Läser Kerstin Ekmans romantetralogi om Katrineholms framväxt. Om kvinnor och män som kom från skogarna och intog det som skulle bli staden, Om fattigdom, sorg, hopp och kamp för dräglig tillvaro. Katrineholm är en förhållandevis ny stad, framväxt vid järnvägen, lokstallarna är kvar än idag, där spelas musikteater baserad på Ekmans böcker. Jag läser i en av dem:"En natt var de (min anm: lottorna som serverade mat till soldater under andra världskriget) på perrongen och samlade ihop kärlen efter en utspisning när ett långt mörklagt tåg stannade. Ingen steg ur. Det kom till sist några officerare och mannar ut ur mörkret och började patrullera framför vagnsätten. Men tågdörrarna öppnades inte på hela tiden medan stationskarlarna arbetade framme vid loket.
En officer var irriterad på lottorna för att de inte kom iväg fort nog, Men de gjorde vad de skulle i lugn takt, bar bort de avsvalnade och tömda kantinerna, monterade ner bordsskivorna och samlade ihop kvarglömda bestick.
Då såg de ansikten i kupéfönstren. Perrongens lyktor lyste på dem. De såg att det var bara kvinnor i en hel vagn och att deras huvuden var kortklippta, nästan rakade, De stirrade ut genom de smutsiga glasen men rörde inte en hand för att vinka eller ge ett tecken.
Efter några minuter for tåget i mörkret. Skrämda av vad de hade sett började de hitta på förklaringar."
Slut citat. Att norska judinnor och andra kvinnor från motståndsrörelsen i Norge forslades genom Sverige till lägren i Tyskland var alltför förskräckligt att ta in. En del av svensk historia.