Gahrtonism v/s schlaugianism...

Partiledardebatt imorgon - ska förresten kommentera den efteråt i SVT Forum - och undrar hur Gustav Fridolins löften om skärpt politik skall gestalta sig i Isabella Lövins skepnad. Ska det bli mer av gahrtonismen eller skall det växla över till schlaugiansm? 

Begreppen härrör från Grön omstart, där Billy Larsson rett ut de två strategier som han namngivit efter Per och mig. Så här skriver Billy:

MP:S FRAMTIDSSTRATEGI: GAHRTONISM ELLER SCHLAUGIANISM?
 
Jag tror inte alla medlemmar förstår att bakom den politiska linje som MP för i regeringen finns en genomtänkt strategi. Jag redogör för den här och kallar den för gahrtonism. Om man inte känner till den strategin blir det svårt att förstå vad det är som styr MP:s agerande.

Jag redogör också för alternativet till gahrtonismen, vad jag kallar för schlaugianism. Det är den strategi som MP hade före att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand blev språkrör, och schlaugianismen omfattas fortfarande av många medlemmar.

FÖRTYDLIGANDE. Jag namnger dessa strategier med hjälp av namnen på två av partiets förgrundsfigurer. Men jag menar inte att de som givit namn åt strategierna har exakt de ståndpunkter som jag påstår ingår i dessa strategier. Men strategierna finns och det är Per Gahrton och Birger Schlaug som gett inspirationen till två olika strategier.

Jag utgår delvis från vad de själva skrivit, delvis från Maggie Strömbergs bok ”Vi blev som dom andra. Miljöpartiets väg till makten”. Och lite egna gissningar.
 
GEMENSAMT MÅL
Bägge strategierna har samma mål; en radikal grön politik, så det är inget fel på ambitionerna. Men de anvisar helt olika vägar att nå det målet.
 
GAHRTONISMEN
 
STRATEGI. Fokus är på att så snart som möjligt erövra regeringsmakt. För att lyckas med det behövs två saker.

A. Det ena är att föra en politik som kan få andra partier att bli intresserade av samverkan så att man kan komma i regeringsställning. Därför kan man inte bedriva en politik som ses som ”ansvarslös”, ”oseriös” m m av andra partier.

Därför kan inte MP kan driva ett krav som friår.
Därför kan inte MP inte kan prata om att vi borde arbeta mindre.
Därför kan inte MP vara för nedrustning.
Därför kan inte MP vara kritiskt till att inrikta politiken på ekonomisk tillväxt.
Därför kan inte MP säga att ibland måste miljöhänsyn gå före jobb.
Etc, etc.

B. Det andra är att när man väl kommit i regeringsställning måste man göra allt för att framstå som regeringsdugligt.
 
Det värsta som man då kan göra är att dra sig ur en regering. För då blir man brännmärkt för lång tid som ett parti som det inte går att samarbeta med.
 
Men om man lyckas komma i regeringsställning, då kan man genomdriva ”gröna framgångar”. Och när väljarna ser det, blir de positiva och alltfler röstar grönt, och så blir partiet stort och inflytelserikt till slut. Det är tanken.
 
Men om man inte gör A och B, då blir MP istället dömt till att förbli ett litet parti utan inflytande.
Så ser den gahrtonianska strategin ut.
 
STYRKA. Gahrtonismen grundar sig på en analys hur gröna partier i Europa blivit framgångsrika. På det viset kan man säga att den har ett visst vetenskapligt stöd. Det är dess styrka. Förmodligen är det därför som övertygade gahrtonianer driver strategin med sådan tilltro. Gustav Fridolin är t ex är en övertygad gahrtonian, och driver strategin långt.

SVAGHET. Gahrtonismens svaghet är att när man väl kommit i regering, hur ska man då kunna driva en grön politik när man gett avkall på så mycket för att komma i regeringsställning?
 
Det är detta vi ser nu, när det inte går så bra för MP. Men då kommer övertygade gahrtonianer och framhåller ”men det hade ju blivit ännu värre utan oss.” Vilket kan vara sant. Men det är långt ifrån troligt att ett sådant budskap lockar så många väljare.

SCHLAUGIANISMEN
 
STRATEGI. Schlaugianismens fokus är på väljarna. Schlaugianismen utgår ifrån att radikal grön politik kan uppskattas av många väljare. Storleksordningen 10 -20 % av väljarna anses inte orimlig.

