.png)
ÅTTIOTAL Lever på landet, idkar självförsörjning och mår prima. 1985 blir jag plötsligt språkrör för Miljöpartiet. Som inte hade kommit in i riksdagen.
Bland kvalifikationerna fanns att jag hade Fjärrävenjacka, jeans och skägg.
Förtroenderådet, som skulle välja tillfälligt nytt rör efter det att Per Gahrton avgått direkt efter ett uselt val 1985, hölls i Vingåker vilket var min hemkommun. Miljöpartiet var starkt där.
Till min förvåning började bland annat Per Gahrton plädera för att jag borde väljas.
Men jag var inte sorten för språkrör, jag gillade att skriva, fundera på argumentation, gräva fram analyser och skriva ner dem. Det skrivna ordet var min grej. Inte det talade.
Dessutom stammade jag ibland och hade torgskräck.
Tanken att jag skulle bli rör, om än bara för några månader fram till ordinarie kongress, tycktes mig befängd.
Men utmaningen kittlade också. Någon gång måste man ju våga... Och här fanns människor som trodde på mig, åtminstone att jag inte skulle göra bort mig. Och sen var vi ju två, min första rörkollega var Ragnhild Pohanka.
Dessutom handlade det bara om sex månader, och partiet var ändå uträknat... Vi hade allt att vinna, inget mer att förlora.
Förtroenderådet var enhälligt och jag blev vald. En representant ville dock ha antecknat till protokollet att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid".
Det kan man verkligen tycka!
Jag blev återvald, och återvald, och återvald och rätt var det var stod vi inför valet 1988. MP kom in i riksdagen som första nya parti på 70 år.
Valvaka på Kulturmejeriet i Lund, vilket retade Stockholmsmedierna. Nyttigt.
Innan dess hade jag inte varit ledig en dag efter den där dagen jag blev vald första gången.
Julaftnar slutade alltid med att jag förberedde utspel till juldagen, ständiga turnéer, sov vid några tillfällen på järnvägsstationen i Katrineholm - sista bussen hem hade gått och jag förmådde inte be Lena att gång på gång hämta vid midnatt.
En gång saktade tåget in så pass att jag kunde hoppa av i Vingåker, personalen tyckte synd om mig...
Trivdes mitt i eländet. Förbannad ibland - alla höll inte deadline vilket innebar att jag satt på nätterna och gjorde det som inte blivit gjort.
Hade haft för vana att utnyttja att TT bytte personal på söndagsmorgnar, som ofta var nyhetsfattiga. Så när den nya personalen tog över ringde jag - jo, man ringde på den tiden - in uttalande som någon på TT skrev ner.
Så blev det små notiser i radion och tidningar. Alltid nåt för att parti utanför riksdagen.
Det funkade ända tills den söndagsmorgon då TT-personen svarade genom att direkt säga "Hej, Birger!". Avslöjad. Detta var innan man kunde se från vilket telefonnummer det ringdes.
Hemma fanns Lena, barnen som blivit tre, huset som blivit större, fåren, hönsen, bina, odlingarna. Mitt i alltihopa jobbade Lena som sjuksköterska.
Hemma fanns det riktiga livet, spadar, grepar, doft av hö och fuktig ull. Jordkällare fylld med mat. Men politiker kände jag mig inte som, även om jag formellt var en sådan.
Jag gjorde besök i politiken. Jodå, ett lyckat besök i och för sig. Men likt förbannat ett besök. När det talades om "politikerna" kände jag att det talades om några andra.
Jag undrar än idag om vad som hänt om jag inte haft Fjällrävenjacka, jeans och skägg den där dagen som tillfälligt språkrör skulle väljas.
Imorgon bli det 90-tal.