Första boken jag recenserade av Gustav hette Blåsta. Den var bra. Hans bok om sin morfar (Morfar skrev inga memoarer) var ett litet fint mästerverk.
Gustav har skrivit mer än så. Jag har varit skeptisk till en del. Sopat ut en, den där som - inspirerad av SvD gamle chefredaktör Bertil Torekull? - slutade i att Gustav kallades sig grön liberal och hans politiska stab skrev artiklar på temat "vi liberaler". Lika häpnadsväckande som om man skrivit "vi socialister". Vi är gröna. Trodde jag. Inte gröna som prefix till något annat.
Mitt förhållande till Gustav är kluvet, för att formulera det diplomatriskt. Har följt honom från första gången han som mycket, mycket ung äntrade MP-kongressens talarstol till dags dato - mellan dess fanns det en tid då vi pratade en del med varandra om politik, strategi och hans möjligheter att bli språkrör.
Nu har då ytterligare en bok kommit. "Det är inte du, det är vi : en bok om solidaritet" Inledningen är så här:
"Det var en vårdag. Årets första. Ett fruset folk kände de första värmande strålarna. Knäppte upp vinterjackorna, kisade mot himlen, log mot varandra. Allt förändrades med lastbilen. Alla minns var de befann sig när de nåddes av nyheten om att terrorn kommit till Stockholm. Själv hade jag redan den svarta slipsen på."
Den svarta slipsen var på eftersom Gustav, som han skriver, befann sig på en minnesstund för Zaida Catalán som hittats död några veckor tidigare. De hade kamperat ihop under åren i Grön Ungdom.
Det är en fin inledning. Som om det vore en roman. Talet om "ett fruset folk" som kände de värmande strålarna är poetiskt om än inte sant - värmande var solen i Stockholm, men folket (vad nu det är) fanns också i det avlånga landet där solen inte strålade. Alla knäppte inte upp vinterkapporna, alla minns inte var de befann sig den där dagen då nyheten kablades ut, allt förändrades inte den där dagen.
Varför gör jag ett nummer av detta? Svaret är enkelt, sättet att se på "vi" och "alla" är ett av bokens problem. Visserligen knyter det an till titeln (Det är inte du, det är vi) men till slut känns det som om Gustav vill balansera sig bort från den där boken där liberalismen hyllades, där den mest hyllade var den folkpartistiske statsminister Karl Staaff. Nu är det snarare Sven-Eric Liedman som hyllas. Och ibland används ordet vi som om "folket" var enat, som om vi är alla i en kollektivistisk enhet. Som när Gustav beskriver hur "vi" ser på tiggare:
"Först såg vi, kände oro, ville hjälpa. Vi gav en slant, eller i vart fall en blick. Men när hon suttit där tillräckligt länge, märker vi inte längre om hon åkt hem eller bytt plats med en ny medmänniska... Först var vi beredda att lära och förstå,.. (-) sen vände vi bort blicken. Nu lyssnar vi hellre till en förklaring till varför vi inte skall se, och inte ge."
Vilka vi? I området där jag bor finns männsikor som inte alls ingår i det "vi" som Gustav skriver om. En del har inte vänt bort blicken, en del fortsätter att ge, andra har alltid vänt bort blicken, alltid lyssnat på de som förklarar varför vi inte skall ge.
Ett ord i citatet ovan är medmänniska. Och det är inget tvivel om Gustavs engagemang när det gäller illa drabbade medmänniskor, jag följde hans insats för att ge flyktingar amnesti och jag är övertygad om att han anser att stoppet för familjeförening är en skitpolitik. Och jag är övertygad om att det inte är för politisk vinning skull han regelbundet besöker en skola i ett utsatt område utan att journalister känt till det.
Trots det läser jag med stigande oro i magen.
Gustav skriver bra men jag läser genom ett raster av den politik han kommit att stå bakom de senaste åren. Det är kanske orättvist att läsa boken på det sättet. Men det är oundvikligt. Och då känner jag viss olust. Vad står Gustav för egentligen?
Han har i Agenda (SVT) meddelat att han är stolt över att stå bakom militär upprustning, nya JAS-plan. I boken låter han i ett av de inledande avsnitten som om han var del av fredsrörelsen. Han stöder uppenbarligen närmandet till Nato, har i vart fall inte motsatt sig värdlandavtalet utan tvärtom kritserat de gröna riksdagsledamöter som vägrat rösta för.
