En "rättvis fred" är inte rättvis för de som dör, inte för de som måste amputeta ben och armar, inte för de som blir mentala vrak, inte för föräldrar som mister ett barn i en skyttegrav. Ändå talar politiker och experter i tevestudior om rättvis fred.
Vad i h-e är rättvisa? Ur den enskildes perspektiv, ur politiska ledares perspektiv, ur ledarskribenters skrivbordsperspektiv?
Var atombomben över Nagasaki rättvis? Var bombningarna av Dresden rättvis?
En rättvis fred kräver i så fall ett ohyggligt krig
Är det rättvist att bomba ihjäl tant Alma och barn i sju förskolor för att statschefen beslutat bomba ett annat land?
Är öga för öga rättvist? Tand för tand? Är det rättvist att vi alla blir binda och tandlösa?
Vi behöver ett jävla tjatande om fred. Naivt? Möjligt. Men bättre det än att tjata om krig och vara cynisk.
Vi behöver se oss själva med den andras ögon. Precis som den andre behöver se sig själv med våra ögon.
Vi måste sluta tjafsa om vem som började. Och analysera hur det kan trappas ner.
Rättvist blir det inte. Men fler kan få leva. Med både armar och ben. Fler kan få älska, skratta, studera, se soluppgången. Så tjata om fred!
Det är såväl fattigt som farligt när ett enda perspektiv tillåts dominera det offentliga samtalet. När krigskulturen blir norm är vi illa ute. Vi är illa ute.
Så tjata om fred! Mopsa!