En skog av sumak

I en skog av sumak. En typisk Östergrenare. Det behövs inte många sidor förrän man känner igen hans stil. Texter som gör sig så bra att läsa högt, småslängigt, men välformulerat, hasar den sig fram till synes utan mål. Berättandet är sig självt nog.

När jag läser störs lite av att läsandet är pimpat med lite stoft från Svenska Akademien. Han är ju invald där. Inte så att själva berättandet har någon släng av akademien, utan det är själva läsandet som besmittats av en aning odör från akademien.  I bakhuvudet rinner en fråga fram: vad visste han? Kanske ingenting svarar försvarsadvokaten i främre pannloben, han är ganska ny.

Nåja, boken är sig själv nog. Inplacerad i bokhyllan efter några timmars god läsning, en sån där bok som säkert få stå kvar även efter döstädning. I hopp om att någon arvinge undrar varför några Östergrenare fått står kvar och av ren nyfikenhet börjar läsa.

Då gäller det att komma över de första sidorna som inte riktigt höll vad den första meningen lovade. Frågan är om de ens imponeras av förcitatet av Paul McCartney. Frågan är om de inte anser att en bok vars försida rymmer citat av Paul - och inte av John - ens är värd att bläddra vidare i.

Kommer dom över besvikelsen, börjar läsa några sidor och kommer till sidan 11 så kanske de förundras över hur det kunde vara revolutionärt att börja säga du till sina lärare. Det berättas där. Slutet av 60-talet, eller rättare sagt 1970. Ute i världen pågår ett bittert krig, det gör det i klassrummet också.

Kenneth Jansson går på en skola i Stockholms innerstad. Det lär inte vara min skola även om tidsepoken är densamma. Min skola var Norra Latin, där plågades jag från sjunde klass till sista årskursen i gymnasiet med ett uppehåll för ett sabbatsår. Som jag tillbringade med att arbeta, bland annat i Stockholms frihamn.

En av mina kamrater, som hunnit med att ta studenten, satt och räknade de kaffesäckar som jag hivat upp på krokar som i sin tur hivade upp dem ur lastrummet. Studenten som räknade säckar, sittande i solen, hade mer betalt än den som räknades som arbetare utan studentmössa men med värkande rygg.

Det var så jag rent fysiskt blev varse att jag inte kunde dela den närmsta släktens borgerliga världsbild.

En värkande rygg kan vara av godo.

Kenneth Jansson alltså. Som boken handlar om. Han som gick i en trångbodd skola i Stockholms innerstad. Till hans klass kom en ny elev. Dan Schoultze. Han hörde liksom inte dit, men blev accepterad, normbildare och Kenneth, berättarjaget, tillbringar ett antal veckor med honom en varm sommar. ”I skuggan av en skog av sumak, i en förort väster om Stockholm”, som baksidetexten lyder.

Boken släntrar fram, både behagligt och uppfordrande – att bläddra vidare känns både behagligt och tvingande. En god bok således.

När jag har kommit till sista raden söker jag efter recensioner för  att se om jag missat nåt. En av recensenterna skrev nåt om att boken är ett bevis på att romaner fortfarande finns. Jag håller med, det är värt att notera i en tidsepok där allt fler vandrar omkring med risiga kriminalberättelser i öronen. Som om de inte ger sig tid att bara läsa. Vilket ju kan vara förståeligt med tanke på kriminalberättelsernas litterära tomhet. Östergren kan man läsa, även om den säkert gör sig bra att också lyssna på för den som inte vill skapa egen rytm och egna bilder.

Natur och Kultur har gett ut boken. Och det är väl det som den är. Natur och kultur. Två till priset av ett. Den överlever döstädningen med råge.