Varför gör Persson som han gör?

Många har uppfattningar om Göran Persson. Han har gett girigheten ett ansikte, är ett omdöme. Han är som sossar är mest, säger ett och gör ett annat, är ett annat omdöme som figurerat. En av mina favoritfiender, Marie Abrahamsson, ledarskribent på SvD, hävdar att hon tycker Persson blivit mer sympatisk genom sina postpolitiska handlingar. Vilket säger mer om Abrahamsson än om den forne statsministern.

Varför gör han som han gör? Är han girig? Inte vet jag. Däremot tror jag att det finns tre andra mer reella orsaker till hans sätt att nu agera:

1. Genom dokumentären i teve har han bränt alla broar till sitt gamla parti. Han har vräkt ur sig den ena oförskämdheten efter den andra - inte minst om Mona Sahlin - som gör honom omöjlig i sossegemenskapen. Där Ingvar Carlsson hälsas varmt välkommen, hamnar GöranPersson i kyla. Men den obehagskänsla som har spritt sig inom sosseriet gäller förstås även inom internationella politiska kretsar där uppfattningen lär vara: Persson är extremt opålitlig, springer med skvaller och blåser upp sig.

I dokumentären fällde han ju utlåtanden om en rad internationella toppolitiker - allt från Helmuth Kohl som panikäter smör till kladdig intimitet med Tony Blair. Vem vill umgås med en sådan, vem tänker puffa för fina jobbet för en sådan?

Den sektor han kan glänsa i är därför bara näringslivet, där man naturligtvis tycker det är hur roligt som helst att en sosseledare visar upp det som kan betecknas som "sossehyckleri". Samtidigt som han kan förgylla möten och presskonferenser - förgylla genom att han kan inta ett rum som få andra (medan man knappast såg när Ingvar Carlsson kom in i riksdagens plenisal så sögs alla blickar till Persson så fort han dök upp - fråga mig inte hur det gick till, det bara var så).

Orsak ett till att han beter sig som han gör är således att den nya arenan är den enda där han är välkommen, och den enda där han kan få ikläda sig den roll han trivs i. Och förmodligen har behov av att iträda för att övertyga sig själv om den klassresa han gjort är alldeles på riktigt. Han, som alla vi andra, behöver bekräftelse. Det handlar mer om detta, mindre om pengar. Det är min övertygelse.

2. Det måste känts oerhört tragiskt för Göran Persson att känna den djupa suck av lättnad som drog genom sosseriet när han meddelade att han skulle avgå. Jag tror inte att han förstod hur illa man tyckte om honom. Men relationen var ju liknande den som byinnevånarna hade till forna tiders godsägare; tycka illa om, men samtidigt ha en oerhörd respekt för - och känna en viss stolthet för att finnas i hans närhet av.

Att avgå, till ljudet av Lättnadens Suck, måste vara värre än att avgå efter en hård strid. Har man inte förstått hur landet ligger - och hur många runt Persson vågade säga det? - och därför vaknar upp till draget av kollektivets Lättnadens suck så är det nog lätt att visa de otacksamma suckarna att man minsann är uppskattad i den fina världen. Att bli bekräftad är och förblir ett av de största behov vi människor har.

3. Hur lätt är det för en man att stå i skymundan av den kvinna man lever med? Uppenbarligen är det svårt får många män, hur vältaliga vi än kan vara när det gäller vikten av jämställdhet. Kanske, men detta vet jag förstås inte ett dyft om, är det så att Göran Persson skulle ha väldigt svårt att leva med hotet att reduceras till "föredetta" och "herr Anitra Steen". I så fall är det inte alls så märkligt, bara uttyck för något ganska manligt... Tragiskt, javisst. Men vi män kan vara ganska tragiska.

Jag menar såldes att det är alldeles för enkelt att prata om girighet som skäl till Göran Perssons agerande. Jag känner honom egentligen inte alls, så det är möjligt att det är förmätet att försöka analysera hans göranden och låtanden utifrån ett mer personligt perspektiv. Å andra sidan: De som hävdar att det är girighet efter pengar som driver honom har näppeligen mer på fötterna, även om det där med girighet gör sig bra i rubrikform. Pengarna må vara bonus, men jag tror inte för en sekund att de är drivkraften. Denna bottnar i behov av helt annat art: att ständigt bli bekräftad. Något de flesta av oss brottas med, eftersom det är ett av människans starkaste behov.

En gång skrev jag en rapport om skolan, den fick namnet Zaku Bona. Så här är det: när människor från zulufolket hälsar på varandra så hälsar man med frasen Zaku Bona, vilket ungefär betyder: "Jag ser dig". Den tilltalade kan svara: Sikhona, vilket betyder ungefär: "Då finns jag till". Man bekräftar varandra, vilket borde vara det mest centrala även i skolans värld, att varje elev blir sedd, bekräftad. Helt enkelt därför att behovet att bli sedd är lika stort som behovet av mat och sex. När jag googlade på zaku bona så hittade jag förresten en riksdagsdebatt mellan mig och Bo Lundgren på just det temat. Herregud, vad tiden går!