Så skrev MP i den finanspolitiska motionen 1994

Det tycks pågå - medvetet eller omedvetet - en historierevision när det gäller Miljöpartiet. Ett syfte kan vara att få medlemmar i partiet att känna olust inför regeringsförhandlingarna om förbud mot vinster i välfärden - man vill skriva om historien för att ge bilden av ett parti som alltid varit för friskolor, omsorg etc med vinstsyfte. Som exempel på motsatsen lägger jag in några delar av Miljöpartiets finanspolitiska motion i riksdagen 1994. Några av punkterna:

•  Politiken skall inte tillåta ett självgående ekonomistiskt system och den skall inte tillåtas öppna och förstärka ett laglöst anarkistiskt frihetsrum för kapitalet.
  
  
• Den offentliga sektorn är den enda ekonomiska sektor som naturligt, utan vinstsyfte, kan lägga mänskliga aspekter på vård, omsorg och utbildning. Det är också den enda formella sektor där det kan uppfattas som rationellt och effektivt att hålla en gammal människa i handen. Slås denna sektor sönder tar vi steg tillbaka mot ett sämre samhälle.

•  Den rika delen av världen måste visa vägen; vi måste sluta vara ett föredöme vars metoder och tänkande leder till ekologisk kollaps om de överförs i global skala. Detta ansvar är tungt och medför att löften om fortsatt materiell tillväxt måste bannlysas från den politiska debatten. 

•  Den ekonomiska politiken får inte bygga på snäva nationella intressen och kortsiktiga materiella fördelar. Detta innebär att den traditionella konkurrensen måste kompletteras med inbördes-hjälp-förhållanden och att internationella handelsavtal måste underställas såväl miljöklausuler och socialklausuler som den fattiga världens behov.

Detta var således utdrag ur fyra avsnitt av MP:s finanspolitiska motion i riksdagen 1994. 

Miljöpartiet hade åkt ur riksdagen efter bara en mandatperiod. Men vi kom tillbaka redan 1994 efter att ha restaurerat partiet. Det var faktiskt i SVT:s ekonomidebatt valrörelsen vände - partiets krav på att "marknaden måste tyglas" (genom bland annat Tobinskatt) och kravet på att "avdramatisera lönearbetet" (genom bland annat sänkt normalarbetstid) - fick bra utrymme de sista veckorna före valet.

En ekonomisk kris dominerade Sverige (bland annat med upp till 500 procents ränta och kapitalets lek med Sverige som betalade statsräntor med över 100 miljarder per år - allt medan statsskulden ökade och ränteutgifterna blev en allt större utgiftspost i statens budget) och i den utmärkte sig MP genom att våga driva grundbultar i grön ideologi.

Så här skrev vi i den finanspolitiska motionen.

De viktigaste målen för den ekonomiska politiken under den närmaste mandatperioden är, enligt Miljöpartiet de Gröna, att aktiva steg tas för

• långsiktig överlevnad, 
• global solidaritet,
• ökad demokrati. 

Detta går alldeles utmärkt att kombinera dessa huvudmål med andra viktiga mål: att uppnå balans i statens budget och att minska arbetslösheten. Det som inte kan accepteras är traditionellt tänkande som medför att såväl arbetslösheten som statens budgetunderskott minskas genom åtgärder som innebär att de tre huvudmålen kränks.

Steg mot långsiktig överlevnad innebär att den ekonomiska politiken måste underställas naturens spelregler. Dessa spelregler är inte förhandlingsbara. 

Spelreglerna innebär bl a att Jorden är ett slutet system, bortsett från solens instrålning och planetens värmeutstrålning, från vilket ingen materia försvinner. Varje atom som plockas upp från jorden (t ex i fossila bränslen) tar vägen någonstans efter det att den använts i samhället; de omvandlas till molekylsopor och deponier som hotar livsmiljön. 

Därmed är ett begrepp som ”produktion” inte självklart något positivt. Därtill kan påpekas att den produktion som de facto äger rum i biosfären sker genom fotosyntesen i den gröna cellen. Det är alltså grundläggande fel att sträva efter ökande produktion i kvantitativa termer. 

Därmed är också BNP-måttet ett fullständigt felaktigt mått på samhällsutveckling. För att klara överlevnad på Jorden krävs istället hållbara kvalitetsprodukter, lägre varugenomströmning i samhället, bättre användning av exergin (arbetsförmågan) i energin och kretsloppsbaserad industri.

Detta innebär i sin tur att varje investering som görs i vårt land skall leda till bättre livsmiljö och att ekonomiska styrmedel skall gynna det som är långsiktigt hållbart. Konkret medför detta bland annat  grön skatteväxling, momsen bort på miljömärkta produkter och investeringar i ny modern energi-och transportteknik.

