.png)
precis vid tomtgränsen.
På den satt ett lodjur och tittade på mig när jag räfsade i trädgården.
Jakt på lodjur. Ett fullständigt bisarr jakt.
Jag har svårt att fatta hur det kan uppstå så stor glädje att skjuta ett lodjur. En sån eufori, som med stolthet, visas upp i filmen nedan.
Men det är klart, varför skulle jag kunna fatta allt?
.
Det mest bisarra är hur de som skjuter upplever sig som modiga, som duktiga. Hur modigt och duktigt kan det vara att stå bakom ett gevär och skjuta ett djur som inte har ett gevär att försvara sig med? Jag fattar inte. Men, som sagt, alla kan inte fatta allt.
Den som lyssnar noga hör hur lodjuret i trädet flämtar, katter gör det när de är stressade. De härsar. Kanske finns det sådana som tycker att det är häftigt att stressa fram det där flämtandet. Jag förstår inte.
Som sagt, alla kan inte fatta allt. Men det handlar väl om makt, att med ett gevär sikta på någon som ska dö. Och lagligt är det ju, till skillnad från att skjuta en människa. Det är inte så att lodjur skjuts för köttets skull, för att ge människor mat. Vilket är fallet med hjort, rådjur och älg. Så det kan jag förstå. Och vildsvin.
Det kan förstås finnas ett allmänt hat mot djur som varg och lo. Eller i vart fall ovilja mot att sådana djur ska finnas, i vart fall i mer än enstaka individer långt bort någon annanstans.
En del tror att vi som bor på landet i princip hatar rovdjur. Så är det inte. Det är en föreställning. Vi som bor på landet kan ha valt det därför att det är... landet. Med skogar, fält och djur. Även rovdjur.
Antingen ser oss som gäster i djurens hem. Eller också ser vi djuren som inkräktare i vårt hem. Vårt. Allt är vårt. Människan är härskare som med stolthet och glädje kan skjuta ett lodjur som inte kan försvara sig, som sitter där och härsar av stress. Pang. Död. Eller i vart fall skadeskjuten. Så duktigt, så modigt, så roligt. Och jag fattar inte ett skit...
Här kan du se en snutt om det jag inte fattar:
.png)