.png)
att öka. Samtidigt urholkas den biologiska mångfalden, arter får allt svårare att överleva, utrotningen pågår i hastig takt.
I länder som Sverige lever vi långt utöver vad som är hållbart i betydelsen att alla skulle kunna leva alltid på det sättet. Våra ekologiska fotavtryck är groteskt stora.
Ändå är det så lätt att åtgärda dessa problem. Det är bara att i stort sett helt sluta att flyga på semester - hur svårt kan det vara?? -sluta överkonsumera sådant vi inte behöver, ta hand om våra prylar, äta mindre kött och sluta köpa sånt som importerade paprikor och flaskvatten.
Hur jäkla svårt kan det vara??? Har vi större hjärna än Simpson?
Problemet är det som falskeligen kallas för "ekonomi". Vi har byggt system som kräver tillväxt, inte för att vi skulle gå under om BNP hölls på samma nivå som 1990, vi kunde leva goda liv även då, men det som helt bisarrt kallas "ekonomi" går under. Vi är systemets fångar. När ska vi göra något åt det?
Miljöpartiet, och andra gröna partier inte minst i Europa, bildades för att befria oss från fångenskapen. Motståndet var groteskt stort. Så stort att opinionsbildning för systemförändring i stort sett lades ner. Så vi förblir systemets fångar...
Skriver så här i min bok Vad ska vi ha samhället till? som kom ut häromåret
"Under den tid vi haft ekonomisk tillväxt har vi sett hur välfärd och välstånd ökat. Det är därför förståeligt att så många, så envetet, så ofta och så gärna berättar att ekonomisk tillväxt är ett grundfundament för utveckling.
Tillväxten är, enligt berättelsen, en förutsättning för god standard, trygghet och välstånd. Och så hänvisas till våra föräldrars och morföräldrars marsch ut ur fattigdom, hur vi fått moderna bostäder med rinnande varmt vatten och wc, mat på borden och möjlighet för de flesta familjer att köpa bil.
Men det går förstås att vända på det. Det är människors behov och vilja att förbättra egna och sina medmänniskors liv som drivit fram uppfinningar, verksamheter och regelverk som också lett till ekonomisk tillväxt. Vi har fått bättre bostäder, vi slipper hungra, vi har fått bekvämare liv därför att vi har strävat dithän. Och den strävan har också lett till ekonomisk tillväxt.
Vad som är hönan och ägget – är det tillväxten som gett oss det goda livet, eller är det stävan efter det goda livet som lett till tillväxt – är inte ointressant.
Den kan förvisso ses som en filosofisk fråga, men även som en reellt praktiskt fråga vad gäller våra möjligheter att leva goda liv på en planet som även fortsättningsvis tillåter det.
Alltså: är ekonomisk tillväxt en förutsättning för utveckling? Eller hör ekonomisk tillväxt till en viss period av det vi kan kalla samhällsevolutionen? Har vi idag andra behov än de som ekonomisk tillväxt kan knytas till? Är det till och med så att ekonomisk tillväxt i ett visst utvecklingsskede tenderar till att bli oekonomisk – rent av destruktiv för både människa och miljö?
Min övertygelse är att vi i varje skede av samhällsevolutionen bör ställa oss frågan: Vad är bättre liv? Svaret på den frågan är förstås individuellt. Men framför beror svaret på vilket skede av samhällsevolutionen vi befinner oss i. Det som kan var nog så eftertraktansvärt i ett tidevarv, när samhället har materiell brist, behöver inte vara det i ett senare skede.
Lika naturligt som Sveriges utveckling varit intimt förknippad med tillväxt på vägen ur Fattigsverige lika naturligt är det när andra länder och regioner försöker ta sig ur den materiella fattigdomen. Bättre liv och ekonomisk tillväxt går så uppenbart hand i hand i vissa skeden av ett samhälles utveckling. Det är alltså inte det jag ifrågasätter – fint om kritiker av min analys tar hänsyn till det innan de går igång…:-)
Är det så att ekonomisk tillväxt är målet – eller är det så att bättre liv är målet? Om svaret är det förstnämnda så må vi i Sverige fortsätta argumentera på det sätt som görs idag. En snabb koll i mediearkiv visar att kulturskola sägs vara bra för tillväxten, att nytt operahus i Stockholm skulle vara bra för tillväxten, att demokrati är bra för tillväxten, att mänskliga rättigheter är bra för tillväxten, att integration är bra för tillväxten. Höghastighetsbanor är bra för tillväxten. Maxtaxa i förskolan är bra för tillväxten, liksom fler gallerior. Nya logistikcenter, med utrymme för fler varor att lasta och lagra, är bra för tillväxten.
