De kallas MP-kritiker. Carl Schlyter och Valter Mutt. Men det är inte de som är MP-kritiker. Tvärtom. Det är de, och likasinnade, som försvarar Miljöpartiets värderingar.
Att Anders Lindeberg på Aftonbladets ledarsida har svårt att att förstå är inte konstigt. Han är socialdemokrat. För honom är partilinje det som ledningen slår fast. Från det perspektiv, som miljöpartiet bildades ur, är partilinje det som kongresser och medlemmarnas partiprogram slår fast.
Ur Anders Lindebergs perspektiv vägrade Carl Schlyter och Valter Mutt följa "partilinjen" när de motsatte sig värdlandsavtalet med Nato. Ur mitt perspektiv var det Carl och Valter som följde partilinjen.
Det är partiledningen som är MP-kritiker. Inte de fyra som nu rensats bort och som avgått i protest.
Det är från partiledningen man har meddelat att man är glad över värdlandsavtalet med Nato - och till och med stolt över att man kört över partiet när det gäller nya JAS-plan - trots att det bryter mot allt vad MP står för.
Det är från partiledning man har hävdat att sänkt arbetstid är otidsenligt trots att det är en grundbult för MP:s värderingar.
Det är från partiledning man identifierar sig som liberal - inte som grön. Inte bara det, den ekonomisk-politiska talespersonen hävdar att MP alltid varit ett liberalt parti... Historielösheten är monumental!
Det är från partiledning man hävdat att kravet på friår "skymmer sikten" för Miljöpartiet!
Det är från partiledning man plötsligt hävdade att ekonomisk tillväxt är förutsättning för ett hållbart samhälle - mot såväl ideologi som partiprogram...
Det är från partiledningen man plötsligt kunde höra att partiet gillade vinstsyftande bolagisering av skola, vård och omsorg - mot allt vad partiets värderingar heter.
Listan på sådant som partiledningen hävdat - och som utgör grov kritik av partiets värderingar, ideologi och program - kan göras lång.
Det är inte Schlyter och Mutt, och likasinnade, som är MP-kritiker. Schlyter och Mutt kritiserar inte partiets politik, de har kritiserat en del av det som partiledningen beslutat att partiet plötsligt skall vara stolta över...
Det är en viss skillnad... Vilket en del inte tycks förstå.
Den förhandlingssits som partiledningen haft gentemot socialdemokraterna har varit mycket svag, vilket till största del beror på att den man förhandlar med vet att partiledningens främsta, och uttalade, mål har varit just regeringsmedverkan. Är man inte beredd att förlora makten har man heller ingen makt.
Det enda goda som den senaste tidens händelser kan medföra är att partiledningen inser att man nu måste få ett genomslag för grön politik om inte partiet ohjälpligt skall krackelera - och att man därmed ställer högre krav i förhandlingarna med Löfvens socialdemokrati.
MP:s partiledning och riksdagsgrupp lär inse att man i dagsläget helt enkelt inte kan komma ur vare sig frågan om brunkolet eller frågan om effektskatt på kärnkraften med krökta ryggar. Då har man reducerat sig till såväl Löfvens lakejer som till driftkucku.
PS!
Det är trist att personer som nya partisekreteraren Amanda Lind och Isabella Löven hamnat i den situation där de nu hamnat - i en sörja av dålig partikultur som ätit sig in i väggarna.
Amanda vill säkert öppna fönster och vädra ut, hon har en ideologisk förståelse som skulle behövas ges utrymme. Samtidigt är jag rädd för att motkrafterna snarare vill spika igen fönstren. Hennes roll som ny partisekreterare är nog den svåraste rollen man kan ha i partiet just nu.
Isabella har nästan ingen erfarenhet av partiorganisationen, hon var
fiskeexpert som gjorde ett fiskerelaterat kanonjobb i EU-parlamentet och hamnade som
statsråd - hon har mer erfarenhet av Bryssel och Rosenbad än av MP. Hon hade behövt ett par år till för att lära känna partiet innan hon blev språkrör. Sitsen nu är svår.
