Som man bäddar får man ligga

Inte speciellt överraskande att de rödgröna partierna tappade röster och att Alliansen blev störst. Jag har sagt det ända sedan de strategiskt inkompetenta rödgröna hjärntrusterna beslutade bilda ett block: 1+1+1+1 blir mer än 4 för Alliansen, medan 1+1+1 blir mindre än 3 för de rödgröna.

Som man bäddar får man ligga. Tanken på personliga statsrådsposter förblindade tunga delar av ledningen för MP, som varit tjatigt pådrivande i kravet på sammanklistring med Socialdemokraterna trots att man rimligen varit läskunniga och vetat att detta skulle skrämma bort traditionella sosseväljare till den andra sidan.

De tre partierna i oppositionen hade haft alla fördelar av att gå fram var och ett för sig, och sedan prövat regeringsbildning efter valet. Min övertygelse har hela tiden varit att man då skulle få en rejäl majoritet.

Jag delar också Wanja Lundby-Wedins konstaterande att den rödgröna valplattformen var i stort sett helt socialdemokratisk. Läggas till skall att den var befriad från visioner som kunde tända eldar i hjärtat. Den var förskräckande gråsossig. Inget friår, ingen sänkt arbetstid, ingen analys av en annan samhällsutveckling.

Miljö/klimatfrågan hamnade på tionde plats bland valets viktigaste frågor - MP har därmed inte gjort sin grundläggande plikt att föra upp de stora frågorna till debatt. Till och med Maria Leissner suckade snopet att Maria Wetterstrand till slut lät allt mer som en vanlig sosse.

Sverigedemokraterna blev tungan på vågen, vilket i sig påskyndar att det rödgröna blocket kommer att splittras. Skulle de rödgröna gå fram gemensamt så innebär det att SD under mandatperioden i hundratals frågor kommer att a) kunna rösta på sitt eget förslag b) se det falla i riksdagens votering och c) sedan välja mellan att stödja antingen Alliansen eller de rödgröna i slutvoteringen. Det är mumma för Åkesson.

Eftersom de andra säger att de inte ens vill tala med honom kan det innebära att ingen vet hur riksdagens beslut blir före det att voteringarna är färdiga i riksdagen. Självfallet kan inget av de gamla partierna bjuda SD på detta.

Det naturligaste är att M och S tar varandra i hand, bildar regering med motivet att det är för Sveriges bästa - skillnaden mellan S och M är betydligt minde än mellan S och MP.

PS!
Miljöpartiets röstsedlar damp ner i brevlådan några veckor före valdagen, tillsammans med valreklam från partiet. Spännande för ett avdankat, lätt mumifierat, rör att öppna och kika vilka hyss dom hittat på inför detta val.

Det visade sig att tillväxt var ett bärande tema i valbroschyren. Jobb var ett annat tema, men utan ett ord om förkortat arbetstid eller friår. Klimat var ett tredje tema, men inte ett ord om överkonsumtionen. Och som goda tillväxtfixerade sossar berättar man att väljarna inte skall behöva räkna med några uppoffringar för klimatets skull - med ny teknik fixar vi allt.

Jag blev så trött. Borta var all kritik av tillväxtsamhället, borta var krav på sänkt arbetstid, borta var idén om grön skatteväxling, borta var viljan till systemförändring. Vision? Nej.

Men det var en fin bild av Maria och Peter. De har varit duktiga på att driva partiet åt det håll de stakat ut. Och pappren var väl inte sämre än de andras papper som damp ner i brevlådan. Inte mycket bättre heller.

Till Miljöpartiet vill jag bara säga: Ta en fundering över partiets själ, var inte så räddhågsna, inte så fega. Bli en del av den nödvändiga samhällsförändringen, inte en del av det system som legitimerar en utveckling som riskerar leda till ekologisk kollaps och demokratins stegvisa nederlag.

Kort och gott: Reconsider, baby!