Steg mot global solidaritet innebär att den rika delen av världen måste visa vägen; vi måste sluta vara ett föredöme vars metoder och tänkande leder till ekologisk kollaps om de överförs i global skala. Detta ansvar är tungt och medför att löften om fortsatt materiell tillväxt måste bannlysas från den politiska debatten. 

Det innebär att den ekonomiska politiken inte får tillåtas bygga på snäva nationella intressen och kortsiktiga materiella fördelar. Detta innebär också att den traditionella konkurrensen måste kompletteras med inbördes-hjälp-förhållanden och att internationella handelsavtal (GATT och reglerna inom EU) måste underställas såväl miljöklausuler och socialklausuler som den fattiga världens behov.

Steg mot deltagande demokrati innebär att den ekonomiska politiken inte tillåts bli ett självgående system och att den inte tillåts öppna och förstärka ett laglöst anarkistiskt frihetsrum för kapitalet. 

Detta medför att den s.k. marknaden måste omgärdas med regelverk. Det innebär också att människors delaktighet måste öka genom att ett vidare och djupare frihetsrum kombineras med reella möjligheter för de många människorna att utnyttja frihetsrummet. 

Valfrihet, som inte kombineras med möjligheter att utnyttja valfriheten, är bara ett tomt slagord från de högerkrafter som ser jämlikhet som ett hot för sina egna egoistiska strävanden. 

Ökad demokrati förutsätter således att skatter används som ett skarpt fördelningsinstrument och att den gemensamma sektorn är stark.

För att ta tillvara såväl förutsättningar som möjligheter krävs att ekonomin underställs ekologiska, sociala, kulturella och demokratiska målsättningar. 

Den idag dominerande ekonomismen måste upphöra som värdegrund, den ekonomiska internationalismen måste balanseras med självtillit, makten måste återvinnas till demokratiskt valda församlingar och kunskapen om naturens givna spelregler måste öka.

Då, och först då, kan vi se framtiden an med tillförsikt.

Då, och först då, kan vi ta tillvara förutsättningar och möjligheter att bli ett ekologiskt och socialt modelland istället för en sårbar och utsatt randstat i en värld som med svindlande hastighet går mot utarmning av naturens, och därmed samhällets, långsiktiga produktionsförmåga.

Miljöpartiet de Gröna uppfattar således den ekonomiska krisen på ett både djupare och bredare sätt än vad som tycks vanligt bland politiska och ekonomiska beslutsfattare med rötter i andra ideologier.

  

Den ekologiska krisen 
Den totala livsmiljön försämras från dag till dag. Trots en del framsteg på vissa områden. Verkligheten är emellertid den att fler arter är utrotningshotade än någonsin, utsläppen av tungmetaller leder till att halterna ökar i jordar dag för dag, skogarna stressas alltmer, motståndskraften mot försurningen minskas och koldioxidutsläppen är betydligt högre än vad det ekologiska systemet medger. Riksdagens miljömål nås bara när det gäller svavelutsläpp.

Verkligheten är så skrämmande att många blundar.

Verkligheten är den att våra celler - djurs, växters och människors - utsätts för en kemisk krigföring som är större än någonsin i livets historia.

Verkligheten är att vi genom vår livsstil och vårt konsumtionsmönster lever på ett sätt som medför att allt fler atomer som legat lagrade i jordskorpan i årmiljoner nu förs upp, via en kort tid som förbrukningsvaror i samhället, i biosfären och atmosfären som molekylsopor.

Verkligheten är att vi inte lever ett dugg förnuftigare idag än på den tid då man i städerna kastade sopor direkt ut från fönstren - den enda skillnaden är att idag har soporna en annan form; osynliga molekylsopor. 

Den sociala dimensionen 

Den utbredda arbetslösheten är ett nytt fenomen i Sverige. Risken är stor att den permanentas om vi inte ganska snart lyckas få ned den till en rimlig nivå. En permanent hög arbetslöshet hotar medföra stora sociala problem som går utöver vad som tidigare varit fallet.

En radikal minskning av arbetslösheten kan ske genom grön skatteväxling, sänkt normalarbetstid och tidsbegränsade akutåtgärder för att dela på jobben. Dessutom måste småföretagen och kreativa idéer få möjlighet att utvecklas.

De omfattande ekonomiska problemen i statens finanser tvingar fram betydande besparingar. Dessa tenderar att drabba långinkomsttagare särskilt hårt av det enkla skälet att de har betydligt mindre marginaler. Nominellt bidrar de visserligen avsevärt mindre till sparbetingen, men finns det inget mer att ta så är det ingen tröst. Risken för att en 2/3-samhälle ska utvecklas i vårt land får inte underskattas.