Exemplen kan mångfaldigas. Investeringar skall göras, och beslut skall tas, för att de är bra för tillväxten. Som om inte både kulturskola och opera har ett egenvärde som är värt att försvara. Som om inte mänskliga rättigheter och demokrati har ett egenvärde som är värt att försvara. Som om inte integration har ett egenvärde som är värt att försvara. Som om järnvägsinvesteringar inte skulle vara motiverade om de inte bidrog till ekonomisk tillväxt.
Är svaret på frågan istället att målet är bättre liv så hamnar vi i en annan beslutsprocess. Om bättre liv kan vara mer fri tid, mer delaktig kultur, mer social närvaro så uppkommer plötsligt motiv för beslut som inte kan motiveras med att de leder till just ekonomisk tillväxt. Beslut som kanske tvärtom tenderar att dra ner tillväxttakten, kanske låter den plana ut eller till och med resultera i nerväxt.
Men ett sådant synsätt tycks än så länge vara omöjligt att föra in som en naturlig del av den politiska och ekonomiska debatten. Kanske beror det på att våra hjärnor har en fäbless för att sortera in både begrepp och föreställningar i enkla fack av gott eller ont och rätt eller fel. Och att tro på ekonomisk tillväxt är, enligt rådande norm, gott och rätt...
All nyhetsförmedling – för att inte tala om nästan all politisk debatt – utgår nästan alltid från att tillväxt är något eftertraktansvärt, något vi nästan inte kan leva utan, något som är förutsättning för fortsatt utveckling, något gott, något rätt och självklart.
Eftersom vår civilisations utveckling gjort mätstickan till en värdemätare så blev vi vana att mäta sådant som lätt kan mätas. Livets kvaliteter elimineras då lätt från de kvantiteter där de ingår.
BNP är i första hand ett kvantitetsmått. Ekonomisk tillväxt innebär att årets BNP är större än förra årets. Inte att innehållet är vare sig bättre, grönare eller hållbarare än förra årets.
DEN BISARRA LAGSTIFTNINGEN...
Tittar vi tillbaka så ser vi att ekonomisk tillväxt och förbättringar av vår livssituation är intimt förknippade. Så är det. Men det legitimerar inte den smått absurda tilltro till tillväxt som råder idag i ett land som Sverige.
Att ens problematisera tillväxten i den offentliga debatten kan vara detsamma som att frånsäga sig möjlighet till karriär. Att i en ekonomisk debatt ifrågasätta tillväxten är lika oerhört som om en präst under en predikan skulle ifrågasätta trosbekännelsen.
Ja, vi har till och med i svensk lagstiftning skrivit in att målet är ekonomisk tillväxt. Det finns i en av Sveriges mest använda lagar, nämligen Plan- och bygglagen. Där kan vi läsa att utformningen av bebyggelse ska främja en god ekonomisk tillväxt. Vi har ingått internationella avtal som explicit skall främja den ekonomiska tillväxten. Riksdagen har tagit beslut om att klimatpolitiken inte får hämma den ekonomiska tillväxten. Vi har skapat en myndighet som till och med heter Tillväxtverket. Projekt och investeringar tillkommer ständigt med det uttalade syftet att det skall skapa tillväxt.
När framtidsplaneringar görs tas tillväxten som ett axiom, något som inte kan betvivlas. Finansieringen av till exempel pensionssystemet bygger på hoppet om evig ekonomisk tillväxt.
Såväl vänster som höger utgår från grundförutsättningen: fortsatt ekonomisk tillväxt oavsett i vilket skede av samhällsevolutionen vi än är. Oavsett om vi befinner oss i ett stadie av materiell fattigdom eller i stadie av materiell rikedom, oavsett om det är ett samhälle där folkhälsan är svag beroende på att människor har för lite mat eller har för mycket mat.
I valdebatter, som numera styrs alltmer av programledare, existerar inte ens antydningar till debatt om skillnaden mellan ekonomisk tillväxt och utveckling, än mindre om det finns rationella skäl till att betrakta ekonomisk tillväxt på samma sätt idag som vi gjorde i vårt land på 1960-talet.
Till och med det gröna partiet talar numera i termer av tillväxt, liksom delar av miljörörelsen. Ett grönt statsråd meddelade att han såg tillväxtens gränser som en filosofisk fråga. Även de som mellan skål och vägg är tillväxtskeptiska eller till och med hårt kritiska låter i offentliga sammanhang som tillväxtvänner, om än lite bekymrade sådana. De erkänner att de ser avigsidor av tillväxten, men avigsidorna kan vi nog komma tillrätta med.
Visst kan ledande politiker, utan att riskera sin karriär i något av riksdagspartierna, offentligt fundera över ”andra sätt att mäta välfärden” och hur ”kompletterande värden” bör lyftas. Men det är tämligen harmlöst jämfört med frågan hur vi skall ta oss ur beroendet – beroendet – av ekonomisk tillväxt. Även något så elementärt som att diskutera tillväxtens baksidor, eller ens om huruvida vi lever bättre liv
SMARTA FIGURER SOM ÄR KOKRADE SOM SPÅN...