Enligt schlaugianismen ska inte ett grönt parti anpassa politiken för att passa andra partier, för då blir politiken uddlös. Istället ska man lita på att det går att skaffa sig tillräckligt stort väljarstöd. Och då kommer de andra partierna att behöva anpassa sig till MP.

Så när MP fått ett stort väljarstöd (12 % har det talas om), först då ska man gå in i en regering. Det är tanken. För då är man tillräckligt stort för att kunna pressa andra partier till att få igenom grön politik.

STYRKA. Styrkan i schlaugianismen är att strategin tillåter att man kan utmana de andra partierna med den politik man står för, istället för att anpassa den till andra partier redan innan man kommit i regering.

SVAGHET. Svagheten skulle vara om det inte går att få det stora väljarstöd som schlaugianismen menar att det går att få, då blir man aldrig ett regeringsparti. Å andra sidan, om det inte är möjligt att få många väljare, då kanske det inte heller finns något behov av grönt parti.

SLUTSATSER
 
1. Många gahrtonianer tycker att kritik som de får för att förespråka en utslätad politik är orättvis.
De ser sig som personer som egentligen står för en politik som ”vill förändra världen i mer grön och rättvis riktning”. Men det räcker inte med att ha radikala tankar inne i sitt huvud. Ett parti värderas för den politik som man förespråkar, inte utifrån den politik som företrädarna har i sina tankar ”Den politik som vi hade velat stå för om vi haft en majoritet av väljarna bakom oss”. Först när den når väljarna blir den intressant.

2. Ett grönt parti måste ha några grundidéer som har bärighet i decennier framöver, och kanske in i nästa sekel.
 
Att istället anpassa sig till gammelpartiernas världsbild, det förstår i vart fall inte jag poängen med. Hur skulle det kunna vara framgångsreceptet för en grön rörelse? Det innebär att man lägger ner allt som handlar om idékamp. Hur intressant blir ett sådant parti?

3. Så hur ett parti som inte formar sin politik utifrån sina grundläggande värderingar utan har som huvudambition att framstå som regeringsdugligt – vilket innebär att vara ett parti som andra partier gillar – till slut skulle kunna bli ett riktigt stort parti, det framstår i vart fall för mig som gåtfullt.

4. Därför är jag schlaugian. Jag håller inte med Birger Schlaug om allt. Men jag tror att en ny politisk rörelse måste utmana etablerade partiers sätt att se på världen beträffande vad som är viktigt i en värld präglad av globala miljöproblem och där mänsklighetens framtid är oviss.

5. Huvudmotsättningen i dagens MP gör mellan gahrtonismen och schlaugianismen. Och motsättningarna mellan dessa strategier ökar. Men det är svårt att veta hur gahrtonianer ser på den processen.

Kanske längtar de efter att bli av med de besvärliga schlaugianerna. Ett tecken på det är att de fyra riksdagspersoner som nu lämnat sina poster får ses som schlaugianer.

Kanske är de oroliga för en sådan process och ser en risk för att partiet splittras. Men inte mycket tyder på att de ser en sådan risk. Då skulle de nog agera försiktigare.

Och gahrtonismen dominerar på ledande nivåer i MP, och kanske även bland medlemmarna. Men schlaugianismen är starkare bland gräsrötterna än på ledningsnivå.

Dessutom. Genom att det inte går så bra för MP i regeringen är det inte omöjligt att schlaugianismen kommer att stärkas inom partiet. I synnerhet om MP börjar dansa runt 4-procentspärren. Det är därför inte omöjligt att schlaugianismen kan bli lika stark som gahrtonismen.

Vad det leder till får man se. Men visst bör det finnas väljarunderlag för en politik som betonar solidaritet med kommande generationer, med världens utsatta människor och som vill ge naturen ett erkännande som grunden för välfärden. Ett parti som därför driver frågor som klimatomställning, biologisk mångfald, minskade ekonomiska skillnader mellan människor, social grundtrygghet, djurrätt och en levande landsbygd.

6. Hur som. Det vore bra om man i MP kunde ha en levande diskussion om politiska strategifrågor.
Som det är nu har den gahrtonistiska strategin i små steg blivit alltmer utpräglad, men utan så mycket diskussion på gräsrotsnivå.

Men att Per Gahrton nu tycker att ledningen går för långt i sin strävan efter regeringsduglighet talar för att gahrtonismen nu kan ha gått till sin absurda överdrift. Och då kan det vara dags att återgå till MP:s ursprungsstrategi: schlaugianismen.