Scotty Moore

Nästan på dagen 60 år efter det att Scotty Moore stått i Steve Allen Show och lär ha känt sig pinsam dog han. Det var inget fel på gitarrspelet. Det var inget fel på låten. Men allt annat var fel. 

Scotty, Bill Black, DJ Fontana och The Jordanaires stod bakom Elvis som var utklädd i frack. Sjungande Hound dog för en halvt neddrogad basset. 

Elvis skämdes efteråt, rockkungen hade under året som gått fått stora delar av amerikanerna att väsa ur sin avsky mot den "niggermusik" och det rörelsemönster som Elvis uppträtt med och fått miljoner ungdomar att skrika till. Nu blev han en pajas i sina egna ögon. Han gjorde aldrig om det.

Sista gången jag såg Scotty Moore var faktiskt i Jönköping för några år sedan. Han var där tillsammans med musiker som spelat med Elvis under främst 70-talet. Precis som för DJ Fontana, den trummis som följde Elvis på 50-talet och stora delar av 60-talet, hade åren satt sina spår. Dock inte när han fått en stol och en gitarr. Det lät som förr, riffen satt där de skulle.


Scotty Moore var den gitarrist som, tillsammans med basisten Bill Black, två år tidigare fått SUN Studios ägare Sam Phillips uppdrag att kompa en ung finnig yngling, med det osannolika namnet Elvis, i dennes försök att sjunga in sig som artist.

Det gick inget vidare, Elvis körde all vita låtar som han kunde, och det var många. (Det fanns vita topplistor med vit musik, och svarta topplistor med svart musik under denna tid i rasismens USA). Så småningom tog Sam Phillips paus, tog med sig Black och Moore ut i ett angränsande rum, var på väg att avbryta hela försöket. Det var då Elvis började jamma med de där låtarna som vita sångare inte fick sjunga, men som Elvis älskade. Svart blues. Phillips rusade in och satte på bandspelaren och Black och Moore hakade på. Resten är historia.

Första inspelningen blev en låt av Arthur Crudup: That´s allright, mama. Den blev så här.

Det blev succé, Scotty Moore var med under åren som följde med ideliga turnéer i Södern. På betongvägar färdades man, vägar som gamla Route 66. Vägen där  Vredens druvor av Steinbeck utspelade sig. Som ung läste jag boken därför att jag ville veta hur det såg ut där Elvis, Scotty Moore och Bill Black färdades i en rosa Cadillac genom Södern för att lira rock´n´roll från något lastbilsflak i någon gudsförgäten håla.


Scotty Moore blev ifrågasatt när Sam Phillips sålde sin stjärna till det stora bolaget RCA som behövde en ung stjärna som komplement till Jussi Björling... Moore ansågs inte tillräckligt sofistikerad och kompletterades av Chet Atkins. Elvis hade bara spelat in i Memphis, RCA spelade in i Nashville. Så här beskriver jag i Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac den första inspelningen i RCA:s studio därstädes...

"Precis efter femdagarsturnén hade vi studiotid i RCA:s studio på McGavock Street i Nashville. Det skulle bli min första session för det bolag som pröjsat 35.000 dollar för en sydstatare med finnar i fejjet och som aldrig haft en hit norr om Tennessee. Min första inspelning utan Sam Phillips.

Ni ska ha klart för att Nashville var något annat än Memphis. Nashville var den stora staden med de stora gräsmattorna och de stora vita husen med de feta pelarna framför ingångarna. I Nashville ville man leka finkultur och byggde kopior av grekiska palats. Jag var glad över att inte bo där, men skulle gärna bo likadant.

Men Nashville var inte bara den märkvärdiga huvudstaden i Tennessee utan också stan där country and western byggdes. De senaste åren hade man visserligen gjort lantismusik i studior på så märkliga ställen som Chicago och Los Angeles, men countryns själ fanns i Nashville. Den första riktigt professionella countryinspelningen i Nashville gjordes mer än tio år före det att jag nu drog in i studion. Det var nå´t med Eddie Arnold.

Hur som helst. Ni ska ha klart för er att Nashville-soundet skilde sig från det vi skapat i Memphis. Om Nashvillegossarna var stilenliga så var väl vi snarast att betrakta som flåbusar. Om Nashville var vit musik så var Memphis svart musik. Om Nashville var Hank Snow så var Memphis B.B. King. Om Nashville var etablissemang så var Memphis rebelliskt. Ungefär så. Om ni förstår. (-)

I Nashville skulle det vara som det alltid varit. En massa höjdare från skivbolaget var där för att titta på sin nyinvestering. De såg inte imponerade ut. De stirrade mest. 

Jag visste vad jag ville, visste vad det handlade om, visste att jag måste styra upp det på mitt sätt så att inte Nashvillesnubbarna skulle ta över. Dom hade skickat över en lång låtlista som jag skulle välja från. RCA hade ett avtal med ett musikförlag som höll till på västkusten och levererade countrylåtar och ballader. Det visade sig att förlaget hade hostat upp en del av de där 35.000 mot att de skulle få inflytande på vad jag skulle sjunga. Det var mycket jag inte visste om branschen! 

Dessutom ville dom att The Great And Only Chet Atkins skulle vara med och plocka strängar på sin lantisgura. För att inte låta dem få en chans så satte jag, Scotty, Bill och D.J. igång med I Got A Woman. Det är svart musik av Ray Charles och vi hade haft den på repertoaren ett tag. Vi fixade en färdig master på mindre än en timme. Memphis Flash hade intagit Nashville."

Scotty Moore blev 84 år. Hans sista arrangemang med Elvis var i Comeback 68. Han sitter till höger.