Han har, som den enda ledare för ett europeiskt grönt parti, vid sidan av Isabella Lövin, ställt sig bakom CETA-avtalet som är ett maktförskjutningsavtal som inte har ett dyft med solidaritet att göra, tvärtom. Underrubriken till boken är "en bok om solidaritet".
Han skriver om reklamens makt över människors val men har medverkat till att reklamen fått större utrymme och beskattas mindre. Han skriver kritiskt om konsumtionsvansinnet men röstar som enda grön ledare i Europa ja till avtal vars syfte är att öka konsumtionen och därmed tillväxten.
Så jag vet inte. Jag förstår inte, känner olust. Det är kanske, rent av troligen, djupt orättvist. Gustav har tidigare hyllat liberalismen, kallat sig grön liberal, hyllat den liberale Staaff - det var inte så populärt i en del gröna kretsar av naturliga orsaker. Nu är det alltså snarare Sven-Eric Lidman som är hjälten. Passande nog, tänker jag när jag läser genom rastret. Återigen: kanske, rent av säkert, orättvist. Men vad ska jag göra?
Rastret finns och när jag läser genom det där rastret läser jag ett lättsamt, engagerat, levande språk och undrar varför detta - som strider mot så mycket av det Gustav sagt och som strider mot det som många beskriver som ren mobbing av Carl Schlyter, Valter Mutt och Annika Lillemets - överhudutaget skrivs. För att ge en bättre bild - kanske sannare till och med - än den mindre smickrande bild som alltmer - kanske djupt orättvist - växt fram av en maktlysten ung man som gynnat sina vänner, manipulerat bort Åsa Romson och själv blivit kvar trots att det var hans missar som lett fram till det som medierna gottade sig i som mest.
När jag läser boken - den är rapp och lättläst - återkommer jag gång till gång till följande: Han låter som om han värderingsmässigt stod på Schylters, Mutts och Lillemets sida, men har i praktisk handling bekämpat dem. Det är så jag läser genom rastret. Det må vara orättvist, men det går inte för mig att läsa på något annat sätt. Jag tänker: om det som står på raderna, och mellan dem, är äkta hur kan han då stå ut med att vara statsråd där han så uppenbart tvingats kompromissa så väldeliga utan att offentligt beskriva vad han själv anser.
Hade jag inte vetat att det varit Gustav som skrivit hade jag skrivit en recension som mest handlat om rappt språk, goda värderingar, engagemang och en författare som har framtiden för sig som romanförfattare. Möjligen med tillägget att den känns lite light, att analyserna kunde göras djupare, att följden av den kritik han framför av olika beslut och skeenden slutar i något vagt och till intet förpliktiganden. Min kritik hade varit att boken andats väl mycket förnumstighet.
Men rastret finns där. Kanske till och med fördomar, föreställningar och besvikelse över en hel del av det Gustav sagt. Som det där med att han är stolt över att han och MP nu minsann är positiv till militär upprustning, maktförskjutningsavtal, frihandel med följd att än fler varor skall forslas över haven för att så snabbt som möjligt bli avfall så att nya varor kan forslas. Hur hängder det ihop med det klimatengagemang han ger uttryck för? Varför låg han så lågt i klimatfrågan under så många år som språkrör och statsråd - varför vaknade det offentliga klimatengagemanget ut ordentligt först när opinionssiffrorna ser dystra ut, när hans idoga försök att göra skolan till en stark MP-fråga misslyckats så kapitalt. Trots att hans engagemang för skolan känns så äkta något kan vara.
Jag undrar om jag verkligen skall skriva det här inlägget, det känns taskigt. Det förbannade rastret gör mig så osäker, så tvivlande.
Vad innebär begreppet solidaritet för Gustav av idag? Det förbannade rastret gör mig så osäker, så tvivlande.
Många partiledare skriver böcker, eller låtsas i alla fall skriva. De flesta är av sådan art att jag ångrar att jag offrat några timmar till att läsa dem. Jag ångrar inte att jag läst Gustavs. Och hoppas att när han väl avgått som politiker - och ett tiotal år förflutit - skriver boken om hur det var. Jag är övertygad om att om mitt namn skulle dyka upp där är det inte enbart i positiva ordalag... Innan den där boken blir skriven så hoppas jag att han skriver en rejäl roman, han äger ett språk och konsten att formulera. Och kanske är det så att han drivs av samma sak som jag gör: det är så förbannat roligt att skriva! Även om sådant som känns jobbigt. Som det här.