VAD SKA VI MED SAMHÄLLET TILL?

lördag 6 oktober 2007

Grattis, Djurens Rätt, till 125 år!

Idag firar Djurens Rätt sin 125-års dag. Det är en organisation som under sina år mött mycket motstånd - rädslan för att se djur som levande, kännande varelser är stor eftersom det, om så sker, hotar så många av dagens strukturer, normer och system.

Som språkrör blev jag ofta tråkad av toppolitiker när jag försökte föra upp frågor relaterade till djuromsorg och djurrätt. Den fråga jag ställde när jag blev ifrågasatt var följande:


Finns det inte skäl för människan, som under evolutionen eller skapelsen (kalla det vad du vill!) försetts med förmåga att i hjärnbarken bedriva en rätt avancerad tankeförmåga, att ta ett moraliskt ansvar som medför att vi inte utsätter levande individer för systematiserad smärta, lidande och kränkningar? Vad ska annars den där hjärnbarken vara bra för?


Den största segern under åren i politiken var väl när Djurskyddsmyndigheten inrättades - ett nytt synsätt på levande varelser var på väg att grundläggas. Första gången Göran Persson och jag träffade efter valet 1998 för att diskutera ett ev samarbete så tog jag upp frågan, som en av dem som måste lösas under mandatperioden. Nog såg han lite snopen ut alltid.

Den borgerliga regeringen avvecklade myndigheten. Skälen till detta har jag diskuterat förut här på bloggen. Nu vill jag passa på att tacka alla de kompetenta, seriösa och engagerade människor som inom ramen för Djurens Rätt - och dess närstående forskarstiftelse - för all inspiration och förmedlad kunskap jag fick i egenskap av politiker. Självfallet har diplomet Årets Guldråtta en hederplats i mitt arbetsrum!


Jag har funderat en del över var gränsen mellan djur och människa går. Och vad som skiljer den smärta en människa kan känna från den smärta ett djur kan känna. Med evolutionen som utgångspunkt har jag svårt att se hur man kan dra absoluta gränser mellan smärta hos människor och smärta hos djur. Evolutionen säger oss att djurens nervsystem utvecklats ungefär som människans. Det var först när huvuddragen utvecklats som vi gick olika vägar genom evolutionen. Djur känner naturligtvis smärta, det är därför man ger sin hund smärtstillande medel före en operation. Det är därför man bedövar sin katt när den skall steriliseras. Detta är självklart för oss alla, ändå uppfattar vi det som något naturligt att tillåta plågsamma djurförsök av ren slentrian. Detta stör mig, jag finner det helt enkelt ologiskt.

Vi vet att såväl däggdjur som fåglar har nervsystem som liknar människans. Det är i mellanhjärnan som känslor, smärta och välbefinnande upplevs och denna del av hjärnan är välutvecklad även hos andra arter än människan. Människan fick en mer utvecklad hjärnbark än andra arter - men hjärnbarken ägnar sig mest åt tankeverksamhet, inte åt upplevelser. Att detta, d.v.s. mer eller mindre utvecklad tankeverksamhet, skulle utgöra ett motiv för hur mycket smärta och lidande man kan utsätta en levande varelse för kan leda till de mest absurda slutsatser när det gäller vår syn på människan.

Djurrättsfilosofen Peter Singer för ett resonemang som hamnar i en nästan plågsam slutsats: vi ska inte acceptera medicinska experiment på djur om vi inte skulle acceptera dem på människor som befinner sig ”på en motsvarande mental nivå”. Vänd på resonemanget och känn hur illa det smakar! Singer menar självfallet inte att forskarvärlden skall använda illa drabbade människor på det sätt man nu använder djur, han menar att vi rimligen inte kan behandla djur sämre än vi, med moralen i behåll, skulle kunna behandla de mentalt hårdast drabbade människorna.

Vad är det då vi håller på med? Vi offrar ”de ickemänskliga individernas” mest grundläggande intresse och önskemål att slippa smärta och lidande bara för att uppnå tämligen triviala intressen och önskemål för mänskliga individer. Jag tillhör inte de som anser att alla djurförsök skall upphöra. Det går en skarp gräns mellan de internationella djurrättsfilosofer som Peter Singer, som menar att det finns djurförsök som är berättigade, och Tom Regan, som avvisar alla försök.

Varför fnissas det så ofta i de finare politiska leden åt djurvännernas engagemang? Kanske är det så att fnisset kan hjälpa oss förtränga det faktum att vårt ”moderna” samhälle i hög grad bygger på andra arters lidande? Kanske beror fnisset också på historielöshet? Det var ju inte bara Astrid Lindgren som engagerat sig för djurens rätt, även en arbetarförfattare med så stort socialt patos som Ivar Lo-Johansson var engagerad. Borde inte det väcka till viss nyfikenhet och analys? Kanske fnisset fastnar i halsen om man får klart för sig att många av de som gått till världshistorien för sitt sociala patos och sina människoskildringar också varit motståndare till kränkningar av djur. Mahatma Gandhi, Albert Schweizer, Annie Besant, Victor Hugo, Voltaire, Tolstoj, Blake, Ibsen, Schopenhauer, Shaw...

Det finns inte någon motsättning mellan att vara ”människovän” och att vara ”djurvän”. Det är ju inte heller så att de som beslutar om förtryck av djur kan sägas vara stora människovänner. Inom försök som rör biologisk krigsföring, kemisk krigsföring och forskning kring kärnvapen lider djuren bara som förspel till det att människor skall lida...

