Jag följer det amerikanska valet. Som en sorts underhållning. Just nu blir den mer bisarr för varje dag. Regin under Trumps möten har drag av fascism, det är storslaget, pompöst och med huvudpersonen som en gud som tittar ut över sitt folk. Harris möten är mer personliga men har ett drag av amatörism och påklistrad trevlighet och evigt skrattande. Hur ska man kunna ha förtroende för någon av de där figurerna??
Politik är rent allmänt en sorts teater. Med repetitioner, manus, roller och huvudaktörer. Med scenerier, regi och biroller. Med kritiker, åskådare och sufflörer. Men när teatern i det politiska livet alltmer förvandlas från medel till ideologi joggar det olust utefter ryggraden. Inför min sista valrörelse skrev jag i min bok "Svarta oliver och gröna drömmar" så här:
”Alla vi som deltar på den politiska scenen måste vara uppmärksamma så att inte gränserna överskrids. Och alla de som lyssnar och tittar kan hjälpa till som väktare genom att reagera när politiker och journalister hamnar i roller av skådespelare och recensenter. Risken är att vi alla som arbetar politiskt vill ha bra recensioner och därmed medvetet, eller omedvetet, söker flesta möjliga getingar i kvällstidningarnas rankinglistor eller försöker ta hem flesta möjliga ronder när den politiska debatten recenseras som en boxningsmatch. Jag beklagar mig inte för att jag skulle ha fått få getingar eller tagit hem få ronder - tvärtom, jag har fått ganska många. Men jag är orolig för hur vi alla som uppträder på den politiska scenen påverkas. Jag är orolig för hur jag själv påverkas av kravet på att få hyggliga recensioner av de som bedömer debatten som en teater snarare än som ett politiskt samtal.
Frågan är vilken som är mest förnedrad när teaterrecensenterna tar över: politikern, journalisten eller väljaren. Jag tror att det är den sistnämnde. Och jag känner olust i att delta i en ny valrörelse där journalister, som reducerar sig själva till något mycket mindre än de i själva verket är, upprepar bravaden med getingar eller ronder också i 1998 års val. I tron att de måste leverera underhållning. I tron att de inte kan bättre. Förmodligen utan att förstå vad de kan ställa till med. ”
Slut citat.
I Sverige har "dueller" och oneliner blivit del av främst tevemediets vardag. Jag hävdar att det går utför.
Jag undrar om de politiska högdjuren i USA begriper vad de är på väg att ställa till med. Med högdjur menar jag Trump och Harris och deras strateger, men också mediekåren som verkligen uppträder som om de vore på en scen med burlesk teater. Det gäller sannerligen inte bara Fox News, vilket man kan få intryck av om man tar del av svenska medier och kommentarer.