Lena Andersson och staten som hallick

Lena Andersson, vars krönikor jag oftast gillar, presterar en krönika - gårdagens DN - där tydligen bara halva tankeverksamheten varit inkopplad. Eller? Hon anser att "någon annan" betalar när försäkringsbolag ersätter kostnader för skador. Hon tycks glömt att hon själv betalat en premie, en försäkring för att slippa drabbas av plötsliga utgifter som skulle kunna försätta henne i en besvärlig situation.

På samma sätt resonerar hon om skatter. Staten fungerar som en hallick, staten tvingar människor att dela med sig av sina inkomster, staten jämförs med gamla tiders furstar. Lena Andersson bortser från hallicken inte är vald av medborgarna, att fursten ärvt sin rätt att förslava människor - medan statens beslut om skatter, i ett land med fria val, är en följd av medborgarnas val av politisk inriktning.

Den politiska inriktningen ger bland annat författare möjlighet att på offentligt ägda bibliotek framföra sina alster och åsikter - och till och med få viss betalning för det genom att publiken betalat sin skatt, som en sorts försäkran att få tillgång till viss kultur.

Lena Andersson skyller ifrån sig. Tycks det mig. Troligen orättvist betraktat, men så upplever jag hennes text. Ingenting är hennes fel, allt är statens hallickbeteende. Lustigt nog skriver hon om denna upplevelse om staten som en hallick som tar hälften av medborgarnas inkomster just när hon själv gjort succé som författare och plötsligt - åtminstone som jag tror - mer pengar än någonsin ramlar in på hennes konto.

Då, och först då, kommer talet om staten som den elake hallicken. Så lär det inte låtit när hon gick i skidgymnasium - en möjlighet som ställdes till hennes förfogande genom att människor betalt skatt, inte i syfte att göda statens girighet utan i syfte att bekosta en försäkring. Genom ett kollektivt beslut - det kallas val till riksdagen - har denna ordning fastställts. Försök har gjorts att starta partier som haft en helt annat uppfattning på temat skatt är stöld. Det har inte gått så bra. Människor är klokare än så. De inser uppenbarligen att skatten är att se som en försäkring, individerna i samhället har så beslutat. Individerna har som kollektiv valt den samhällsmodellen. Passar det inte så får man väl välja något annat.

Skatt är den sanna girigheten. Den giriga staten tar dina surt förvärvade pengar. Så tycks Lena Andersson resonera. Nu. När hon blivit författare med inkomst. Eller också är det ett provprat, ett resonemang som prövas. Sådana måste man ha rätt till. Jag har tagit mig den rätten nu.

Bortsett från den bristande förståelsen - eller om det är en medveten provokation från en som mycket väl begriper - för det löjliga i andemeningen att skatt är stöld och påståendet att staten är som en hallick så innehåller krönikan en fundering kring det här med huruvida det är solidariskt att sitta på sjön och meta medan andra arbetar ihop pengar som går att beskatta. Är det inte djupt girigt att jobba deltid och sitta och fiska och låta andra betala för skola, vård och omsorg? Den funderingen har jag brottats med också.

Så länge vi envisas med att det skall vara skatt på arbetstid som skall bekosta det vi kallar välfärd så ligger det förstås en hel del i det. Tankefiguren skulle då bli: den som jobbar deltid är girig, låter andra betala mer, åker snålskjuts. Genom att beskatta produktionen i sig - oavsett om det är människa, robot eller hybrid som står för den - mildrar vi detta förhållande högst avsevärt. Även om det fortfarande kommer vara så att den som som är mitt uppe i smeten lär betala mer till det allmänna än den som sitter i sin stuga, metar sin fisk och målar sina tavlor. Men den personen som är mitt i smeten lär också vanligtvis skapa mer gemensamma utgifter i form av "behov" av större vägar, snabbare tåg, fler landningsbanor och kostnader för klimatpåverkan, miljöförstöring och avfallshögar.

Den som sitter i sin eka, konsumerar måttligt, kanske till och med lever på ett sätt som innebär att de ekologiska fotavtrycken inte blir större än att planeten skulle klara dem. Att leva på större fot än så är den verkliga formen av girighet. Som leder till att andra människors frihetsrum kommer att inskränkas i takt med att de planetära processerna skadas.

Hur som helst: skatt är att se som en försäkring, ett smörjmedel för att samhället skall fungera lite smidigare, för att den olycksalige skall ges ett grundskydd, för att den fattiges barn skall få en skola att gå till, att den gamla ges rätten till omsorg oavsett barns och släktingars välvilja. Den som likställer staten med en hallick, skatter med stöld, har bara en sak att göra: bilda ett parti, få makt och riv ner samhället till dess mest primitiva nivå för att sedan sitta och njuta i sin bunker av sina egna pengar med rätten att i nåder dela ut dem till de fattiga som hen tycker är vackra nog att få del av hens godhet. Eller själv gå under om böckerna inte säljer längre, om ingen vill köpa krönikorna och om kroppen inte orkar med ett arbete längre - och vännerna anser att hen fått det samhälle hen förtjänat.

Nog med provprat för idag.

PS! Tro det eller inte, men kommentarsfältet är öppet. Skriv inget som ni inte skulle kunna säga till någon ni skulle tillbringa dagen med...