.png) |
| Bild från infofilm på Sametingets hemsida. |
Varför skulle jag vilja det, frågar jag. Du är miljöpartist och det partiet har drivit fram alla vindkraftverk som förstör för rennäringen, svarar han.
Sorry, jag är inte medlem i något parti, säger jag. Jamen du har väl varit, säger han. Jo, säger jag. Då så, säger han. Miljöpartiet har cirkus fem procent av riksdagens ledamöter, säger jag, och fem procent bestämmer inte...
Nästa dag sitter jag på restaurang i Skellefteå. Två alls inte påstrukna gentlemän protesterar mot att Miljöpartiet drivit fram så höga bensinpriser. Jag påpekar att 95% av riksdagens ledamöter kunnat välja att att ta bort bensinskatten... och att fem procent miljöpartister inte kan driva igenom någonting alls utan att andra stöder det...
Och sen är det förstås också det där med alla skjutningar som beror på invandringen som Miljöpartiet drivit igenom. Jo, men nu var det förstås Reinfeldt som ville öppna våra hjärtan.. Ja, men den där förbannade plastpåseskatten då, så jävla dumt... Sorry, det var Liberalernas förslag, berättar jag.
Allt man tycker illa om tycks vara Miljöpartiets fel. Inte dåligt av ett parti med så få röster, nästan som om vi levde i en MP-diktatur... Och med tanke på att vindkraft växer så det knakar i EU, bensinpriset är högt i många länder och EU:s beslut om att begränsa antalet papperspåsar så tycks partiet ha ett enormt inflytande...
Men vad ska man hata offentligt då? Numera accepteras inte skämt som bygger på N-ordet, och bögar är inte heller acceptabelt att offentligt hata, och funktionsnedsatta går inte heller att driva med. Så vad finns kvar för de som skämtat rått och pratat illa om?
Veganer är nästan tillåtet villebråd, men alltid är det något barnbarn som tar illa upp... Så då är det fan i mig bara miljöpartister kvar att hata, säger en vid matbordet. Dom där mupparna är tillåtet villebråd. Och Bolund är fan i mig värst, meddelades.
Vi diskuterar samekultur. Vad är det egentligen, frågar någon. Värnar naturen, språk och renskötsel, säger den som borde veta bäst.
Värnar naturen genom att vilja utrota rovdjuren, knappast trovärdigt, säger en kring bordet. Och hur är det nu med kulturen, är det bara statens ansvar frågar en lite kritiskt, och menar att ett av de enklaste sättet att upprätthålla kulturen är att ge sina barn klassiska samiska namn... och hur ofta sker det? Det kristna namntvånget är ju borttaget.
Och hur hårt jobbar föräldrar och morföräldrar med att ge barn och barnbarn språket? Hur intresserade är samer egentligen, undras det kring bordet. De flesta bor i Stockholm säger någon. Och? säger jag.
Jag lyssnar och undrar var i helsicke allt renkött tar vägen. Hittar det inte i affärerna där jag bor, inte heller här i Skellefteå. En renklämma från Polarbröd, men ynka lite renkött hittade jag.
Antalet renar i Sverige varierar mellan 225 000 och 280 000 i
vinterhjord, meddelas på Sametingets hemsida.Det är ungefär hundratusen färre än antalet hästar och en
dryg miljon färre än antalet nötdjur.
Antalet yrkesverksamma renskötare är, enligt samma hemsida, drygt 1000. Det finns cirka 4 600 renägare,som äger minst en ren. För att få bedriva renskötsel måste man tillhöra en sameby som har rätten att ha renar.
Enligt Regeringsformen ska det samiska folkets
möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv
- inklusive renskötsel - främjas. Och det är väl därför det är så svårt att få ner varg från Finland och Ryssland, för att motverka inavel. Vargen måste ta sig genom renbetesland och det är inte lätt med livet i behåll.
Jag tar en klunk kaffe ur den vackra träkåsan jag fick efter ett föredrag om Elin Wägner i Sara Kulturhus i Skellefteå. Känner den salta smaken från renklämman vars innehåll av ren är synnerligen snålt tilltaget och jag undrar än en gång: var i hela friden tar allt renkött vägen?
Och så blev det Melodifestival. Jon Henrik Fjällgren jojkar. Samekulturens offentligt främste bärare, utan den samiska ursprungsbefolkningens gener. Det säger nåt om arv och miljö. Vad kan diskuteras.
PS! Samtalet på Stockholms Central slutade med att vi var hyggligt överens om att vindkraftutbyggnaden tillåts ske på ett sätt som skapar andra problem, allt för att vi ska kunna vidmakthålla en livsstil som inte är hållbar. Samebyars kamp mot gruvbrytning i Gállok (Kallok) är berättigad, minst sagt. Om vargens och lodjurens rätt att existera talade vi inte, vilket kanske var lugnast.
PS2! Stöld, av Ann-Helén Laestadius, är en jojk till renskötarlivet, men också en roman om en sällan skildrad verklighet i norr. Här recenserar jag den.