.png)
Vi kikade på teve förra torsdagen för att bese Skavlan som skulle ha ett sorts samtalsprogram snarare än debattprogram. Det lät lovande. Vi stängde av efter tio minuter på grund av totalt ointresse för vad de där i panelen hade att framföra om klippet som avslöjade en direktör och en anställd som kramades på en konsert.
Men sedan kom det sig att delvis samma panel beblandades med två skådisar, varav den ene (hanne) legat med en massa kvinnor medan han var gift med den andra (hona). Detta har hanen och honan skrivit om i en nyss utkommen bok. På kultursidor har högprofilerade frilansare känt sig nödgade att skriva om detta och fick därmed en inkomst.
Vi satte på SVT Play, tittade en stund och fann att vårt ointresse fanns kvar. Vad är det för fel på oss. Men frukostarna har pyntats med viss högläsning av de högprofilerades texter som varit antingen mycket roliga eller också förnumstiga.
Roligast var Croneman i Dagens Nyheter, han är 70 fyllda så han behöver inte ta hänsyn till någonting ty pension väntar vilket brukar pigga upp krönikörer som slipper tänka på att vara förbindlig mot ägarna för att få fortsätta. Således skrev karln:
"På plats för att hänga ut sig själva och sitt sexliv till nationell vädring på bästa sändningstid fanns skådespelarparet Julia Dufvenius och Christopher Wollter. De har skrivit en bok som handlar om hur han bedrar henne uppemot hundra gånger. Hon märker inget. Han är ”konstig”. Han är ”frånvarande”. Det pågår i decennier.
Beteendet går numera som bekant under diagnosen ”sexmissbruk” och i alla fall de långtidsbedragna har fått epitetet ”medberoende”. Det skaver rätt rejält i mig, dessa moderna diagnoser och allt jäkla tjat om kemisk obalans (allt går att medicinera!) – och visst hade jag önskat att det också hade skavt lite mer i både Fredrik Skavlan och hans panel. Här fanns mängder av perfekta ingångar i samtalet att på riktigt ifrågasätta och pressa huvudpersonerna – men satan vad de kom billigt undan..
Förr var vi mer rakt på sak mot häradsbetäckare som Christopher Wollter. Vi lade i alla fall aldrig huvudet på sned och sade medlidsamt: ”Du är sjuk, vännen”. Notoriska bedragare kallades praktsvin och uppmanades att hålla kuken i styr i fortsättningen.
Paret Dufvenius/Wollter skulle, om inte ha manglats, så i alla fall starkt ifrågasatts – inte minst idén om att göra bekännelselitteratur och ekonomisera en familjetragedi.
”Vi har skrivit boken för att vi vill hjälpa andra”. Åt detta skrattade jag länge, rått och elakt."
Erkännes, det gjorde jag också. Som pensionär har man rätt till det. Om det beror på livserfarenhet, viss cynism eller på begynnande demens eller liknande kan man ju fundera på. Skulle tippa på en blandning av de två förstnämnda, men det tippningen kan ju bero på det sistnämnda.
God morgon, bästa bloggläsare.