Fredrik Reinfeldt gjorde rätt

Fredrik Reinfeldt. Han meddelade sin avgång, lämnade partiet i sticket. Sägs det. Moderater först i tårar, sedan i vredesmod. Obegripligt agerande, sägs det. Analyserna avlöser varandra. Svek talas det om. Ett föräldralöst parti...

Jag förstår inte hur man resonerar. Jag känner inte Fredrik Reinfeldt, har i stort sett bara träffat honom en enda gång. I en debatt på Handelshögskolan. Han verkade tillbakadragen, lätt tilltufsad, han hade inte haft det lätt i sin riksdagsgrupp under gångna år. Han massakrerades på gruppmöten. Mobbaren var Carl Bildt, partiledaren.

Där, på Handelshögskolan, träffade jag honom, Fredrik. Jag gjorde väl bort mig. Inte i debatten, den vann jag och Linus Brohult (han som numera jobbar på SVT och Vetenskapens värld). Debatten handlade om civil olydnad och vårt ansvar i egenskap av människor. Det var just innan debatten jag gjorde bort mig. Kanske tyckte Fredrik att jag ägnade mig åt mobbning jag också.

Jag satt i riksdagen och var i fasen för att efter 11 år slutligen sluta som språkrör. Det var maj år 2000. Jag kände igen Fredrik från hans tid i ungdomsförbundet. Sedan hade jag inte sett till honom. Så jag frågade vänligt vad han gjorde nuförtiden. Det var ingen bra fråga. Han satt i riksdagen. Jag hade inte sett honom, inte hört honom, inte anat honom.

Frågan var inte menad som elak. Jag fann mig och svarade, när han berättat att han liksom jag satt i riksdagen sedan många år, jo, det vet jag förstås, men vilket utskott sitter du i...?


Mitt förhållande till Fredrik Reinfeldt är svalt. Men jag tycker eftervalsdebatten har ett drag av ynklighet över sig. Det var inget svek att meddela sin avgång på valnatten. Valet hade gått åt helvete för det moderata parti som han, och några få av hans följeslagare, skapat. Varför skulle han då sitta kvar? Var inte det rimliga att öppna upp för intern debatt om vägval? Vore det inte förmätet att sitta kvar i egenskap av auktoritet och därmed hämma en nödvändig intern debatt?

Fredrik Reinfeldt gjorde rätt. När han meddelade sin avgång. Han lämnade partiet på en nivå skyhögt över den han övertagit. Knappat femton procent fick han överta. Han lämnade med tjugotre. Och de rödgröna hade inte vuxit sedan förra valet.

Han lyckades under resans gång få ett tämligen homofobiskt och asylnegativt parti att bli dess motsats. Huruvida detta var en följd av att att ljuset kommit alla moderater till del eller var en följd av moderat auktoritetstro och inre ledarvurm må vara en öppen fråga... Men under mina år i riksdagen var Moderaterna än värre än Socialdemokraterna i frågor som hade med flyktingar att göra.


Att Fredrik Reinfeldt avgick var inte mer än rätt. Rätt för honom. Rätt för moderaterna. Att dessa nu riktar ilska mot hans "svek" säger mer om moderater än om Reinfeldt.

Gunilla Carlsson, förste vice ordförande i detta parti, tar honom i försvar. Det gör hon rätt i. Det må vara första gången jag skriver att hon gör rätt i något.

Jo, det känns konstigt att drista sig att skriva ett inlägg som försvarar en ännu varande moderat partitopp. Men försvaret inriktar sig inte på den infantila arbetslinjen eller den frånvarande miljöpolitiken eller den skamliga hanteringen av människor som redan har det svårt - försvaret inriktar sig hur det moderata kapitlet Fredrik Reinfeldt kom att avslutas på valnatten.


Många hävdar att Reinfeldt varit fylld av självkontroll. Att duktigheten varit kännetecken ända sedan barnsben, när han utsattes för moderns psykologiska utvärderingsmetoder, tills barndomens avslutning vid Lapplandsjägarna. Duktig var han.

Sen skrev han Det sovande folket. Staten vare sig kan eller bör ta ansvar för mer än nattväktartjänst. Ansvaret ligger på individen. Lätt sagt för den som är så duktig. Innan boken tillkom hade han vunnit de vässade knivarnas strid om ordförandeskapet i ungdomsförbundet. Reinfeldt den konservative. Mot Ulf Kristersson den liberale.

Och sedan mobbad i riksdagsgruppen, men så duktig att han slutar som partiordförande när Bo Lundgren gjort det katastrofval som jag och andra gladde oss åt. Han inser vikten av att inlemma gamla fiender i laget, ser till att den gamle mobbaren Bildt blir utrikesminister och den gamle knivduellanten socialförsäkringsminister.

Omgärdad med troget folk som Borg, Schlingmann, Schenström och Gunilla Carlsson kan man stå ut med såväl gamla mobbare som sargade duellanter.


Självbehärskning. Ordet återkommer ständigt när Reinfeldt skall beskrivas. Jag är tveksam. Tror mer på rädsla att inte ha kontroll. Försiktig med alkohol, kanske mest för att inte tappa kontroll, han har sett vad sådant kan leda till. Alltid påläst. Duktig.

