torsdag 16 februari 2012

Åsa-Hanna, Elin och Märta

Åsa-Hanna är en roman av Elin Wägner som är väl värd att uppmärksamma när det nu bara är tre veckor kvar till kvinnodagen den 8 mars.

Åsa-Hanna brukar betraktas som en av de svenska klassikerna. Den handlar om brott och straff, om yta och innehåll och om hur mycket man kan tillåta sig föras in i en lögn innan man själv blir ansvarig.

Den gick först som följetong i Idun, som var den tidens stora kvinno- och kulturtidning. Boken väckte än mer starka och positiva reaktioner när den gavs ut 1918 på Bonniers. Redan året innan hade den kommit ut i Iduns Romanbibliotek under namnet Vansklighetens Land.

Boken väckte också starka känslor i bygden kring Berg - utan för Växjö - där Elin bodde under senare delen av sitt liv. I en intervjufilm av Per Lager berättar Märta Schlecker för mig hur några än idag inte förlåtit Elin Wägner eftersom man kände igen mycket från sin bygd, och allt var inte så vackert... Märta Schlecker dog 2010. En liten del ur denna film finns sedan någon dag på Youtube:


I verkligheten var det en piga som förgiftats, i boken handlar det om besvärlig gammal man som mördas genom åderlåtning. Mördaren är hans son och medhjälparen hans lille sonson, vars uppdrag var att tömma blodet där ingen skulle kunna se det. Det är denne sonson - som i vuxen ålder är en handlare utan större samvete - som Hanna gifter sig med och därmed leds in i ett mörker av lögner. Kring detta väver Elin Wägner in prästgårdens hemligheter och girighetens dilemma. Åsa Hanna upptäcker snart att hon är ingift i en släkt bakom vars fina fasad döljer sig mördare, tjuvar och illgärningsmän. Hon sugs in i lögnen och blir steg för steg själv delaktig i att upprätthålla en fasad av anständighet.

Boken förde in Elin Wägner bland de riktigt erkända författarna, och hon fick bland annat motta De Nios stora pris. Det var med dessa pengar hon fick råd att bygga sig en Smålandsstuga i Berg, där hon både som barn och vuxen tillbringat både glada och sorgsna dagar hos morföräldrarna i prästgården. Berg var grannsocken till den plats från vilken hon fått upprinnelsen till att skriva boken.  Boken blev film 1946, med Aino Taube och Edwin Adolphson i huvudrollerna.

Själv omläser jag boken i en vacker upplaga från 1939, i två delar. Inledningen är lysande, lika stark och levande som inledningen i Strindbergs Röda Rummet. Jag får dock, stundvis, lite svårt med dialogen. Den är på dialekt. Mina småländska rötter, på min mammas sida, räcker inte riktigt till alla gånger. Skulle gärna vilja läsa en översättning från den gamla småländskan! Och en fråga som jag ältat några år är: Får man "nyöversätta" svenska böcker...? Det är ju kutym att man gör nyöversättningar av utländska böcker - exempel på detta är Don Quijote, som kom ut i en lysande nyöversättning av Jens Nordenhög 2001.

Om flera av Elin Wägners tidigare böcker - främst Pennskaftet och Norrtullsligan - varit rappa, humoristiska och med ungdomlig dialog så är Åsa-Hanna mer lik Helga Wisbeck. Men berättad med bredare pensel. Det goda berättarhumöret i Åsa-Hanna kan tyckas vara märkligt med tanke på att Wägner var ganska illa ansatt av livet när hon skrev den: fadern hade dött, äktenskapet hade börjat knaka i fogarna - bland annat valde Elin och hennes man semester på var sitt håll. Dessutom: hennes anställning på den stora kvinno- och kulturtidskriften Idun var på upphällning. Elin Wägner ansåg att tidningen blivit alltför försvars- och militärvänlig.

Kanske var det naturligt att hon i detta tillstånd sökte sig tillbaka till Småland, där hennes bästa minnen från barn- och ungdomstiden fanns. Det var där, i och kring prästgården, hennes släktingar på mors sida fanns som en trygghet när modern dött (redan när Elin var 3 år) och fadern gift om sig med en kvinna som var måttligt intresserad av Elin. Och visst är det så att Elin väver in sig själv i Åsa Hanna, för även Elin var en kvinna som hellre teg än talade när det gällde sitt eget. Märta Schlecker berättar i den ovan nämnda filmen att Elin gärna höll ett visst avstånd till människor, integriteten var henne värdefull. Och nog hade Elin Wägner, precis som Åsa Hanna, tvingats upprätthålla en fasad när det gällde hennes eget äktenskap med John Landquist. Hon skrev i sina arbetsbok redan 1914: "Det är en tröstlösa och svår kamp att leva, att vara med, att vända en anständig utsida till, när viljan att vilja nästan upphört...".

Kanske kan man säga att det är en allmogeroman, men kring de små gårdarna och byfejderna utspelar sig ett drama med moraliska konflikter som snarast kan liknas vid teman för Dostojevskij. Jag är tillfredsställd när jag ser att denna liknelse även görs av Ulla Isaksson och Erik Linder i deras biografi över Elin Wägner...

Att dölja ett brott, att hålla masken och spela spelet kostar på. Hanna, som kommer från en redig familj där man hållit rent, gifter sig med en välbärgad handelsman, vars tidigare fru dött under mystiska omständigheter. Hennes kärlek finns nog på ett annat ställe, men rikedom lockar, inte minst från hennes far. Men redan vid första inblicken i sitt nya hem spricker den fasad vars innandömen hon sedan gör allt för att dölja. Med skoningslösa följder.

I nedanstående stycke är det svärmodern som reagerar när Hanna utbrister "Å, Jesus!" efter att just upptäckt att något inte står rätt till:

Hennes tonfall väckte gummans uppmärksamhet, där hon stod och vaktade kaffepannan. Hon tittade och såg Hanna, den nya härskaren över det kära kök, där hennes livs arbete var nedlagt, såg henne stå däruppe på stolen liksom förstenad, med kopparkitteln i sina höjda armar. Hon hade upptäckt, att bara den halvan, som stod vänd utåt, var blank, den andra var ärgig, smutsig och trög, som man aldrig rört vid den med en trasa. Och hon hade upptäckt än mera, att detsamma var förhållandet med vart enda ett av de vackra kopparkärlen, som hon beundrat nyss, när hon stod därnere.

Det visar sig alltså att det är mycket mer som är smutsigt i det nya hemmet. Slutet verkar utstakat och man kan ana det långt innan den sista sidan. Men där vänder det på wägnerskt vis plötsligt från den väg man tror är utstakad.

Bild ur filmen Åsa-Hanna finns på min blogg om Wägner. Klicka här. Där kan ditt bibliotek eller kulturförening också beställa föreläsningar om Elin Wägner.

1 kommentar:

  1. En underbar intervju !
    Såg även partiledardebatten från 1988. Står sig bra.
    Eric

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.