Språkrören och övrig partiledning i MP straffar de som värnar partiets existensberättigande. Carl Schlyter sparkas som ordförande i EU-nämnden. Valter Mutt som partiets utrikespolitiska talesperson.
De som sätter gränser för kompromisserna - för att inte legitimera en utveckling som går på tvärs mot det som partiets väljare röstat på - sparkas. Att inte stödja språkrörens ja till värdlandsavtalet med Nato ledde till utrensning.
Tragikomiskt är att Gustav Fridolin och övriga i ledningen lever upp till allt det som partiets grundare, Per Gahrton, föraktade hos de gamla partierna: partiledarnas bestraffningar av obekväma. I det här fallet består det obekväma i att man värnar partiets själ, uppfattas som besvärliga inom socialdemokratins högre sfärer. Sossarna kräver lydnad.
Carl Schlyter har skött sitt uppdrag, om detta vittnar många, som ordförande i EU-nämnden på ett skickligt sätt.
Valter Mutt, MP:s utrikespolitiska talesperson, straffas var den som satte ner foten när det gäller vapensamarbetet med Saudiarabien - utan den foten hade förmodligen språkrören kompromissat där också.
Frågan är om ens Ojnareskogen skyddats om inte de obekväma - bland annat Carl Schlyter - agerat genom offensiva och offentliga krav på sin partiledning som uppenbarligen inte avsåg att ta striden fullt ut. I en teveintervju spelade Gustav Fridolin ner regeringens inflytande över frågan genom att meddela att det inte är en politisk fråga utan en strikt juridisk... Vilket var rent skitprat.
Liknande teknik använder nu MP:s partiledning för att slippa ur frågan om Vattenfalls brunkol - trots att det i senaste riksdagsdebatten framgick att till och med moderaterna menade att frågan helt och hållet ligger i regeringens hand.
Utan de två, som nu drabbas av partiledningens utrensning, hade partiet kompromissat bort än mer av sin politik. Frågan är vad de två nu kommer att göra. Partiet tappar en kunnig ordförande i EU-nämnden och en genuint grön utrikespolitisk talesperson med stor kompetens.
I solidaritet med de utsparkade lämnar två av partiets riksdagsledamöter - Annika Lillemets och Jabar Amin - sina uppdrag i sina respektive utskott. Jag har full förståelse för dem.
Partipiskan, som främst sitter i Gustav Fridolins hand, viner över de som försvarar de gröna värden som miljö- och fredsrörelsen burit in i partiet.
För många av oss som var med från början känns det som ett hån. Miljöpartiet har blivit fattigare.
Få miljöpartister anade nog att det var detta Gustav Fridolin menade när han lovade "skärpt politik" som ett led i att bli omvald efter sina klavertramp.
Förmodligen får språkrören ett antal ryggdunkningar av Stefan Löfven.
Det skulle inte förvåna mig om många medlemmar nu tappar sugen i reaktion på att partiet tagit ett steg för långt i anpassning till de normer som råder inom socialdemokratin.
PS!
I gårdagens inlägg beskrev jag hur Per Gahrton beskrev sådant som nu sker i det parti han tog initiativ till.