Å andra sidan kan man konstatera att människor som gjort de ondaste gärningar mot andra människor ibland uppträtt som djurskyddets försvarare; nazisterna massavrättade judar medan man skyddade djuren. Frågan var om detta var av hänsyn till djurens rätt, eller om det var för att ytterligare kränka judar? Rasister anser att lidande hos någon med ”fel” etniska bakgrund spelar mindre roll. Sexister anser att kränkande av ett kön är mer acceptabelt än kränkande av det andra. Speciesister anser att den egna artens intressen kan motivera kränkningar och lidande hos andra arter. Jämförelserna kan tyckas halta, men mönstren är faktiskt desamma. Detta borde föranleda en del funderingar.

Jag tror att avståndet mellan de som är lagstiftare och de som berörs av lagarna är för stort. Jag erkänner gärna att jag blev chockad när jag första gången mötte verkligheten i ett djurforskningslabb där man som enda skäl att plåga stressade individer frmförde att rutinerna var sådana. De som berörs av djurskyddslagarna är inte i första hand de som kallas kosmetikaforskare, äggproducenter, fläskproducenter eller pälsdjursuppfödare. De som berörs av djurskyddslagarna är naturligtvis främst djuren. Men hur många lagstiftare har besökt massanläggningar för burhöns, där varje höna har en yta lika stor som ett A4-papper att röra sig på p.g.a. att äggen annars blir några tioöringar dyrare... Hur många har sett hur suggorna tvingas leva för att de skall ge billigast möjliga fläskproduktion... Hur många lagstiftare har förresten sett ”försöksdjur” - detta märkliga begrepp! – ligga i kramper, kräkningar och smärtor för att lagstiftningen säger att djurförsök skall vara rutin för att pröva nya, mer eller mindre nödvändiga, produkter? Skulle vi acceptera att levande individer av människosläktet, med mindre utvecklad hjärnbark och mindre utvecklad tankeverksamhet, också används för rutinmässiga plågsamma försök?

Naturligtvis inte! Naturligtvis inte. Naturligtvis inte? Det är kanske just den frågeställningen som föranlett så många människor med social patos att ta avstånd från kränkningar av djur. För var går egentligen gränsen för vilken smärta och vilket lidande vi ska uppmuntra, vara likgiltiga för eller till nöds acceptera?

Än en gång: Finns det inte stora skäl för människor, som under evolutionen eller skapelsen (kalla det vad du vill!) försetts med förmåga att i hjärnbarken bedriva en rätt avancerad tankeförmåga, att ta ett moraliskt ansvar som medför att vi inte utsätter levande individer för systematiserad smärta, lidande och kränkningar? Vad ska annars den där hjärnbarken vara bra för?

Bilden är hämtad från en konstutställning på temat djurrätt, som pågår 7 - 11 oktober på Folkkulturcentrum på Skeppsholmen i Stockholm.

9 kommentarer:

  1. TACK SJÄLV FÖR DITT STORA ARBETE FÖR DJURENS RÄTT. DU GLÖMDE DET ALDRIG ENS SOM TOPP-POLITIKER! DÄRFÖR HAR DU EN SÄRSKILT PLATS I MITT HJÄRTA!
    Märit

    SvaraRadera
  2. Återigen en lysande analys, tack för den!

    SvaraRadera
  3. Utan djurförsök kan vi inte få fram nya läkemedel utan att prova på fattiga människor. Det finns således en konflikt mellan att vara solidarisk med människor och att vara insöad på djurens välfärd över allt annat. ATt djurskyddsmyndigheten lades ner är de flesta av oss jävligt tacksamma för! Deras förbud mot agnfiske fick allt mitt förtroende att försvinna! Grönsakerna för ägna sig åt miljön och inte hålla på med saker de inte begriper något av.

    SvaraRadera
  4. Gå in poå hemsidan för Djurens Rätt så får ni se det mest enfalida man kan tänka sig!

    SvaraRadera
  5. Näst sista Anonym som skriver om hur illa det skulle bli om vi inte har djurförsök bör studera forskningen lite bättre så ser Anonym att cellodling fungerar minst lika bra i de flesta fall.

    SvaraRadera
  6. Synd bara att Djurens rätt inte har en ledning som bryr sig om människor och därför struntar i arbetsrätt. Begriper de inte att detta går ut över folks förtroende för djurrättsarbetet Läs:
    www.stockholmsfria.nu/artikel/20043

    SvaraRadera
  7. Men artikeln ovan visar ju att föreningen tar arbetsrätten på största allvar. Beskedet är ju rakt; Ledningen prioriterar den fackliga förhandlingen och vill fokusera vid den. Jag tycker att det är strongt att man inte ger sig ut i media med lösryckta påståenden. En konflikt har nämligen alltid två sidor...

    Jag stämmer istället in i Schlaugs gratulation och att Djurens Rätt är en mycket viktig och bra förening.

    SvaraRadera
  8. Kommentar till anonym (8/10): varför har ledningen sett till att detta har lett till förhandling öht? Enda motivet som de uppgivit vid förhandlingen är ju att chefredaktören saknar högskoleutbildning. En utbildning som ingen tidigare chefredaktör för tidningen haft. Varför har vice ordförande (tillika TCO-anställde) Jessica Mann sagt till Toivo Jokkala att hon vill söka chefredaktörstjänsten SAMTIDIGT som hon sitter och fattar beslut om Toivo Jokkalas framtid?

    Om du tycker det är "strongt" så är du en riktig arbetsköpare-kramare som helt missat att göra en maktanalys.

    Läs Dagens Medias artikel om saken: http://www.dagensme dia.se/mallar/dagensmedia_ mall.asp?version=125435

    SvaraRadera
  9. Relfektioner kring dagns nobellpris kanske?

    Att angripa forskarvärdlen känns bra lamt när det finns så mycket annat som på ett eller annat sätt utrotar art efter art i en ruskigt snabb takt... men det är väll mp och aktivisternas melodi, angrip där det synns det spelar inte så stor roll vilken effekten blir?

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.