Jag hör om Mehmet Kaplans medverkan vid en iftar - en julbordsliknande bjudning som bryter fastan - där figurer med vedervärdiga åsikter också varit inbjudna.
Låt mig med anledning av detta förbehållslöst erkänna: jag har varit på en måltid anordnad av en organisation som gett ett stort pris till en person som burit djupt fascistiska åsikter.
Detta gjorde jag när jag var riksdagsledamot. Jag gjorde det trots att jag kände till att man ärat personen. Trots att jag avråtts av partikamrater att gå dit. Var det verkligen till denna typ av bjudningar som vi miljöpartister skulle låta oss bjudas?
Personen som ärats hade åsikter som känns fruktansvärda. Fascistiska. Hans idé var att barn liksom inte skulle anses som födda förrän efter tre dagar - så man kunde kontrollera att de inte bar på dåliga anlag. Hade de sådana skulle man kunna ta livet av dem.
Personen heter James Watson. Han fick Nobelpriset. Festen jag var på var Nobelfesten. Inte nån variant av simpelt julbord. (Mer om nobelpris till figurer vars åsikter känns fascistoida har jag skrivit här.)
Erkännas skall att jag - trots intensivt motstånd - också hamnat vid ett och annat julbord där jag inte haft en susning om vilka som suttit med. Skattesmitare, stalinister, frossare, rasister? Julbord känns ofta småäckliga.
Vad händer med Mehmet Kaplan? Skulle tro att Löfven skulle vilja lägga s-rabarber på posten som bostadsminister och nu - efter att ytterligare en incident samlats i den svarta boxen - ser chansen att pressa ut Kaplan. Bostadspolitiken lär inte bli bättre. En vän mitt i smeten viskar: Mer buller lär tillåtas i bostäder, miljökrav minskas och fler grönområden raderas ut samtidigt som resterna av det kommunala självstyret när det gäller byggande raseras till förmån för ett sovjetiserat system där centralmakten styr.
Frågan är om det inte redan genomförts av riksdagen, oavsett vad bostadsministern ansett.
I övrigt värt att iaktta: Julbordsliknande fester skall man generellt akta sig för, i vilken politisk eller religiös eller social kontext de än förekommer. Informella nätverk, som byggs vid sådana tillfällen, må vanligen vara bra för karriären, men ofta skadliga för karaktären.
Men. Frågan är större än på vilken bjudning man går, med vilka man delar måltid, om än vid olika bord i en större sal. Själv hade jag - och har - en annan uppfattning än den att man skall undvika att prata privat med sina politiska meningsmotståndare, även om de har vedervärdiga åsikter. Hur ska man begripa hur deras åsikter skall bekämpas om man inte kommer dem inpå livet, om man inte förstår hur de tänker mellan skål och vägg, inte förstår det som format dem, inte kunna samtala om de svaga punkterna i deras värderingar? Att åtminstone försöka förstå sina motståndare innebär inte att acceptera deras åsikter och handlingar. Men att inte ens försöka förstå riskerar att gynna dem, stärka dem i sin åsiktsbunker. Naivt?
Tack för att du läst inlägget - kommentarsfältet är stängt, men vill du kommentera eller fråga något kan du skriva till synpunkterschlaugse@gmail.com
Eller vänta till lördag då fältet öppnas för samtal om veckans olika inlägg.