Den engelska överklassen mobbar liten fransk stad...

Ockuperas av tyskar, mobbas av engelsmän, göms av SVT.

I början på december avlägger hovet ett statsbesök i Frankrike. Detta föranleder mig att skriva några rader om En liten fransk stad som mobbas av överklassen i England.

Från början: Jag har alltid varit en ganska kräsen teve-tittare. Ända sedan min vedervärdigt otrevliga och skrämmande engelsklärare i Norra Latin inte talade om annat än Forsytesagan på lektionerna har jag varit nödbedd när det gäller att glo på serier. 

Dom binder upp, kräver att man skall fylla tid vecka efter vecka, månad efter månad. Och ibland år efter år. Dallas vägrade jag således se. Forsytesagan också. Vilket ledde till dåligt slutbetyg i engelska. Som tur var gick det inga tyska eller franska serier i teve, så där blev betygen bättre...

Sen kom då SVT-play. Och plötsligt är det svårt att komma undan. Man kan samla på sig en massa avsnitt, sätta sig tillrätta och rätt var det är så är chipsen - eller var det nu kan vara - slut, ölen urdrucken och timmen sen. Således är jag fast för Downton Abbey, Homeland och En liten fransk stad.

Den sistnämnda riktigt bra, ni har en dryg vecka på er om ni vill se serien från första avsnittet, vilket nog är nödvändigt. Serien har blivit jättepopulär i Frankrike och är nu inne på sjätte säsongen. Handlingen utspelar sig under andra världskriget och den tyska ockupationen i den fiktiva byn Villeneuve. I realtid sänder SVT den samtidigt som den engelska överklassen dominerar i den andra kanalen. Slår ut den lilla franska staden. Mobbas genom att osynliggöras.

Förresten suger SVT ut mer av Downton Abbey än vad som är nyttigt. Efter varje avsnitt delger en skara människor oss vad de just sett. Det mesta jag lärt mig av att beglo detta prat några gånger är att en del gör sig bäst i skriftlig form. Det kanske gäller mig också förresten. Eller också är det tvärtom.

Historieätarna är förresten ett sån där serie jag har svårt att missa. Programledarna, eller vad man skall kalla de som äter sig igenom historien, tillhör den där generationen som många i min generation har lite svårt för. Den ironiska generationen. Jag har inget emot den. Huruvida det är av samma skäl som det var att vid 50-årsåldern börja åka MC - det vill säga pådyvla sig själv låtsasrollen som yngre än man är - vet jag inte.

Hur som helst, senaste avsnittet handlade inte om barocken eller bronsåldern utan om 60-talet. Man åt sig igenom allt möjligt som jag, som levde på 60-talet, aldrig sett skymten av på någon tallrik. Kokt grissvans, tunga och Astrids vårägg. T ex. Och plötsligt uppkommer en lite obehaglig känsla: om jag som var med inte känner igen maträtterna som serverades i teve hur är det då med programmets trovärdighet? Är det lika udda rätter som serverats i programmen sm barocken? Och i så fall: är det underhållande historia eller historisk underhållning?

Tja, inte vet jag. Bara jag slipper tvångsglo på Forsytesagan får jag var nöjd trots den engelska överklassens mobbning av fransoserna. 

Ett ganska meningslöst blogginlägg det här. Ursäkta att du tagit din tid för att komma ända hit. Men det var frivilligt...:-) Nu ska jag ta mig till tåget för att åka upp till det där huset på Helgeandsholmen - STEG 3 håller ett seminarium för suktande riksdagsledamöter.

PS!
Apropå En fransk liten stad. Franska filmer och serier som når de här breddgraderna är som regel synnerligen bra. Har ni tillgång till att tanka hem film så rekommenderas Det är bara förnamnet. Den mest njutningsfulla film jag sett de senaste fem åren. Luta er bara tillbaka. Det behövs vare sig chips eller öl.

Kommentarsfältet är delvis stängt eftersom många kommentarer den senaste tiden såväl förtalat medkommentatorer som gått långt utanför det ämne som blogginlägget behandlat.