Så här skrev vi om marknadsekonomin
Marknaden måste skyddas från marknadsekonomins brister.

Det är naturligtvis inte så att marknadsekonomin är felfri bara för att planekonomin visat sig vara en katastrof. Det är snarare så att även marknadsekonomin kan vara en katastrof. Huvudorsaken är paradoxalt nog att den förutsätter allmänt accepterade fasta spelregler. Dessa spelregler måste vara demokratiskt, socialt och ekologiskt rimliga.

Ett av de stora problemen med marknadsekonomin är att vare sig naturen eller kommande generationer har någon röst på marknaden. Hade naturen haft en röst på marknaden hade det förmodligen inte varit ekonomiskt möjligt att utrota arter - idag utrotas ca 100 arter per dag p g a det nuvarande marknadsbeteendet.

Hade kommande generationer haft en röst på marknaden hade vi förmodligen för länge sedan levti ett hållbart kretsloppssamhälle - priset på ändliga råvaror hade skjutit i höjden så att återvinning hade varit ekonomiskt lönsamt.

Men marknadsekonomin har också andra brister. Bland annat har kapitalets rörlighet ökat.

Det är inte längre så att kapital bara består av mark, skog, fabriker och annat som man inte kan flytta. Idag är kapitalet extremt lättrörligt och kan gå på tillväxtjakt varhelst det vill i världen på mindre än en tiondels sekund. Kapitalet kräver snarare snabb avkastning än långsiktig miljöhänsyn. Och etik och moral har försvunnit i takt med att marknaden globaliserats och anonymiserats; avståndet mellan konsument och producent kan t o m motivera konsumtion i en del av världen av produkter som framställts på det mest förnedrande sätt (t ex barnarbete och dödlig arbetsmiljö) i en annan del av världen. 

Så här skrev vi om offentliga sektorn: 

I ekonomismens tidevarv har myten om att skatter, stor offentlig sektor och jämlikhet leder till ekonomisk ineffektivitet tagit fäste som vore den en sanning.

Myten härstammar från en teori som först lanserades i England under 1850-talet och som bland annat  drev den välkände ekonomen Eli Heckscher att redan på 1920-talet kräva sänkt skattetryck. Under 1930-talet hävdades samma sak avhögerekonomen Gösta Bagge.

Trots detta har skattetrycket ökats och Sverige utvecklats till ett välståndsland. I de flesta länder förs samma resonemang - oavsett om den offentliga sektorn utgör 20% eller 60% av BNP. I själva verket används teorin av dem som ogillar fördelningspolitik, solidaritet och jämlikhet.

Det finns också skäl att nu i slutet av 90-talet slå fast att privatiseringar och s k marknadslösningar inte kan accepteras av ideologiska skäl.

Den offentliga sektorn är den enda ekonomiska sektor som naturligt, utan vinstsyfte, kan lägga mänskliga aspekter på vård, omsorg och utbildning.

Detta gör att en stor offentlig sektor är grunden för varje anständigt samhälle som inser att människovärde inte kan mätas i pengar. Det är också den enda ekonomiska sektor där det kan uppfattas som rationellt och effektivt att hålla en gammal människa i handen. Slås denna sektor sönder tar vi steg tillbaka mot ett i sämre samhälle.

Ekonomiska styrmedel är en del av den offentliga sektorn.

Ekonomiska styrmedel är ett sätt att nå mål som ligger längre fram än marknaden själv har till syfte att planera för.

Ekonomiska styrmedel kan medföra att marknadens aktörer också får ta ett fullvärdigt marknadsansvar genom att också betala de externa effekterna av sin verksamhet. Först då nås samhällsekonomisk effektivitet, till och med i enlighet med den neoklassiska skolan.

Vi vill att riksdagen slår fast att marknadens aktörer i betydligt större omfattning än idag skall betala för de externa effekter som uppstår av verksamheter istället för att låta staten agera städgumma/städgubbe och låta kommande generationer betala - dvs att en marknadsekonomi växer fram som är värd namnet.

Miljöpartiet de Gröna finner således ingen rationell anledning att sänka skattetrycket eller utarma den offentliga sektorn. Däremot finner vi starka skäl att dels förändra skatterna så att skatt och avgifter på arbetstid minskas och motsvarande höjningar sker på energi, råvaror och utsläpp (s.k. grön skatteväxling), dels förskjuta innehållet i offentliga sektorn till att mer inriktas på att upprätthålla och utveckla kvalitén inom vård, omsorg och skola än att garantera inkomstgaranti för de som har höga eller relativt höga inkomster.

Tja, så kunde det låta 1994.