund där de fått leka utan inflytande. De skulle förändra världen, men nu stoppar de strumpor åt armén, tillverkar ammunition, klipper gardiner för mörkläggning. Understödjande de patriarkaliska principer som styr världen, skriver Elin Wägner upprört.

Men hon är noga med att skilja på dessa principer och de enskilda människorna - något som för övrigt genomsyrar alla hennes böcker. Det är samhällets och normernas ensidighet hon angriper. Hon skriver i en arbetsbok: "Samhällsliv och kultur har blivit enkönade, sterila och perversa. Och perversitetens kulmen är det moderna totalkriget." Med totalkrig menar hon både det militära och det kemiska som hotar biologisk mångfald och ekologiska sammanhang. Hon skriver i Väckarklocka:

"Människans frihet och lycka har kommit att betyda herravälde över jorden. Detta erövringsmål, som allt mer kommit att bestämma utvecklingens hållning, har inte tålt att några gränser bestod för människan. Därför har civilisationen även under fredstid varit på krigsfot. Den arbetar med fart, massa, med krafter som den väcker upp och inte helt behärskar. Den älskar att bryta lagar och motstånd. Den är krigisk och nedbrytande, även där den skenbart arbetar uppbyggande. Där den går fram, måste äldre kulturer raseras, naturen skändas och plundras. Dess uppbyggande, uppfinnande, producerande har ett hetsigt, nervöst drag."


Men det är inte bara kvinnor som underställs den vita mannens härskarmentalitet, det är också "framtidens män". Hon skriver: "Bland dem är naturligtvis Gandhi den främste, emedan han först av alla folkledare i världen fick den idén att den vita civilisationen var förgänglig och kunde och borde i så hög grad blandas upp med andra tillsatser från andra raser att den miste sin exklusivitet, men vann en framtid. (-) Framtidens män förstår att människan dukar under i sin hopplösa kamp för anpassning till den mekaniska tillvaron..."


Hennes analyser kan likna marxismen när det gäller hur hon ser på systemets oundvikliga kollaps. Också i hur hon förväntar sig att de många maktlösa människorna skall vakna upp och förändra. Men Elin Wägner syftar djupare än till bara klasskamp, för också den kommer att domineras av män. Hon ser möjligheter i delaktig demokrati och i självständiga enheter i samverkan där män och kvinnor samarbetar utan skrank emellan, på lika villkor och på samma plan. Hon gick emot stora namn i kvinnorörelsen som Ellen Key, som ansåg att kvinnor hade sådana biologiska förutsättningar att de bara skulle arbeta i samhället med vård och omsorg. Elin Wägner fnös åt detta och menade att då kunde aldrig rättvisa uppstå. Kvinnan måste ha rätt att såväl ha familj och barn, som möjlighet till varje arbete utanför familjen; annars skulle hon hållas som mannens fånge därför att hon saknade ekonomiska möjligheter att själv ha kontroll över sitt liv och sin framtid.

Elin Wägner kom i viss konflikt med Alva Myrdal och marxisterna. Hon såg nämligen redan 1941 faran i att bygga stora system, om än i det godas tjänst och med ädla syften, eftersom system alltid kan övertas av krafter med onda eller snöda syften. Det gällde allt från storkskaliga institutioner för barn och äldre till politiska system. Hon hänvisar till en av de fredliga fäderna för anarkismens, Peter Kropotkin. Skulle hon tvingas välja mellan Marx och Kropotkin vore valet lätt. Kropotkin myntade begreppet inbördes hjälp som svar på kapitalismens inbördes kamp, och hade dessutom redan trettio år tidigare påpekat risken för att även arbetarna skulle utöva "den kolonialistiska imperialismens" idé - enda sättet att motverka detta var att decentralisera, utveckla självtillit, överblickbarhet och energihushållning samt producera mer lokalt för lokala behov.

Väckarklocka avslutas med en programförklaring, en vision, en analys över vad som är hög levnadstandrad. Kanske var det just detta som upprörde samtiden allra mest. Högst upp på listan står gott och rent vatten, filtrerat av naturens eget reningsverk. En provocerande tanke när arbetarrörelsen såg varje bolmande skorsten och nedhuggen skog som framgång. Och när liberalerna alltmer började räkna alla värden i kronor. Hon reagerar kraftigt mot industrialismens enögda syn på världen.

Vad reglerar levnadsstandarden, frågar hon. Och svarar själv: Penningen. Det gällde att "segra i konsumtionstävlan", vilket Elin Wägner uppfattade som såväl förnedrande för människan som förödande för naturen. Efter vatten på listan, över vad som är levnadsstandard, kommer bröd bakat på goda råvaror, utan tillsatser. "Mjölet skall vara malt av säd som vuxit på frisk jord - frisk betyder här att den varken får vara sur eller övergödd, att den skall vara full av liv... Mjölet skall innehålla kornets alla beståndsdelar, men däremot inga blekmedel eller tillsatser för att höja bakningsduglighet och förvaringsmöjligheter."