Efter valnederlag av den art som skedde en smågrinig septemberdag 2014 - till på köpet mot en motståndare som kringgärdas av en air av fossil - har man inte kontroll. Knivar som legat undanstoppade slipas i korridorer och kommuner. Moderater som känt sig tvingade att vara med på den politiska resa där Reinfeldt varit reseledare kan se sin chans att åter få vädra sådant som de bara tänkt. Vetskapen att moderata ledare som misslyckats skändligen och utan pardon avhyses - som om de vore såväl fattiga som pestsmittade i ett moderat samhälle - finns. Och skrämmer den som vill ha kontroll, den som är rädd att släppa någon inpå sig, den som aldrig kan se sig själv som förlorare utan att känna sig som... allt annat än duktig.

Att äga ögonblicket när man bestämmer att man skall avgå är - för oss som är rädda att förlora i en situation där man saknar kontroll - nästan en livsstrategi. Hellre själv avgå i det som kan uppfattas som förtid än att bli avpolletterad. Det kan tyckas vara ett svaghetstecken. Och är det säkert också. Men kanske också något som ligger i det bagage man bär med sig och vars innehåll gör det möjligt att lyckas med annat. Själv är jag fegare än den som jag tror är Reinfeldt - jag har nästan aldrig sökt ett uppdrag eller tjänst utan att blivit tillfrågad och ombedd att ta det. Rädslan att få nej ligger djupt förankrad någonstans. Rädslan att bli sparkad medför att besynnerligt mycket tid läggs ner på att vara... duktig, påläst, ha kontroll över sammanhang såväl som över detaljer, läsa mer än sammanfattningar och sällan lita på att medarbetare, bortsett från ett ynka litet fåtal, ger hela bilden av en komplicerad fråga.

Till slut blir man trött också av sådant. Man avgår. Drar en suck av lättnad.

Kontroll. Rätt att äga beslutet om sin avgång. Passar det inte så hej då. Ett valresultat som säger att det inte passar leder till ett hej då. Av omsorg om både sig själv och sitt parti kan jag tänka mig.

Moderater i tårar. Och sedan besvikelse. Och sedan ilska. Över att bli lämnade. Lustigt nog besvikna av att få äga vägval utan att följa en ledare, en auktoritet. Moderaterna borde vara tacksamma. Inte gnälliga.


Men tänk om det blir nyval? Då står moderaterna som en herrelös hund och vet inte åt vad den skall vifta på svansen åt. Kan man tänka. Man kan också tänka att en partiordförande som blivit symbol för ett förlorande lag knappast kan fungera som röstmagnet i ett extraval några månader senare. Det är inte lätt att bli flöte om man alldeles nyss varit ett sänke.

Och till slut blev Fredrik Reinfeldt sänke. Man blir lätt det. Även om sänket medförde att partiet han lämnade var betydligt större än det var när han tillträdde.

Hela gänget tackade för sig. Schlingmann hade gått, Littorin blivit utstött, Schenström drack vin med journalist istället för att sköta sitt jobb. Och så Borg. Mannen som mer än någon vände bilden av moderaterna, mannen som blev den första finansminister som såg ut som en miljöpartist. Mannen som  var lika obenägen att länka anslag till Försvarsmakten som varenda socialdemokratisk finansminister varit den senaste tiden - åtminstone de jag haft att göra med. Är det något dom gillat så är det när MP vägrat gå med på de höjda anslag - och extrapengar till de ständigt förekommande svarta hålen - som Försvarsmakten önskade.

Projektet för Borg var inte att vara riksdagsledamot utan att vara finansminister. Projektet för Reinfeldt var att göra om moderaterna och med bruna ögon och mild röst förvandla Sverige till arbetslinjens land.

Han var villig att ta kamp för arbetslinjen till sin död. Meddelade han i desperat stackato några dagar före valet. Han gick mot sin politiska död. Förmodligen väl medveten innerst inne att arbetslinje i sig är död. När mer än två miljoner jobb kommer att försvinna de närmaste tjugo åren så ter sig idén om arbetslinje såväl naiv som intellektuellt undermålig. Det det nu handlar om är en helt annat linje: försörjningslinjen... Hur ska vi försörja människor i en tid när den digitala revolutionen likt en tromb suger åt sig allt fler av de jobb som anses kräva hög kompetens och som medelklassen funnit sig tillrätta i? Det blir den stora utmaningen. Den som tror på arbetslinjen kommer inte att ha kontroll.

Det handlar om att fördela jobben som blir kvar mellan människor, det handlar om att byta skattemodell så att de digitala arbetet också genererar skatteinkomster till vård, skola, omsorg och trygghetssystem, det handlar om att skapa försörjningssystem som fungerar bortom arbetslinjens tidevarv. Där har moderaterna inga svar. Fredrik Reinfeldt ingen kontroll. Att stå där som svarslös i en tid som kräver nya svar är inte duktigt. Och att vara duktig är Fredrik Reinfeldts livlina.

Jag känner mig djupt generad över att inte sett Reinfeldt de där åren före vår debatt på Handelshögskolan. Och jag känner det som ett svaghetstecken att jag kände mig tvingad att redan i inledningen på denna blogg berätta att jag tillhörde den sida som vann debatten. Kanske har det med den förbannade livlinan att göra. Vad vet jag.

Med detta vill jag säga att Fredrik Reinfeldt gjorde rätt till slut.