En regering grundat på något annat än härskarideologier...

Godmorgon denna yttersta dag innan avgörandet som kommer att betyda mycket mindre än vad man kan få intryck av när man hör retoriken.  Vad ska man rösta på? Hjärtat har skickat en signal till hjärnan. Hjärnan bearbetar signalen. 

En regering med S, MP, V och FI - där de tre sistnämnda skulle bli större än S - vore det i mina ögon optimala utifrån vad vi har att välja på. En regering grundad på annat än de härskarideologier som dominerat riksdagen ända sedan rösträttens införande: människans över naturens, mannens över kvinnan, den rikes över den fattiges.

Hur rödgröna väljare förhåller sig till FI kan avgöra valet: Upp till 3,9999 procent så blir rösterna "bortkastade", vilket eventuellt kan leda till att Alliansen kan sitta kvar och att SD blir vågmästare. Minst 4% och det kan bli en rödgrön majoritetsregering där SD kan hållas utanför allt inflytande.

I den valkrets  jag tillhör - Östergötland - toppar en radikal grön miljöpartist sitt partis lista, precis som i Västernorrland. Flera radikala - här är exempel från dagens SvD - står på valbar plats än förra gången - mot det skall sättas partiledningens ovilja, att till skillnad från FI, väga tala om såväl tillväxtens dilemma  som kravet på sänkt arbetstid. Och anser man att vinster i välfärden inte bara är symbol utan även ett ideologiskt ställningstagande för någon sorts kapitalistisk marknadsfundamentalism som till och med är alltför kreativ för sitt eget bästa väger V tyngst. Hjärtat säger sitt, hjärnan bearbetar och slinker ur ångesten med vetskap att en röst bland miljoner andra inte blir den avgörande... Så feg hjärnan kan bli...

För övrigt har jag bara följande att säga:

Det stora problemet med valrörelsen har varit att samtliga partier som synts och hörts i partiledardebatterna har beröringsskräck för allt som ligger utanför de system, strukturer och normer vi har vant oss vid. Alla har, mer eller mindre, haft Gunde Svan som överideolog: ni vet han som hojtar skynda, skynda, skynda på Fångarna på fortet... Skynda att arbeta mer så vi kan skynda att konsumera mer så vi kan skynda att producera mer så vi kan skynda att arbeta än mer i tillväxtjaktens allt snabbare ekorrhjul som kan mala sönder både planeten och människans värdighet.

För det första. När Stiftelsen för strategisk forskning presenterade en rapport som visar att mer än 50 procent av dagens anställda i Sverige inom 20 år lär vara ersatta av digital teknik så borde det leda till en intensiv politisk debatt. Vad gör vi för att upprätthålla demokrati och social anständighet i ett samhälle som är på väg att förändras så snabbt?

När Alliansen stoltserar med att man ”skapat” 300 000 nya jobb på åtta år bör detta sättas i relation till de 2,5 miljoner jobb som är på väg bort. Nu handlar det inte längre om ”okvalificerade” jobb utan sådana jobb som i vårt samhälle betraktas som kvalificerade. Sådana som ger status och hög konsumtionsnivå. Trots detta är oviljan total att inleda en process som medför att vi delar på de jobb som faktiskt kommer att finns. Partier som inte aktivt driver kravet på sänkt arbetstid blir ansvariga för en framtid med högre arbetslöshet, sociala spänningar och ett växande prekariat ur vilket fascismen, om det vill sig illa, kan hämta näring. Vi har sett det förr. Detta borde resoneras om i en valrörelse. 

För det andra. När allt fler arbeten försvinner i den nya vågen av digital revolution kommer trygghetssystemen att sättas på prov som aldrig tidigare. Steg för steg har socialförsäkringssystemen, skapade i en annan tid, lappats och lagats. I dag finns nästan 50 olika så kallade förmånsslag. Gyttrigt, ogenomträngligt och dyrbart att administrera – och likt förbannat fullt med hål. Vi behöver ett enklare, tydligare och mer generellt trygghetssystem. Ett sådant skulle kunna vara baserat på idén om basinkomst eller medborgarlön. Detta borde resoneras om i en valrörelse. 

För det tredje. När den digitala tromben drar fram och suger i sig de jobb vi uppfattat som människans måste vi se över skattesystemet. Vi kan inte låta skatt och avgifter på arbetstid vara det som bekostar skola, vård, omsorg och trygghetssystem. Vi måste bredda skattebasen. En generell produktionsskatt baserad på omsättningen – oavsett om denna föranletts av mänskligt arbete eller inte – är något som redan Olof Palme motionerade om i riksdagen i slutet av 70-talet. Nu är tiden mer mogen. Detta borde resoneras om i en valrörelse. 

För det fjärde.Vi har byggt upp system, strukturer och normer som utgår från att ekonomin, mätt i BNP, ständigt ska växa. I Sverige har hushållen fått det outtalade uppdraget att låna så tillväxten kan upprätthållas. Detta är inte hållbart. Lägg till det att tillväxten drivs genom ökande konsumtionsvolymer trots att de planetära processerna redan är på väg att krackelera under trycket av just konsumtionsökningarna. Vi måste på något sätt ta oss ur beroendet av ekonomisk tillväxt. Löser vi inte detta med omsorg riskerar vi att förlora demokrati och social anständighet den dag vi står inför en systemkollaps. Detta borde resoneras om i en valrörelse. 
 

De stora och besvärliga frågorna finns utanför den gryta som partierna gjort till sin. För att se skillnaderna mellan de rödgröna och Alliansen får man - trots all retorik - se till nyanserna. Får många lär det handla mer om att rösta emot något än att entusiastiskt rösta för något. Att rösta mot sittande regering och SD borde vara en plikt för den som ser ökande klyftor och avsaknad av klimatpolitik som allvarliga problem. Men på vilket parti är kanske inte så lätt att avgöra.  

Men artskillnad blir det inte med en rödgrön regering. Men väl gradskillnad. Det kan kännas tröstande att även i val mellan pest och kolera finns ett givet svar. Chansen är större att överleva med kolera. Bara man har tillgång till rent, drickbart vatten…

Fast gudarna vet om det kan hittas om Löfven får för stort inflytande i en rödgrön regering.