Om att klättra över berg och vandra över öknar

Det är förstås svårt. Det där med att kovända. Men det är fint när man vänder rumpan åt rätt håll. Så jag ska inte raljera över de - ingen nämnd, men heller ingen glömd -  som ironiserade över mitt första inlägg om Greta Thunberg. Hon som satt ensam och så uppenbart stark utanför riksdagen med sitt plakat. Så många som gjorde så många fåniga uttalanden om den som mer än någon annan idag förkroppsligar ett, för mänskligheten, nödvändigt mål: Fred med Jorden.

Fred med Jorden är en förutsättning för fred på Jorden och fred med oss själva. Det är oerhört glädjande att så många, som tidigare vägrat att ens försöka ta sig över mentala berg och för egot obekväma öknar nu - oavsett om det beror på insikter eller bara på grund av skam eller för att det känns trendigt - faktiskt är på väg att ta de första stegen. Att gå tillbaka i krönikörers och andra tyckares gamla texter och nu se hur de vridit på huvudet - av insikter eller av opportunism eller skam - är mäktigt.

Nu tycks det mest vara de som lever i egna bubblor som med naiv glädje tar sig till flygplatserna. Och nog lät en sådan som den liberale Johan Norberg som en relik från en annan tid när han här nedan debatterade i Aktuellt med Maja Rosén. Johan är kvar på fel sida om de mentala bergen och räds uppenbarligen.
Förmodligen slipper jag höra från klimatdebattören att hen måste sluta samtalet för att hen är på väg in i flyget från Stockholm till Halmstad för att där delta i en miljödebatt. Tiderna förändras...

När det är 18 minuter kvar av Aktuellt, så inleds samtalet.