Som krav nummer tre och fyra på listan återfinns att djuren skall ha leva ett värdigt liv och att spannmål och grönsaker odlas utan gifter. Det var naturligtvis provocerande att ifrågasätta kemikaliejordbruket på den tiden, snart skulle ju nobelpriset delas ut till uppfinnaren av DDT... Och att ifrågasätta "rationell" djurhållning, som ju skulle ge alla billigt kött, var snarast reaktionärt.

Elin Wägners kosmopolitiska världsbild leder henne naturligtvis bort från idén att levnadsstandard bara handlar om den egna täppan. Hon betonar att vi måste veta hur människorna som framställt mat och andra varor haft det, att deras arbetsförhållande och sociala förhållanden varit goda. Hon skriver: "Vi hade alla serverat den härliga, billiga kaliforniska frukten till våra söndagsmiddagar. Nu hade vi fått reda på hur den kunde vara så billig. Amerikanska farmare som genom en rå och hänsynslös jordpolitik förvandlats till proletariat, hade strömmat till Kalifornien och arbetat med plockning och konservering av frukten under förhållanden som man inte kunnat bjuda oskäliga djur en gång. Så länge det klibbar nöd och tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna som vi serverar, ligger vi djupt under en människovärdig levnadsstandard. Därför kräver vi makt som köpare att framtvinga en minimistandard för alla som arbetar inom livsmedelsförsörjningen, från mjölkerskan till fruktplockaren. Vi vill inte ha dåligt samvete inför människor och djur, vi vill ha vänskap med dem."

Men Elin Wägner blundar inte för att också materiella behov måste stillas. Men de saker man äger skall vara "få, förstklassiga och hålla länge". Tävlan om att konsumera mest kan bara leda till mental förnedring och ekologisk förödelse. Boendet var däremot viktigt för människans välfärd, man ska ha direkt övergång till "marken, gräset och fåglarna... vår begränsade del av världen skall vara obegränsad till djup och höjd...". Men än viktigare är "något att leva för" och att "kunna tala om vad man vill".

Med glimten i ögat berättar hon också att "hemtvättade, soltorkade, vindomsusna och skogsdoftande underkläder" kan vara ett villkor för hög levnadsstandard, men att detta trots allt inte platsar på listan.

Självfallet märker man, när man läser boken idag, att den har mer än 70 år på nacken. Och de första kapitlen kan tyckas tunga, och krävande. Men så småningom blir hon åter wägnersk, med beska kommentarer, lysande analyser och flytande språk. Gammal är boken. Men formuleringar, analyser, diagnoser, spådomar straffpredikningar och visioner har snarare blivit mer aktuella än förr. Eller vad sägs om detta:

"Soldaterna besprutar de största av sina fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens paraister och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.

Det finns inga skadedjur. Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.

Vi behöver en vision av en värld med mening i... Den visionen skapas då människa efter människa genomlyses av övertygelsen att det nuvarande sakerna stillstånd är en förvillelse som inte ingår i världsordningen som en nödvändighet. (-) En dag får människorna åter höra världen andas."

Hur möttes då boken när den kom? Ja, Elin Wägner hade med åren blivit en välkänd och ärad författare. Välkänd som journalist hade hon varit. Provocerande, javisst, men inte på det sätt hon var i Väckarklocka där hon utan diplomatiska formuleringar sammanfattar vad hon kommit fram till. Boken blev bemött med hård kritik av de som iddes säga något offentligt, men framför allt bemött med tystnad.

De som delade hennes uppfattning vågade inte meddela världen detta. Det skulle utesluta dem från karriär, fina uppdrag och glans under kristallkronor var helst de fanns: hos politikerna, hos arbetarrörelsen, hos näringslivet och hos kulturens eget etablissemang. Mest besviken var hon över tystnaden från de gamla vännerna i Fogelstadgruppen.

Det dröjde flera år innan hon upprättades, då genom en lysande biografi över Selma Lagerlöf. Hon fick plats i Svenska Akademin. När hon 1949 avled ersattes hon där av Harry Martinsson, som med ett magsurt inträdestal över Elin Wägner avslöjade sitt främlingskap och manliga rädsla för Elins tänkande. Det dröjde nästan tio år innan han skrev Aniara.

Elin Wägner har i Väckarklocka gjort upp med såväl sig själv som sin samtid och historien. Känslosamt, men ändå med intellektuell stingens. Personligt färgad, men ändå allmängiltigt. Praktiskt men ändå visionärt.

Väckarklocka är en klassiker, en bok som än idag bränner. Jag hoppas den kan komma ut igen, i nutida språkdräkt och med lätt redigering. Den borde stoppas i varje politiker hand.

PS! Karin Boye skrev sin dikt Visst gör det ont när knoppar brister  till Elin Wägner på hennes 50-årsdag. Några år senare kom den ut i bokform. 

Här hittar du min blogg om Elin Wägner, med bokrecensioner och annat.