Ibland lyckas Svenska Dagbladet leverera texter som förvånar. Som när Lena Andersson skriver: "Om det före kriget fanns minsta aning om att Ryssland uppfattade talet om att få Nato till granne i Ukraina som en provokation och aggression, borde klokskapen ha gjort allt för att undvika det."
Mitt svar på det är: Vem som helst som har öron att höra med, ögon att se med, har med lätthet kunnat begripa att den ryska regimen ansåg att öppning för ukrainskt medlemskap i Nato vore en provokation. Inte minst därför att Ryssland har sin stora bas för sin Svartahavsflotta på Krim och självfallet inte skulle acceptera att den hamnade i ett Natoland.
Många kan nog till och med ha två tankar i huvudet på en gång: A) Ukraina hade all rätt i världen att söka medlemskap i Nato B) men Nato hade kunnat säga att medlemskap inte är aktuellt under överskådlig tid.
En av förutsättningarna för att förhindra krig är att man försöker förstå hur ens eget tal och handlande uppfattas av den andre. Dagens ledande figurer är dåliga på det.
Geopolitik har likheter med personliga relationer och personligt handlande. Man behöver inte göra allt man har rätt till. Visst har jag företräda för att gå över en gata på ett övergångsställe - men ser jag att ett utnyttjade av det företrädet skulle skapa en massa problem i trafikkorsningen så avstår jag min rätt. Av den enkla anledningen att vi lever tillsammans och min rätt inte självklart är viktigare än att omgivningen fungerar så bra som möjligt.
Lena Andersson förvånar än mer genom att helt realistiskt slå fast: "När väst någon enstaka gång talar om fred numera heter det att fred
endast kan slutas på Ukrainas villkor. Det är att motsätta sig fred,
eftersom inga utsikter finns för rysk kapitulation. Fred innebär
kompromiss."
Så är det onekligen. Vi kan tycka att det är skit, men realism är ofta av godo i långa loppet. En miljon ryssar har dött eller skadats allvarligt under kriget. I vart fall en halv miljon ukrainare. Den som säger att det bästa är att kriget fortsätter till Ryssland tvingas dra sig tillbaka måste förstås svara på frågan "hur många döda är det värt?" på samma sätt som de som nu vill se kompromiss och fred måste svara på frågan "men finns då inte risk att Ryssland går vidare, tar för sig av andra områden, kanske till och med Gotland?"
Båda frågorna är relevanta. Mina svar är 1) att det må vara slut med dödandet nu, så kompromissa och 2) har oerhört svårt att tro att Ryssland, med de enorma dödsfall och de usla erfarenheter man har av kriget, skulle starta ett nytt krig för att gripa fler landområden.
På frågan om mina svar ger rättvisa så är svaret nej. Det är inte rättvist. Rättvisa vore att Ryssland lämnar allt som tillhör Ukraina, rättvisa vore också om alla de döda soldater - som nyss varit civila fäder, mödrar, söner, döttrar, bröder, söner och livskamrater - skall återuppstå, rättvisa vore att varje personmina på ett magiskt sätt försvann, att sjukhus och skolor och bibliotek och bostäder reste sig från ruinerna och fungerade igen. Det vore rättvisa.
Realism är ofta bättre än naivt svärmeri om något som inte kan uppstå. Synd. Men så är det. Och låt oss verkligen hoppas, även om det nog är lite naivt, att försoning kan råda när alla de ukrainare som flytt och deserterat kommer tillbaka till sitt land och möter de som förlorat sina söner, föräldrar och livskamrater i sprängda stridsvagnar och skitiga skyttegravar. Det krävs stora människor för att klara av en sådan försoning - få av oss människor är lika stora som Nelson Mandela när det gäller försoning.
Lena Andersson skriver så här: "När det i umgängeskretsen finns en snarstucken person som drivs av prestige och ärelystnad, som känner sig förnedrad och ständigt utsatt för oförrätter, då förhåller man sig till hans psyke. Man söker beröringspunkter hellre än konfliktytor, man argumenterar bara i rätt forum och på rätt dag, man låter bli att paradera framför honom med sina rättigheter.
Rättrådigheten
har naturligtvis mycket att anmärka på beteendet. Flåbusar ska
bestraffas, inte belönas! Så sant, men tillvaron har sina villkor. Den
som håller livet högst är nödgad att se till psykologiska realiteter och
försöka leva sig in i den andres rationalitet. Besinning är en dygd.
Det betyder inte att man glömmer eller relativiserar vad som är gott och
rättvist, bara att man är beredd att avstå sin idealistiska fåfänga."
Det är sällan numera jag håller med Lena Andersson. Men denna gång gör jag det.
Hennes inledning bär på något som många som vågat drista sig i frågan om fred och krig. Hon skriver: "I tre år har jag
ruvat på några undflyende frågor om kriget i Ukraina. För den händelse
jag fått fatt i min undran har jag bedömt den som omöjlig att torgföra.
Beredskapstider är inte frihetstider."
Så sant. Den som dristat sig att tala om fred, diplomati, kompromisser och vikten av att se på sig själv med den andres ögon har sannerligen blivit beskylld för det mest häpnadsväckande. Det började redan 2017 i Sälen (Folk och Försvar) när den dåvarande försvarsministern hävdade att de som hade invändningar mot att Sverige skulle ingå ett värdlandsavtal med Nato gick fiendens ärende. Så tystar man det samtal som kännetecknar den liberala samhällsmodellen.
Om detta skriver jag för övrigt i boken Ett jävla tjat om fred. Finns på bibliotek och handel.