Och så dog Birgitta Dahl också. Hon blev 87 år. Sista gången vi sågs var på den permanenta utställningen om Kvinnliga Medborgarskolan i Fogelsta, en bit utanför Katrineholm. Det var ett par år sedan.
Birgitta Dahl blev som ung skändligt utnyttjad av gubbarna inom socialdemokratin. Vi talade om det vid ett tillfälle. "Ja, det finns mycket att säga..." svarade hon.
Så här var det: När Miljöpartiets opinionssiffror rasslade i höjden 1987 – och partiet som första nya parti på 70 år tycktes vara på väg in i riksdagen – reagerade statsminister Ingvar Carlsson (S) snabbt.
Han flyttade energifrågorna från industridepartementet till miljödepartement. Och lät Birgitta Dahl bli statsråd för både miljö och energi.
Den 4 mars 1988 – Miljöpartiet hade då tagit sig över tioprocentsvallen i opinionsmätningarna – presenterade Birgitta Dahl en samlad miljö- och energiproposition. Ordet omställning nämndes 64 gånger!
Sverige skulle bort från såväl kärnkraft som fossila bränslen. Sverige skulle ställas om! Nu skulle det ske!
Så kom valdagen sex månader senare. Och plötsligt befann sig den socialdemokratiska ledningen i en knipa.
Det fanns nämligen majoritet i riksdagen för att genomföra en omställning.
Miljöpartiet hade kommit in, Centern med Olof Johansson hade blivit alltmer miljöradikala, Vänstern hade hakat på och, hur man än räknade, hade Socialdemokraterna tillsammans med dessa en betryggande majoritet.
ALLTIHOPA VAR BLUFF OCH BÅG MODELL (S)
Men alltihop föll. För partistrategerna hade aldrig menat något med den där propositionen. Mer än att försöka surfa på den enorma miljövåg som gick genom landet.
Så knappt 18 månader efter valet valde statsminister Ingvar Carlsson att avsätta Birgitta Dahl som energiminister. Flytta tillbaka energifrågorna till industridepartementet.
Ny energiminister blev LO:s vice ordförande Rune Molin. En ny energiproposition utarbetades. Talet om omställning försvann. Den gröna retoriken var som bortblåst. Omställningen inställdes.
Det var en förnedrande behandling av Birgitta Dahl, som säkert få ännu levande socialdemokrater från den tidens ledning vill påminnas om. Men det ska dom.
ARG PÅ MIG - MEN ETT PENNSTÄLL BLEV DET
När Birgitta Dahl var talman i riksdagen 1994 så hade hon många åsikter om mitt sätt att debattera från talarstolen. Hon gillade inte att jag vände mig till publiken på läktaren eller radiolyssnarna... Jag blev tillsagd att sluta med sådana fasoner. Jag slutade inte. Småttighet blir stora i de finare salongerna.
Hur som helst: Birgitta Dahl var på många sätt en modig sosse som försökte bryta mönster. Hon var en förkämpe för kvinnors rättigheter och möjligheter. Som talman såg hon till att föräldrar till små barn fick rimligare möjlighet att arbeta i riksdagen.
Vid något tillfälle gav hon mig ett pennställ gjort av bitar från nästan alla svenska trädslag. Jag minns inte varför, men jag ska plocka fram det och ställa på skrivbordet.