De giriga i överklassen lever med en allmänfarlig sjukdom...

Jag är så oändligt trött på den överklass som på högen av ärvda pengar - eller mer eller mindre fiffigt hopsamlade digitala siffror -  tar för sig allt mer av den politiska debatten. Ni får ursäkta om det här inlägget känns ilsket i överkant, men jag är förbannad.

En av dem jag tänker på är Olof Stenhammar, upphöjd till någon sorts medieguru för det näringsliv som vore värt bättre frontfigurer. Inte bara det att han och likasinnade skriver floskeltyngd smörja på DN-Debatt, han fortsätter i en intervju i samma tidning att gråta krokodiltårar över att regeringen tillsatt utredning om vinster i välfärden.

Han har uppenbart som mål att flytta ännu mer pengar från de många till de få. De tio rikaste procenten i Sverige äger nästan 70 procent av förmögenheten. De anser sig ha rätt till mer. Och avskyr tanken på att få betala några ynka procent mer i skatt.

De anser uppenbarligen att det är tingens ordning att de själva skall ha hundrafalt mer betalat per timme än den som en gång skall torka dem i baken och vända dem för att de skall undgå liggsår - ja, de anser till och med att de själva skall ha rätten att ta skattepengar, betalda i form av kommunalskatt av dem som ömsint skall badda deras pannor och respektfyllt torka dem i baken, till vinster överförda till sina egna konton.

Olof Stenhammar meddelar att han mår illa när Jonas Sjöstedt ler vid tanken på att vinster i välfärden skall förbjudas. Låt mig stillsamt meddela att jag mår illa när den allt stinnare överklassen ler över hur de skopat pengar till sina egna konton genom mer eller mindre arbetsfria fiffigheter. Och sen har mage att gnälla.

Olof Stenhammar och hans likasinnade lever i en överklassvärld där de aldrig riskerar att räknas som en pinne på vårdcentralen. Än mindre riskerar att som illa utsatt människa dirigeras ut från sjukersättning. Eller tvingas i piller på grund av att vårdpersonalen inte räcker till för att vinstjakten är viktigare.

Hundrafalt mer per timme tjänar dom än de som en vacker dag skall byta deras blöjor, mata dem och förhoppningsvis kärleksfullt torka dem i pannan. Då, just då, kanske också den där sortens överklass börjar ana vad som är viktigt och varför det är viktigt.

Ordet "katastrof" hörs titt som tätt i dagens samhällsdebatt. Förbud mot att ta ut vinster från välfärden vore "katastrof" och detta kan vi ändra på i nyvalet, meddelas från de som vill flytta pengar till sitt eget konto med rätten att sätta upp skyltar på skolan - "stängt på grund av icke-tillräcklig vinst" - och kräver fler insamlade pinnar genom att andra än de själva skall slussas allt fortare genom vårdcentralen.

Katastrof är det alls inte... Katastrof betyder nämligen inom sjukvården "allvarlig händelse där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta behovet" (från Socialstyrelsens termbank).

Det är osannolikt att tillgängliga penningekonomiska resurser är otillräckliga... problemet är att de finns på fel ställen. Och att ägarna av dessa ställen fått för sig att såväl samla på sig mer som att ta kamp för att inte dela med sig.

Kort sagt: Problemet är att kapitalismen blivit alltför kreativ för såväl samhällets som sitt eget bästa. Det förstnämnda - att den blivit alltför kreativ också för sitt eget bästa - borde åtminstone få en och annan av dess mest högljudda generaler att tänka längre än de hittills lyckats med.,

Kapitalismens kreativitet leder till sociala, kulturella och demokratiska problem. När kapitalismens alltför vidlyftiga kreativitet även omfamnar föreställningen att finansiellt kapital -  i form av digitala siffror på konton - kan ersätta naturkapital så ligger vi riktigt pyrt till även när det gäller de planetära processer som möjliggör goda samhällen.

Den som inte förstår detta har drabbats av en så kallad allmänfarlig sjukdom vid namn intellectualis disruptione. Underarten Lapis et malleus collapse.