Samtal om ekonomisk tillväxt är således marig. Inte minst därför att så många, som talar så ofta, och så positivt om ekonomisk tillväxt strör floskler omkring sig.
”Det tråkiga ordet tillväxt står för att bygga för framtiden, för ett materiellt gott och tryggt liv för folkflertalet”, skrev till exempel den forne chefsekonomen på SEB, Klas Eklund, i sin bok Ekonomisk tillväxt. Synnerligen ensidigt, faktum är att tillväxten i årtionden baserats på tillgång av fossila bränslen vars koldioxidutsläpp håller på att göra världen allt annat än trygg. Vilket forskningen kommit fram till långt innan Eklund skrev sin bok.
”Ett samhälle utan tillväxt är otänkbart”, meddelade professor Christer Gunnarsson i sin bok Hållbarhetsmyten. Som om till exempel Norge inte skulle ha ett samhälle utan att BNP växer år från år.
Johan Ehrenberg, den socialistiske eldsjälen, tog i så det knakade när han i en av ETC:s ledare hävdade att ”tillväxten kan vara oändlig i en ändlig värld eftersom tillväxt handlar om att varor och tjänster görs smartare och smartare”. Vilket inte alls stämmer eftersom effektivare utnyttjande av resurser inte har ett smack med ekonomisk tillväxt att göra – effektiviserat resursutnyttjande leder oftast till billigare varor vilket innebär att dessa de facto bidrar mindre till den ekonomiska tillväxten.
Marian Redetzki – för att ta Johan Ehrenbergs motsats – skriver i Den gröna myten att den ”miljömässiga resursbasen inte utgör någon bindande hämsko för fortsatt ekonomisk expansion”. Begreppet expansion blir lätt tragikomiskt när det sätts samman med ordet ekonomi som kommer från grekiskan och betyder ”hushållning med Jordens resurser”.
Även Miljöpartiets tidigare språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand har kramat tillväxtberättelsen på DN Debatt där de tillsammans med dåvarande statsministern Göran Persson (S) och partiledaren Lars Ohly (V) meddelade: "Våra tre partier är fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer." Därmed formulerade språkrören kärnan i det som kallas ekomodernism, vilket är något helt annat än den ideologiska grund som partiet bildats på och som snarare kan beskrivas som ekologisk postmodernism.
DEN MARIGA MATEMATIKEN
Jag kan, när jag hör debatten om tillväxt, få för mig att kritiken av hur skolan misslyckats med att förmedla kunskaper i matematik är fullt berättigad. Politiker och ekonomer utnyttjar gärna dessa brister för att inte komplicera tillvaron. Det är komplicerat att trovärdigt förklara varför ett samhälle gjort sig beroende av något som inte bara är enfaldigt – och som tär på de planetära processer vi är beroende av – utan också är orimligt.
I valrörelsen 2010 var socialdemokraternas huvudbudskap Tillväxt sedan 1889. Några dagar före valet träffade jag en valarbetare som delade ut lappar med just den parollen. Jag frågade honom, där han stod framför valstugan, om han visste hur många valstugor hans parti haft tillgång till om det 1889 börjat med tio stycken i hela landet och sedan ökat med tio valstugor varje år. Jodå, drygt tusen valstugor hade det nog funnits. Inte så illa, kom vi överens om.
Sedan frågade jag honom vad det skulle innebära om partiet istället ökat antalet valstugor med försiktiga 10 procent varje år. Det vill säga om tillväxten var 10 procent. Flera tusen, trodde mannen. Kanske rent av uppåt tiotusen eller så, gissade han medan han delade ut sina lappar. Jag berättade för honom att det skulle varit fler än några tusen, nämligen ungefär 1,5 miljoner valstugor.
Varenda människa som bor i Sverige skulle kunna rymmas i era valstugor, påpekade jag lite ironiskt. Lagom till valet 2030 skulle varenda individ boende i Sverige kunnat ha en alldeles egen valstuga av märket S. Och inom skrämmande kort tid skulle inte bara Sveriges städer utan också jordbruksmark, skogsmark, fjäll och skärgårdar vara totalt övertäckta med socialdemokraternas valstugor.
Hur räknar du då, frågade valarbetaren medan han fortsatte att dela ut. Jag räknar på det sätt ekonomisk tillväxt räknas.
