I Sverige dominerar en känsla av besvikelse, skräck och överraskning. Det sistnämnda förvånar mig, för allt har ju länge talat för att Trump skulle vinna rejält. Men svenska journalister och kommentarer har nog lite svårt att se klart genom färgade glasögon; nästan alla VILLE att Harris skulle vinna och tolkade det som skedde med dessa färgade glasögon.
Än värre: svenska mediemänniskor har fått för sig att tevekanaler som CNN är "neutralt" medan sådana som FOX däremot är propagandistiskt, det sistnämnda stämmer men det förstnämnda är inte korrekt. Dessutom finns det den svenska mediemodellen av "Följa John", det vill säga nästan alla följer varandra och bekräftar därmed varandra.
Den som försökt följa underströmmarna - inte bara ytliga opinionsmätningar - i USA har sett hur Harris tappat allt mer i det som tidigare varit Demokraternas givna väljargrupper. Det är som när Socialdemokraterna tappat sina väljargrupper till Sverigedemokraterna, först förnekar man det, sedan förringar man det och sedan ställs man inför fakta och tycks överraskad.
Lägg till det att ju fler generationer som tillkommer ju större betydelse får poddar och annat. I Sverige hade förmodligen ganska få hört talas om Joe Rogans podd, eller trott att den var något sorts spektakel, när Trump sätter sig i en intervju/samtal.
En svensk podd som fattat allt det där är USA&Co där Frida Stranne och Taimaz Ghaffari samtalar och spelar upp inslag. Mycket riktigt visade det sig när jag efter valet lyssnat på deras sista podd före valet att de också anade att Trump skulle vinna stort.
DEMOKRATERNA VAR TRUMPS BÄSTA VALLOKOMOTIV
I Sverige har många för sig att Harris skulle få kvinnor att rösta på henne, inte minst för att hon är kvinna och skulle kunna "spräcka glastaket" och för abortfrågan. Men identitetspolitiken är långt ifrån normaliserad i USA. Och redan tidigt kunde man se att allt fler kvinnor sympatiserade med Trump.
Men tydligast av allt var ju när man följde Trumps och Harris kampanjmöten. Det första gänget visste vad de höll på med, det gjorde tyvärr inte det andra gänget- ibland kändes Demokraternas möten rent amatöristiska och talen var på många sätt identiska gång efter annan. Att dra upp hyperrika artister och skådisar på scenen har snarast motsatt effekt hos de som lever sina hårda, ibland fattiga, vardagsliv.
Harris pratade mest om småföretag och medelklassen medan Trump lyckades skapa förhoppningar hos allt från utfattiga till superrika.
Harris förde en feg valkampanj, allra fegast var hon i klimat- och miljöfrågor. Superelitens egen Trump tillhörde inte etablissemanget, supereliten Harris var djupt invävd i etablissemanget och det som kallas klägg.
Jag hävdade att Trump skulle vinna stort, trodde han skulle vinna totalt med 5 procentenheter men det blev snarare 4. Jag var övertyga om att han skulle ta hem nästan alla vägmästarstater, men han tog hem alla. Det som förvånar mig är att så många är så överraskade.
Ett sätt att förstå USA bättre har, som sagt, tillkommit på senare tid: podden heter USA&Co och där analyserar Frida Stranne och Taimaz Ghaffari.