"När konturerna av atomforskningens historia drogs upp fick man klart för sig hur troget Nobelpengarna stött de forskargenerationer som arbetat på det slutli
ga resultatet: atomkraftens frigörelse. Och nu var stunden inne att ge priset åt den nye Prometeus, dold på okänd ort under det borgerliga namnet Otto Hahn, en Prometeus som brutit inseglet varmed atomkraften var bunden.
Man tror gärna att priset givits som tack för den nya insikt i universums struktur som vunnits därmed. Nu kan man inte bara teoretiskt bevisa att materien är energi, utan också praktiskt demonstrera det genom att baklänges göra om den process varigenom energin en gång bands och blev materia. De som trott sig leva på en halvslocknad stjärna måste nu nu försöka fatta att det klot de vandrar på gömmer en potentiell energi så oerhörd att den skulle ställa till en katastrof i universum om den släpptes lös. Att en sådan katastrof inte inträffat beror på att denna energi sedan svindlande tidsrymder låtit sig bindas, varigenom livets uppkomst och utveckling blivit möjlig...
Den frejdighet är förbluffande varmed vetenskapsmän som inom sitt specialområde är obönhörligt sakliga, rör sig med antaganden när de ska resonera om forskningens verkningar i laboratorierna. Vi förskonades inte Nobeldagen från att höra att mänskligheten befann sig vid en skiljevägg där den kunde välja mellan förstörelse och en underbar framtid. Om det funnits en skiljeväg, så är den för länge sedan passerad."