Politiker som svänger sig med begreppet tillväxt är ofta usla på matte. Ekonomisk tillväxt mäts exponentiellt. Och det här med exponentiell tillväxt är besvärligt att förstå. Och den som förstår väljer ändå gärna att blunda för det hen förstår. Kanske är det just så som nationalekonomen Kate Raworth skriver i sin bok Donutekonomi:
”Eftersom fortsatt ekonomisk tillväxt också i höginkomstländer anses vara politiskt nödvändigt så hävdas desperat att den är möjlig att uppnå i evighet.” Amen. Kate Raworth berättar vidare om hur hon på en konferens träffade en av sina gamla professorer. Efter att hövligt samtalat lite om familj och karriär ställde hon frågan om det var möjligt med evig BNP-tillväxt. Ja, utbrast han, det måste det vara. Hon skriver: ”Jag häpnade, inte bara över styrkan i hans övertygelse, utan av resonemanget bakom. Han var säker på att ekonomisk tillväxt i evighet är möjligt eftersom det måste vara möjligt i evighet.”
Om detta har Nationalencyklopedin följande att säga: ”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder.” Men det spelar ingen roll för den troende, det är ändå vi som påpekar det orimliga i tron på den eviga tillväxten som anses flummiga.
Samtal om tillväxt är således problematiskt. Inte minst därför att det i luften, så att säga, ligger att tillväxten måste fungera i evigt trots att den inte kan fungera i evigt. Vilket borde få var och en att åtminstone bli tillväxtagnostiker.
DEN EXPONENTIELLA TILLVÄXTENS DILEMMA
Min första fråga till den socialdemokratiska valarbetaren var vad som hade hänt om sossarna placerat ut tio nya valstugor varje år. Det brukar kallas linjär tillväxt. När tusen stugor byggts så känns inte ytterligare tio stycken som lika maffigt som när det bara fanns hundra att utgå från. Trots att ökningen är lika stor i verkligheten. Men inte procentuellt. Tio nya stugor som läggs till de 100 som redan finns blir en ökning med hela tio procent. Tio procents tillväxt. Medan tio nya stugor till de 1000 som redan finns blir en ynklig ökning med bara 1 procent. En procents tillväxt. Den reella ökningen är lika stor, men den procentuella betydligt mindre.
Hade stugorna varit BNP hade det hetat att tillväxten sjunkit dramatiskt, att regeringen misslyckats och att vi var på väg att bli fattigare trots att vi blivit rikare för varje år.
Exponentiell tillväxt, som ekonomisk tillväxt mäts, innebär växt med ständigt ökande hastighet, på samma sätt som ränta på ränta. Om tillväxten uppgår till fyra procent så fördubblats BNP på 18 år. Om årets BNP ryms i en vinbox, så krävs två boxar 18 år senare, fyra boxar ytterligare 18 år senare, åtta boxar efter ytterligare 18 år. Efter 90 år behöver vi 36 boxar, efter 180 år behöver vi 1152 (en rejäl hylla på Systembolaget), efter 252 år spränger vi bolaget eftersom det krävs 18 432 boxar för att 18 år senare krävas 36 864 boxar. Efter 504 år – i Sverige finns ekar som är dubbelt så gamla – spränger vi det mesta eftersom det krävs 301 989 888 boxar. 18 år senare det dubbla.
Inte en krona av ökningen skulle bero på inflation eller något annat, ökningen hänger enbart ihop med den exponentiella tillväxtens egen konsekvens. Den konsekvens som Nationalencyklopedin beskriver som orimlig i längden.
Problem är att vi byggt upp system och strukturer som gjort sig beroende av det orimliga. På något sätt måste vi ta oss ur det beroendet. Visa kvinnor och män funderar över om den sentida kapitalismen överlever ett sådant oberoende. Svaren är oftast nekande. Därav rädslan att söka sig andra utvecklingsmodeller, därav paniken som omgärdar själva begreppet, därav det nästan maniska förhållningssättet.
Vi har blivit ganska duktiga på att inom olika områden se på utveckling på ett mer intelligent sätt. Men när det gäller synen på just ekonomisk tillväxt har så många fastnat genom att titta bakåt – de fördömanden som tillväxtkritiker får sig till livs är ofta av den arten att det hänvisas till det som varit. Hade vi inte haft tillväxt hade vi fortfarande levt i grottor. Fattigdomen kommer att ta oss om BNP inte för varje år blir större och större. För det är ju det som är ekonomisk tillväxt. Inte att det redan befintliga innehållet i BNP skulle bli mer hållbart, utan bara att BNP ökar från ett år till ett annat. Givetvis per capita. BNP ökar inte bara därför att olja ersätts av solpaneler. Eller kött av bönor. Det är därför surret om ”grön tillväxt” är lika manipulativt som destruktivt."
Slut på utdrag ur boken... Den finns på bibliotek. Men också i lokal bokhandel och hos nätbokhandlare som Bokus och AdLibris. Signerad - och för den som vill också dedikerad - till Bokus-pris finns den via beställning hos provoka@telia.com