vattenytan.
Kylan drar in. Drar på en tröja till. Mörkret faller. Enstaka ljus från fönster långt därborta. Stjärnorna kryper inpå som om himlen välver sig allt närmare vattenspegeln.
Därute under stjärnorna, i tystnaden, i de monotona rörelserna kommer minnen farande, minnen av sorg och glädje. Dofter, färger, ljud som lagrats smyger fram lika stilla som den där långa vågen.
Tänker på åren med politiken och alla de där maskerna som så lätt växer in i huden och förvandlar oss till något sämre än vi egentligen är. Vi putsar på de där förbannade maskerna, hivar upp dem till segel och gör dem till roder för våra liv.
Det är väl likadant lite överallt. Maskerna reducerar oss, gör att vi ägnar oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp, mer åt att glädjas åt andras fall än åt andras framgång, mer åt att sätta oss själva i centrum än de mål vi påstår oss arbeta för.
Vi intar våra roller och glömmer att den enda riktiga rollen vi har är rollen som människa på den här lilla planeten i det stora kosmos.
Vi försvarar det vi vet är fel, i byråkratins eller företagets eller organisationens tjänst förvandlas vi till rollspelande pajasar vars uppgift blir att leverera argument, svar och åsikter som vi har betalt för att leverera.
Den som vägrar är olydig. I roller förväntas vi försvara vapensmuggling, bedrägerier, manipulation, den politiska lögnen, vad som helst. För den goda sakens skull, för jobbens skull, för vinsternas skull, för hederns skull - ja, inte den egna hedern utan för den heder som kan kopplas till Ericsson, Bofors, SSU eller nationen Sverige.
Skrev någon gång: "Kanske blir vi så uppvarvade av våra roller att vi jagar själen ur våra kroppar."
Vad nu själ är.
I Harry Martinssons universum överlever alla minnen, överförs till det kosmiska minnet. Låter ju fint, även om vetenskapen ifrågasätter den tanken.
Kan rädslor också ta vägen någonstans - överförs de till den stora kosmiska rädslan i Martinssons universum? Tar kärlek vägen någonstans - överförs den till den kosmiska kärleken? Kanske är det det som kallas Gud? Vem vet?
Universum inte bara är underligare än vi föreställer oss, det är förmodligen underligare än vi kan föreställa oss. Det är människans inre också. Underligare än vi kan föreställa oss, eller i vart fall nästan. För mycket kan vi nog föreställa oss.
Tänker på det när jag hör resultatet från valet i Italien. Märkligt - vanligen goda människor som väljer att rösta på parti med rötter i fascismen. Eller, som i Sverige, med rötter i nazismen.
Möjligen har den kollektiva glömskan tagit över, minnen från historien svepts upp i universum för att aldrig mer återkomma.
Historielösheten som norm...
Då ligger vi illa till.
Den söta doften av höstens äpplen ligger tung när jag vandrat upp från stranden, in i trädgården. Stel i ryggen, snäppet värre än förra året. Det är väl så det är.