SLADDRIGA FRÅGETECKEN ERSÄTTS MED REJÄLT UTROPSTECKEN

Så har det då kommit en ny bok på temat Jan Myrdal och hans föräldrar. Såpan fortsätter således. Men nu med ett utropstecken efter alla de ganska sladdriga frågetecken som radats upp under åren...

Det är Lasse Diding - mannen med ryggsäck innehållande allt från guldpengar till Leninstaty och Leninpris - som skrivit så det står härliga till.

Det Lasse Diding ägnat många år åt, vad gäller Myrdal, är att ge honom en hjälpande hand, ta hand om hans bibliotek, inhysa honom och se till att omvärlden inte glömmer honom. Och nu med sin bok sätta uppenbart stabila utropstecken där sladdriga frågetecken - förklädda till utropstecken - tidigare fått råda som sanningar. Diding har varit något av en räddare i nöden. Och nu också i döden.

Kort och mycket ofullständig version av såpan: Jan Myrdal skrev grymt elakt/avslöjande om sin uppväxt och sina - mer än välkända - föräldrar Alva och Gunnar. Vilket ledde till en radda reaktioner under många långa år - och som förra året pyntades med boken "De hemliga breven". I vilken Jans son Janken Myrdal och syster Kaj Fölster tillsammans med journalisten Bosse Lindquist beskriver händelser på ett för Jan Myrdal mindre smickrande (understatement) sätt.

Boken blev Augustnominerad. Inte kattskit det inte...

Boken fick förstås inte minst borgerligt sinnade politik- kultur- och ledarskribenter att jubla eftersom de - både berättigat och mindre berättigat - gärna ser att Jan Myrdal får mer smuts på sig än det han själv skvätt upp.

Och nu kommer Diding och avslöjar det som uppenbarligen är halvsanningar och mer helgjutna lögner i denna bok. Mången kommer att höja på ögonbrynen, förmodligen titta bort, en del kommer att skämmas. Tänk så det kan bli. Läsvärt. Till och med för mig som inte följt den myrdalska trätan med större intresse. Även om ett antal av familjen Myrdals böcker finns i mina bokhyllor.

KLUVEN INSTÄLLNING TILL MYRDAL
Min egen relation till Jan Myrdal har varit kluven - och den som känner till honom och inte haft en kluven inställning bör ifrågasätta sig själv. Han var en av de 98 författare som jag hade förmånen att samtala med i SVT:s programserien "En bok, en författare". Vi talade om hans bok Röd stjärna över Indien. Den handlar om hans vandring i Dandakaranyas djungel tillsammans med den maoistiska gerillan. Och om att han hellre ville dö i Indiens djungler än i svensk äldrevård.

En märklig man, vi satt länge och pratade om Indien, Kina och världen i stort efter det att kamerorna släckts, vi var inte överens om allt kan ju lugnt sägas.

Men Jan var vänlig ändå, på det sätt som en man i hans ädla ålder kunde vara mot en, som han med viss rätt nog ansåg, mindre vetande yngre man. Om Kina, som jag trots allt visste en hel del om till hans förvåning, hade vi i alla fall något sånär jämlikt (nåja) samtal. Han ville dessutom gärna tala om mekano och redovisa hur viktigt han ansåg det vara för pojkar att få bygga med sådana.

Efter detta la han in mig i en mejllista av närmast personlig karaktär - varför jag hamnade på den sändlistan vet jag inte. Jag drog mig ur snabbt. Den kändes unken, oresonlig, obehaglig då personliga relationer och mindre smickrande ordväxlingar mellan Jan och hans dåvarande hustru pågick. Jag tog mig, som sagt, ur den där listan fortare än kvickt.

FINNS INGET SOCIALT DJUR SOM ÄR...
Jag letar fram Jan Myrdals bok Röd stjärna över Indien. Och minns hur han berättade om hur han som gammal man övernattat i naxaliternas hyddor och med vilken värdighet han bemöttes då han under nätterna "måste få stöd och hjälp för att gå ut och pissa".

På frågan om han inte var väldigt enögd svarade han medan han - trots allt vänligt och lågmält - spände blicken i mig: "Jag är partisk. Det är vi alla och det finns inget socialt djur som är en opartisk iakttagare". Vilket förstås är sant. Något också recensenter bör ha klart för sig.