Bildning, kineser och moderata toppolitiker

Jag undrar hur mötet mellan svenska politiker, som nog måste betraktas som ganska obildade, och kinesiska politiker, som lever i en norm där bildning är en tillgång, egentligen fungerar.

Ola Wong skriver, som vanligt mycket läsvärt, idag om bildningens status bland kinesiska makthavare. Och påminner om Fredrik Reinfeldts stolta deklaration om att han sträckläser Läckbergs krimböcker. Ställ mot det den kommande partiledare för kommunistpartiet i Kina - Xi Jinping - och hans vurm för Goethes Faust. Som för övrigt är en bok som varenda politiker borde läsa, den handlar om att sälja sin själ till djävulen.

Det borde vara demokratins företrädare som värnar bildning, filosofi och historia, men i takt med att demokratin reducerats allt mer till en simpel marknadsplats för nya tidens gycklare har kvartalsrapporter och snäva egenintressen blivit grunden för beslut. Fundera ett tag på vad kombinationen bildning och demokrati borde kunna uträtta!

Detta föranleder mig att lägga in en lite repris från 26 oktober 2011:

Varför saknar nya moderater bildning?

När den moderata partisekreteraren Sofia Arkelsten hävdar att "vi var med och skapade fri och lika rösträtt" så är det inte bara uttryck för historielöshet utan än värre för bildningsförakt. Hela den moderata partiledningen har de facto accepterat skrivningarna i det idéprogram där historien förvanskats.

Nu är historieomskrivning inte något nytt inom den sfär som utgör den svenska högern. I samband med att Svenska Arbetsgivarföreningen och dess närstående organisationer på 80-talet satsade stort på att ta sig i skolorna producerade man snabbt en bok i samhällskunskap som hette Onkel Enokenhalv där historien skrevs om. Sålunda lät man berätta att det var arbetsgivarna som drev fram semester, sänkt arbetstid och åtgärder för arbetsmiljön medan arbetarrörelsens företrädare beskrivs som stora vulgära busar. 

Det största regeringspartiet verkar vara det som är minst intresserad av bildning, kultur och filosofi. När statsminister Reinfeldt skall hylla kronprinsessan Victoria så kommer han dragande med en platteve. Inget fel på platteve, men det säger faktiskt något om statsministern och stora delar av den sfär som surfar på den nya borgerlighetens våg.

En ledarskribent på SvD - som ju står moderaterna nära - meddelade i ett samtal med mig att filosofi och existentiella frågor inte har i politiken att göra. En inställning som i allra högsta grad kan förklara hur politik kan reduceras till en fråga om mer arbete, mer konsumtion, mer produktion och alltmer meningslösa floskler.

Filosofi och långa tankar är väl något som snarast föraktas i det offentliga samtalet i Sverige, vilket lär applåderas av de som ser just långa tankar som ett hot. Politiker av olika sorter tycks mer engagerade i att låta skolan producera enheter till näringslivet än att producera växande människor. Svenskt Näringsliv anser humaniora vara mindre värt än utbildningar som ger snabba jobb på tillväxtaltaret. Vad ska vi med filosofer och litteraturvetare till, tycks vara Svenskt Näringslivs inställning. Håkan Juholt verkar i detta klimat vara en kulturell jätte.

Den gamle moderaten Staffan Burenstam Linder konstaterade, i boken Den rastlösa välfärdsmänniskan, med en suck: De profana tänkare som utvecklade den ekonomiska tillväxtens evangelium, betraktade ekonomiska framsteg som ett verksamt medel att skapa kulturellt framåtskridande. Ökad tid skulle komma att avsättas till kulturell och filosofisk odling. Men så blev det inte. Istället blev det som Burenstam Linder beskrev: "en tillväxtmani som, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt..."

I en intressant serie i SvD om särbegåvningar  - ledarsidan är tack och lov inte normgivande för resten av tidningen - konstateras att vetenskap och intellektuell begåvning är lågvaluta i Sverige jämfört med idrottsprestationer och Idolvinnare. I själva verket ger det större uppmärksamhet om någon "stjärna" i Big Brother visar snoppen på en krog än att någon visat sig vara en superbegåvning som konstruerat en banbrytande matematisk modell.  Det visar sig att alla länder värderar begåvningar på olika sätt. Intellektuella prestationer är lågvärderade i Sverige. Vänstern är inte oskyldiga i detta förakt för begåvning.

Särbegåvningar uppfattas som något skumt, nästan obehagligt. Om det inte är särbegåvade killar och tjejer som brinner för fotboll och vill bli en ny Zlatan eller Marta. Enligt den politiska normen har det länge varit jättefint med skid- fotbolls- och till och med volleybollgymnasier. Vilket är helt OK. Men läskigt fult med filosofi- matematik- eller något annat som har mer med hjärnan än kroppen att göra. Vilket är helt förfärligt. Särbegåvningar är också människor som har rätt att få växa, låta lusten för t ex matematik få lika stor näring som den kan få som känner lust för fotboll.

Ett samhälle där långa tankar och bildning uppfattas som snobberi är inte ett bra samhälle. Lika lite som ett samhälle som föraktar illa drabbade är ett bra samhälle.

Föraktet för kunskap och bildning ger sig även uttryck i journalistiken. En ny serie har inletts i SVT. Med goda skådespelarprestationer och så snygg bearbetning att man nästan känner sig förvissad om att samtliga  inblandade i masskonsumtionens Beckfilmer fått rött kort. Serien heter Anno 1790. I en intervju inför premiären försäkrar journalisten att serien inte är en historielektion utan en dramaproduktion. Det förväntas att medborgarna skall pusta ut, här riskerar man inte lära sig något utan kan lugnt låta sig underhållas. Man försäkras detta.

Kanske hade Sofia Arkelsten försäkrats - när hon blev partisekreterare - att politik är en dramaproduktion.  Hur som helst: landet Sverige tillhör de geografiska områden i världen där bildning anses som något tråkigt, meningslöst, dumt och bortkastat. Jag är - ursäkta det obildade uttrycket - jävligt trött på föraktet för bildning.

För Arkelsten och Reinfeldt kanske denna lilla historielektion kan vara något att ta del av.